Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ödmann, Arvid - Ödmann - 1. Ödmann, Samuel Lorentz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undervisningen i Karlstads läroverk, var nära att taga
studentexamen, då en händelse inträffade, som kom att
gifva hela hans följande lefnadsbana dess riktning. På
grund af sin vackra röst blef han nämligen erbjuden
att deltaga i en af magister Jahnke planerad turnée
i Amerika med en af honom bildad sångartrupp. Sedan
han med anledning däraf kommit till Stockholm, lärde
dåvarande sekreteraren vid K. teatern, O. Wijkander
känna den unge mannen. Öfvertalad af denne, sökte
han inträde och blef med största lätthet antagen
såsom elev vid K. operan. Efter under god ledning
idkade sångstudier debuterade han d. 14 febr. 1873
som Tamino i »Trollflöjten», utförde under loppet
af s. å. Oberons parti i »Oberon» och Ernestos
i »Don Pasquale» samt erhöll engagement i juni
1875. Under mellantiden hade han fortsatt sina
studier under Günther och Ivar Hallström samt
utbildade sig ytterligare i Paris, där hans lärare
var Masset. Med undantag af åren 1887–89, då Ö. var
fäst vid operan i Köpenhamn, har han ända sedan 1876
tillhört lyriska scenen i Stockholm. Till en början
mindre tillfredsställande beträffande det dramatiska
utförandet af de honom anförtrodda rollerna, har
han efter hand äfven såsom skådespelare höjt sig
till ett verkligt konstnärsskap, som i förening med
hans höga, rena, innerligt sympatiska, tenor gjort
honom till publikens synnerliga gunstling. Ännu i
besittning af stämmans hela styrka, höjd, mjukhet
och välljud, behärskar han alltjämt hela sin
omfångsrika och omväxlande repertoar. Af dithörande
roller må nämnas Tuve i »Den bergtagna», Charlott
i »Advokaten Pathelin», Don Ottavio i »Don Juan»,
Fernando i »Leonora», Bénoit i »Kungen har sagt det»,
Tavannes i »Hugenotterna», Wilhelm Meister i »Mignon»,
Don José i »Carmen», Alfredo i »Den vilseförda»,
Achilles i »Iphigenia i Aulis», Zephoris i »Konung
för en dag», Philemon i »Philemon och Baucis», Edgar
i »Lucie», Almaviva i »Barberaren», Radames i »Aida»,
Faust i »Faust» och »Mefistofeles», Toriddo i »På
Sicilien», Romeo i »Romeo och Julia», Stradella i
»Stradella», Fra Diavolo i »Fra Diavolo», Noureddin
i »Lalla Rookh», Florestan i »Fidelio», Chapeloux i
»Postiljonen från Longjumeau», Bergakungen i »Den
bergtagna», Hertigen i »Rigoletto», Sandu i »Neaga»,
Paul i »Paul och Virginie», Walter i »Mästersångarne»,
Gerald i »Lakmé», Arnold i »Wilhelm Tell», Enzo i
»Gioconda», titelrollerna i »Profeten», »Josef»,
»Lohengrin», »Otello» o. s. v.
Gift 1881 med Jenny Brandt.
Ödmann.
Äldste kände stamfadern Lorentz Ödmann var
vid 1700-talets ingång tenngjutare i Jönköping.
1. Ödmann, Samuel Lorentz,
universitetslärare,
naturforskare, teolog, skald, musiker. Född i Växiö
d. 25 dec. 1750. Föräldrar: kyrkoherden Gabriel
Ödmann och Katarina Wiesel.
Sin första uppfostran
erhöll Ö. hos sin morfar, prosten Wiesel i Vislanda,
hvars patriarkaliska
hem han sedan så mästerligt skildrade i sina
»Hogkomster från hembygden och skolan». Efter
grundliga studier vid Wäxiö läroverk blef han vid
aderton års ålder student i Uppsala och aflade
fil. kand. ex. därstädes 1772. Han var då en man
med mångsidiga kunskaper, och bland ämnena för hans
studier intogs ett icke ringa rum af naturvetenskapen,
för hvilken han hyste ett intresse, som gjorde honom
till en af Linnés mest omhuldade lärjungar. Då
Ö. följande år, 1773, lät prästviga sig, skedde
det med anledning af kallelse till huspredikant hos
general Pfeiff på Värmdön. På kallelse af friherre
Cederström, som var bosatt inom samma pastorat,
förordnades han 1776 till komminister och skolmästare
på Värmdön och kvarstannade i fjorton år på denna
anspråkslösa plats, där hans inkomster voro så knappa,
att han måste bidraga till de sinas uppehälle genom
att fiska och jaga. Under en af dessa jakter förkylde
han sig så svårt, att han sedan aldrig tålde fria
luften och aldrig fullkomligt återvann hälsan. För
att göra sitt lif någorlunda drägligt dömde han sig
till ett beständigt innesittande i studerkammaren,
hvilket lefnadssätt med få afbrott fortfor i
fyrtifem år. Emellertid gjorde han sig genom utgifna
skrifter så känd, att han 1784 invaldes till ledamot
af Vet.-akad., hvarefter han genom medverkan af
ärkebiskop Troil och biskop Wallqvist 1790 utnämndes
till kyrkoherde i Gamla Uppsala och blef ord. teologie
adjunkt i Uppsala s. å.
På denna plats, som han
tillträdde 1792, väntade honom, den mångsidigt lärde,
ett nytt och vidsträckt verksamhetsfält. Strax efter
sin ankomst till Uppsala anmodades han att deltaga i
bibelkommissionens arbeten, hvilka sedan till drygaste
delen kommo på honom och Tingstadius, och insattes
någon tid därefter i ecklesiastikkommittén, som hade
att afgifva förslag till nya »kyrkoböcker». 1799
befordrades han till teol. professor och blef
följande året teol. doktor. Sedan på hans inrådan
ett Teologiskt seminarium blifvit inrättadt vid
universitetet, förordnades han 1806 till dess förste
director och till professor i pastoralteologien samt
skötte, fastän instängd i sin kammare och ständigt
sängliggande, icke blott alla sina göromål som
professor och seminariiföreståndare, utan äfven de
pastorala i sitt prebende, hvarjämte han utvecklade
en högst betydlig skriftställareverksamhet. I
arbetet för åstadkommande af ny psalmbok deltog
han till 1814, då han därmed upphörde på grund af
meningsskiljaktigheter med Wallin och missbelåtenhet
med det enligt hans mening alltför öfvermäktiga sätt,
hvarpå denne vid arbetet gjorde sig gällande. Sina
föreläsningar i exegetik, som både till form och
innehåll på ett fördelaktigt sätt afveko från hvad
dittills i den vägen förekommit, höll han i sin
rymliga, af böcker uppfyllda sängkammare. Äfven såsom
föreståndare för teologiska seminariet utvecklade
han en epokgörande verksamhet, framför allt genom
ett oförsonligt utrotningskrig mot osmakligheterna
och löjligheterna i den äldre predikostilen. På
grund af sina vetenskapliga förtjänster
inkallades han i flera lärda sällskap. Trots sitt
instängda. lefnadssätt med dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
