Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Åkerhielm, Johan Gustaf Nils Samuel - 7. Åkerhielm, Albert Lars Evert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han till 1863 och var under tiden tillförordnad
legationssekreterare i S:t Petersburg 1858–59,
medföljde sistnämnda år den utomordentliga
beskickning, som hade att i Wien tillkännagifva
Carl XV:s tronbestigning, tjänstgjorde en kortare
tid i nämnda stad och 1860–63 i Köpenhamn
såsom legationssekreterare, i Wien dock blott
på förordnande.
Som ledamot af ridderskapet
och adeln deltog han i tvenne riksdagar,
nämligen 1859–60 och 1865–66, då han afgaf sin
röst till förmån för det hvilande
representationsförslaget. Af 1867 års riksdag – den första
som tillkommit enligt den nya riksdagsordningen
– valdes Å. till medlem af statsrevisionen,
hvilket förtroendeuppdrag förnyades de påföljande
riksdagarna, och var han till sist (1871)
statsrevisionens ordförande. 1870 inträdde han som
ledamot i riksdagens Andra kammare, därtill
utsedd af Södra Roslags domsaga, där hans af
honom återköpta fädernegods, Margretelund är
beläget. Som riksdagsman arbetade han under
den första riksdagen i lagutskottet, 1871 i
konstitutionsutskottet och var 1873–74
kammarens vice talman. I icke oväsentlig mån
bidrog han till åstadkommande af 1873 års
myntkonvention, äfvensom till antagande af 1874
års s. k. Norrbottenslag till ungskogens
fredande. På hösten 1874 inkallades han som
statsråd och chef för finansdepartementet i
konseljen, där en af hans första ämbetsåtgärder var
kontrasignerandet af nyss antydda kungliga
förordning men lämnade sin statsrådsbefattning
redan i maj det följande året, därtill föranledd
af sin uppfattning om olämpligheten af att
framlägga det då uppgjorda värnepliktsförslaget, och
drog sig tillbaka till Margretelund. Insatt 1875
af Stockholms läns landsting i Första kammaren,
hade han där oafbrutet plats till och med 1893
års riksdag. Ledamot af lagutskottet 1876–78,
tillhörde han 1877 äfven särskildt utskott samt
1879–89 och 1892–93 bankoutskottet (från 1883
dess ordförande). Tillika var han 1876–89
ordf. i riksgäldskontoret. Anhängare af
skyddstullar, som han fann nödvändiga på grund af
det svenska jordbrukets betryckta ställning,
inträdde han i juni 1889 såsom utrikesminister i
frih. Bildts protektionistiska ministär för att redan
i följande oktober månad såsom statsminister
träda i spetsen för regeringen. Åtskilliga mer
eller mindre viktiga åtgärder äro från tiden för
hans ministär att anteckna, såsom förbättringar
i försvarsväsendet, Gellivarebanans förvärfvande
för statens räkning, revision af mellanrikslagen,
antagande af ny sjölag, väghållningsfrågans
lösning o. s. v. I juli 1891 måste Å. lämna
statsministersämbetet i anledning af en händelse,
som inträffat mot slutet af föregående riksdag.
Han hade nämligen vid en enskild sammankomst
af riksdagsmän i Första kammaren för
öfverläggning om det då föreliggande k.
härordningsförslaget förordat detsamma bl. a. därmed, att
vi efter dess antagande skulle kunna »tala svenska
med norrmännen». Yttrandet, som på ett mindre
grannlaga sätt utsläpptes i pressen, var nog ej
så illa menadt – ty häftig och impulsiv till sin
natur, hade Å. i allmänhet svårt att »hålla tand
för tunga» – men väckte sådan ovilja i Norge, att
Å:s kvarstannande som statsminister ansågs
omöjlig. Vid de allmnänna valen 1893 af sin gamla
valkrets invald i Andra kammaren, var Å.
därstädes 1895 ordförande i första särskilda utskottet,
men lämnade under pågående riksdag nämnda
år Andra kammaren, enär han af Stockholms
läns landsting blifvit vald till ledamot af Första
kammaren, som 1896–99 insatte honom i
konstitutionsutskottet, där han sistnämnda riksdag
var ordf. 1888–89 och 1890 var han led. af
talmanskonferensen. Död i Stockholm under
pågående riksdag d. 2 april 1900.
Bland de många förtroendeuppdrag, Å. i öfrigt innehade,
må nämnas ordförandeskapet i sågverksägarnas
garantiförening och i styrelsen öfver Allmänna
hypoteksbanken. Inom konungens hof blef han
1876 öfverstekammarjunkare. Sedan 1875 var han
hedersled. af Akad. för de fria konsterna och sedan
1880 led. af Landtbruksakad. Sedan 1888 var
han serafimerriddare.
»Skådar man tillbaka på
frih. Åkerhielms af varm fosterlandskärlek burna
lifsgärning och erinrar sig den högresta,
imponerande ädlingen, när han uppträdde i det
offentliga, i riksförsamlingen eller i trängre
kretsar, formar sig minnet till bilden af en bland
dessa grandseigneurer, på hvilka vår realistiska
tid blir allt fattigare. Men man toge svårligen
miste, om man föreställde sig, att den
bortgångna hörde till de riddersmän, som älska att
fördjupa sig i drömmar om svunna tider af ära
och prakt eller sola sig i nedärfda anors glans.
Stolt var han öfver sina anor, lika stolt kanske
som någon, men han visste också, att en hvar
endast har sin egen ära. Och så grep han med
ifver in i det jäktande nutidslifvet och förstod
att vara praktisk och se tingen praktiskt, när
sådant behöfdes.»
Gift 1860 med grefvinnan
Ebba Aurora Ulrika Gyldenstolpe.
7. Åkerhielm, Albert Lars Evert,
ämbetsman, politiker. Född i Stockholm d.
14 april 1846; sonsons sonson
till Å. 4. Föräldrar: öfversten,
frih. Claës Edvard Åkerhielm
till Blombacka och Gustafva
Vilhelmina Askerbom.
Student i Uppsala 1863, aflade Å.
hofrättsexamen 1869 och blef
1872 vice häradshöfding. Han anställdes 1873
som riddarhuskanslist och tjänstgjorde 1874–76
i Första kammarens kansli. Sekreterare
1876–78 i kommittén för döfstumundervisningens
ordnande, har han författat dess vidlyftiga
betänkande. T. f. kanslisekreterare i
finansdepartementet 1876, blef han 1878 kansliråd och
byråchef därstädes. Tillika var han 1880 led. af
kommittén för domänförvaltningens ordnande
och 1884–89 riddarhussekreterare. Efter att i
mars 1888 förordnats till expeditionschef i
finansdepartementet, blef han d. 28 sept. s.å. konsultativt
statsråd i Bildts protektionistiska ministär. På
denna post, där hans stora författningskunskap
kom till sin fulla rätt, stod han kvar till d.
27 okt. 1899, då han blef president i
kammarrätten. Inom ministären ansågs han städse
representera den högra flygeln och förklarade bl. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
