riksråd. Född d. 10 dec. 1647; den föregåendes brorson och son till De la G. 3.
Utrustad med utmärkta själsgåfvor, hade De la G. under en väl använd ungdomstid inhämtat både kunskaper och världserfarenhet. Vid tjugufem års ålder öfver-kammarherre och Sveriges utomordentliga sändebud i England, Frankrike och Holland, utnämndes han 1673 till riksråd med säte i kansliet samt förmäldes s. å. med grefvinnan Elisabet Oxenstierna, dotter och sondotter till de båda rikskanslererna Erik och Axel Oxenstierna, och styfdotter till konungens farbror, hertig Adolf Johan. Sålunda hade De la G. knappt mer än yngling hunnit rikets högsta värdigheter och fått sin plats i tronens grannskap, nästan inom själfva konungaborgen. Också omtalas huru han, full af lyckans och ungdomens öfvermod, ville på den tiden anses och bemötas som en furste.
Men denna i begynnelsen så lofvande och lysande bana blef tvärt afbruten. Efter det fadern vid 1675 års riksdag blifvit störtad från sin forna makt, var det sonens personliga egenskaper och förtjänster, som ensamt fingo gälla. Han ansågs dock som en bland de kunnigaste och skickligaste i rådet och omtalades ofta såsom den där borde efterträda Bengt Oxenstierna i utrikes ärendenas ledning. Icke dess mindre dröjde det till 1682, innan han af Carl XI utnämndes till president i Svea hofrätt, hvarpå fem år senare följde hans kallelse till kansler för Åbo högskola.
Till Carl stod han alltid
i ett något spändt förhållande. Denne hade
störtat hans släkt från höjden af makt och
rikedom, och missnöje hos undersåten och misstroende
hos konungen blefvo häraf de närmaste
följderna. Också lät Carl honom understundom
erfara verkningarna af sitt misshag, ehuru han
å andra sidan icke kunde annat än värdera De
la G:s skicklighet, oväld och redbarhet som
ämbetsman. Men i Carl XI:s tid voro de kontanta
belöningarna för dem, som offrade sina
krafter i rikets tjänst, icke stora, och det säges
att De la G., vid tanken på sina genom reduktionen
lidna förluster, skulle ha haft för afsikt
att nedlägga sina ämbeten och genom ett arrende
i Småland eller Västergötland föda sig i sitt
anletes svett. När Carl XI tillsade honom, liksom
de öfriga grefvarna och friherrarna, att vid
deras titlar endast nämna de gods de verkligen
ägde, svarade De la G. i ett bref till konungen:
»jag äger i hela vida världen icke ett torp,
mycket mindre ett gods, hvars namn jag skulle
kunna lägga till min titel». De la G. utnämndes
1692 till president i pommerska reduktionskommissionen
och blef genom sitt justa uppträdande
mycket afhållen i Pommern. 1694 återvände han
till Sverige. Hans af naturen svaga hälsa bröts
i förtid af ansträngande arbete, oro och bekymmer,
så att han bortgick ur tiden redan d. 5
mars 1695. Med honom utgick Magnus Gabriel
De la Gardies släktlinje.