riksråd. Född på Mastuga i Ås härad d. 4 sept 1552; den föregåendes son.
Efter att i konung Johans tid varit brukad i några ministeriella värf, utnämndes B., såsom katolik, ehuru utrustad med högst medelmåttiga egenskaper af konung Sigismund 1594 till riksråd och ståthållare i Stockholm. I denna egenskap förmådde han så litet göra sin myndighet gällande, att stadens borgare formligen uppsade honom hörsamhet och lydnad, hvarpå han genast af hertig Carl skildes från sitt ämbete. Sedermera ömsom ovän, ömsom försonad med hertig Carl, följde han honom till belägringen af Kalmar, men vägrade att deltaga i stormningen, emedan adeln, enligt hans förmenande, vore pliktig att tjäna till häst, men ej till fots, och i stormningen brukades endast fotfolk. Vid Linköpings riksdag insattes han af Carl i den kommission, som skulle döma öfver de anklagade riksråden, bland hvilka hans egen svåger, Erik Sparre, befann sig. I domstolen tillhörde han minoriteten som röstade för mildring från dödsstraffet; när detta öfvergick de olycklige, lämnade han hertigen och följde efter sin broder Gustaf till Polen. Död i Danzig d. 15 april 1614.
Förmäld 1582 med hertiginnan Elisabet af Braunschweig-Lüneburg, en dotter af hertig Otto den yngre och furstinnan Margareta af Schwartzenburg.