Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örneklou, Peter - Örnfelt, Jonas Fredrik - Örnhiälm, Claudius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under danska kriget hann han till majorsgraden,
som tilldelades honom 1658. Efter att ha blifvit
helad från de svåra sår, han erhållit vid Köpenhamns
belägring 1659, kastade han sig åter med oförminskad
käckhet och framgång in i krigsvimlet. I majorsgraden
kvarstannade han i femton år eller till 1673,
då han, genom sin beskyddare, M. G. De la Gardie,
under dennes sista solskensdagar befordrades till
öfverstlöjtnant vid Dalregementet för att med detta
efter krigets slut tjänstgöra i Jämtland. 1674
erhöll han öfverstefullmakt och utnämndes 1675 till
chef för Hälsinglands tremänningsregemente. Sedan
han under fälttåget i Skåne 1676 deltagit med
lysande tapperhet i slaget vid Lund och där åter
blifvit sårad, förflyttades han 1677 som öfverste
till Södermanlands regemente samt blef tillika
kommendant i Halmstad. Från den militära banan
afträdde han följande år och lefde som enskild,
tills han »återupprättade sin fallna lycka», vid
den märkliga riksdagen 1680. Här slöt han sig
till det härskande partiet samt uppträdde som
en af dess djärfvaste och ihärdigaste kämpar
mot rådet och förmyndareregeringen. Insatt
af Carl XI själf i sekreta utskottet både vid
förenämnda riksdag och den närmast därefter 1682
följande samt i Stora kommissionen, blef han en
af reduktionens stödjepelare, städse färdig att
träda fram och kläda skott för sitt parti och dess
åsikter. Till belöning härför utnämndes han 1683
till landshöfding i Skaraborgs län, men redan tre
år därefter inlämnade adeln i Västergötland till
konungen en mot Ö. riktad och i flera hänseenden
graverande anklagelse. Förlikning åvägabragtes,
Ö. var fortfarande i sådan gunst hos sin monark,
att denne 1687 förlänade honom friherrlig värdighet,
men inom kort inkommo nya klagomål af så allvarsam
beskaffenhet, att Carl XI ansåg sig tvungen att
själf resa ned till Mariestad för att undersöka
förhållandet. Följden blef, att Ö. måste aflägsnas,
men, för att till skenet bevara hans anseende, tilläts
honom att själf begära sitt entledigande, hvarefter
han 1690 utnämndes till landshöfding på Ösel,
då konungen, ihågkommande den forna gunstlingens
tjänster, »ville i nåder anse hans beträngda
läge». Här försvinner han ur sikte på några år, men
efter Carl XII:s uppstigande på tronen, uppträdde
han ånyo, öfverlämnande till den unge konungen ett
slags lyckönskan, en rimmad historia om Svea och Göta
konungar, med titel: Himblapostens Mecuri opskallande
och optonande, Svea och Göta konungars bedrifter,
så ock hjeltemodiga dater, sammanknippat i svenska
verser etc.
Emellertid ingingo äfven från Ösel så
många och svåra anklagelser, att han icke allenast
1701 blef afsatt, utan fann för godt att rymma till
Tyskland, där hans sista dagar försvunno i mörker
och förgätenhet. Han skall slutligen ha aflidit
i Lübeck.
Gift med Kristina Printz.
Örnfelt, Jonas Fredrik,
sjömilitär. Född d. 25 april
1674. Föräldrar: krigskommissarien Henrik Schultz
– 1675 adlad Örnfelt – och Margareta Jonasdotter
Appelberg.
Den vid tio års ålder
föräldralöse gossen ingick 1690 vid örlogsflottan
och gjorde såsom volontär tjänst å till Portugal,
Frankrike och Holland afsända konvojer. 1696 trädde
han i främmande sjötjänst och hade hunnit graden af
artillerikapten till sjös i venetianska flottan och
med utmärkelse tjänstgjort i den kejserliga marinen,
när han, återkommen till Sverige, 1704 utnämndes till
öfverlöjtnant vid svenska amiralitetet. Sedan han,
tjänstgörande som kapten, deltagit i några af det
följande årets operationer till sjös och 1705–08 såsom
befälhafvare på ett holländskt krigsskepp lyckosamt
bestått flera strider med kapare och kryssare,
blef han 1709 hemkallad, befordrades till kapten
och deltog såsom sådan under de tre följande åren i
samtliga svenska hufvudflottans expeditioner. 1712
utnämndes han till schoutbynacht, 1716, efter att
ha erhållit befälet öfver Stockholmseskadern, till
vice och 1719 till verklig amiral, hvarjämte han
det sistnämnda året upphöjdes till friherre. De
båda sista utmärkelserna ha af många ansetts som
belöningar för hans tillgifvenhet för prins Fredrik
och för hans bemödanden att få honom på svenska
tronen. Ö:s förtjänster om svenska sjövapnet voro
likväl i sig själfva tillräckligt stora att förklara
hans upphöjelse, hvilken ej öfverskred måttet af de
utmärkelser, som bestodos män af hans rang vid denna
tid. 1732 utnämndes han till landshöfding i Nyköpings
län samt afled året därefter d. 23 sept. 1733 i
Nyköping. Begrafven i Toresunds kyrka.
Gift 1712 med Eva Katarina Schaeij.
Örnhiälm, Claudius,
historiker. Född i Linköping d. 22
dec. 1627. Föräldrar: handelsmannen i nämnda stad
Arvid Classon Kapfelman och Ingrid Björnsdotter.
Ö., som innan han adlades, i likhet med bröderna,
bland dem psalmdiktaren Jakob Arrhenius, kallade sig
Arrhenius, inskrefs 1650 vid Uppsala universitet, där
han flitigt sysselsatte sig med teologi, österländska
språk och framför allt historien. År 1657 anställdes
han som lärare för Gabriel Oxenstiernas son Gabriel
och fick 1664 med denne anträda en utrikes resa,
som räckte i tre år. Härunder besöktes bl. a. 1665
Heidelberg, där Ö. af Hugo Grotius’ bref till
Camerarius gjorde en afskrift (nu förvarad i
Uppsala bibliotek). Återkommen till Sverige 1667,
blef den fyrtioårige studenten – om någon hans
magisterpromotion finnes ingenstädes nämndt –
kallad till docent vid universitetet i Uppsala
och utnämndes året därefter till professor i
historia därstädes. 1669 insattes han af M. G. Da
la Gardie som assessor i det nyss förut inrättade
Antikvitetskollegiet och förordnades 1679 till
rikshistoriegraf men fortfor framgent att vara
histor. professor i Uppsala till 1687, då han
utbytte sin lärostol mot universitets-bibliotekariet.
Adlad redan 1684 med namnet Örnhiälm, utsågs
han 1689 till censor librorum, erhöll 1693 titel
af kongl. sekreterare och afled i Stockholm d. 19
maj 1695.
Vid Uppsala universitet var Ö. under
senare hälften af 1600-talet en af de utmärktaste
lärarna. Hans föreläsningar rörde sig om vidt skilda
tidehvarfs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
