Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wirsén, Gustaf Fredrik - 3. Wirsén, Carl David af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
W. och så väl utfört dem alla. Endast 1809,
då han var ledamot i rikets allmänna ärendens
beredning, satt han som led. i kommittén för
granskning af arméns provianteringsstater; i
kommittén som hade att utarbeta förslag till en
författning om indelta infanteriets beklädnadssätt; i
kommittén för värfvade regementenas
passevolansärendens reglering; i kommittén till utredning
af krigsförvaltningsärendena. 1811–12 var han
ombud i riksgäldskontoret, fullmäktig i
tullarrendesocieteten, led. i kommittén för läkarevårdens
ordnande, ordförande i magasinsdirektionen, led. i
kommittén för koloniärendena o. s. v. Sålunda
arbetsam ända till det otroliga, fordrade han
mycket af sina underordnade. Men å andra sidan
kunde dessa, då de genom flit, ordning och
påpasslighet lyckats vinna hans förtroende, påräkna i
honom en inflytelserik förespråkare och
beskyddare. Inför dem, som ansågo sin börd betyda
mer än ämbetsmannens mödor, bar han högt sitt
hufvud. Denna sträfhet stötte många och
klandrades af än flera men aflades alltid inför dem,
som ej behöfde hållas på afstånd och för
släktingar, som stannat långt nedom honom på ärans
trappa.
Då W. betraktades som konseljens
egentliga själ, riktade 1827 års statsrevision
hufvudsakligen mot honom de anmärkningar, hvartill den
s. k. skeppshandelsfrågan gifvit anledning, och
till hvilka regeringen ytterligare gifvit näring
genom att försvåra revisionens verksamhet genom
att undanhålla densamma diverse handlingar.
Uppbragta häröfver, utkastade revisorerna en del
för W:s rykte menliga insinuationer, som djupt
kränkte honom och anses påskyndat hans död.
Han var led. af Krigsvetenskapsakad. sedan
1808, af Landtbruks.-akad. sedan 1812, af
Vetenskapsakad. sedan 1817 och af Svenska akad.
från 1826. Hans brefväxling med Hans Järta
1814 utgafs 1897 af 0. Alin.
Gift 1804 med sin broders svägerska Ulrika Vilhelmina Boucht.
3. Wirsén, Carl David af,
skald, kritiker. Född på Bellsta i Uppland d. 9
dec. 1842; den föregåendes brorsons son och sonson
af W. 1. Föräldrar: öfversten vid Lifregementets
dragoner Carl Thure af Wirsén och Virginia
Charlotta Elisabet Eleonora von Schulzenheim.
Student i Uppsala 1860,
aflade W. 1862 kansliexamen samt erhöll den
filosofiska graden vid promotionen 1866. Under
tiden 1866–67 vistades han för vidare studier i
Frankrike, förordnades efter sin hemkomst 1868
och utgifvandet af afhandlingen Studier rörande
reformerna inom den franska vitterheten
under sextonde och sjuttonde seklet till docent
i litteraturhistoria vid universitetet i Uppsala
samt utnämndes 1870 till lektor i svenska
och latinska språken vid Uppsala högre
elementarläroverk. Efter att ha tillbragt året
1871–72 i Italien, dels för hälsans vårdande, dels
för idkande af konsthistoriska studier, begärde
och erhöll han 1875 afsked från lektoratet
samt erhöll 1876 Svenska akademiens anslag för
understöd och uppmuntran åt vitterhetsidkare.
W. var s. å. föreläsare i Göteborg samt vårdare
af dess musei bibliotek och konstsamlingar. Han
blef 1877 led. af Vet.- och vitt.-samh. därstädes
och tog 1878 afsked från docenturen. S. å.
erhöll W. af Svenska akad. Carl XIV Johans pris
för litterära förtjänster, valdes 1879 till led. af
Svenska akad., hvars t. f. sekreterare han blef
1883 och ständige sekreterare 1884. På denna
post, som han ännu bekläder, har W. utöfvat
ett särdeles stort inflytande på akademiens hela
verksamhet och långa tider genom sin mindre
vanliga energi varit så godt som enväldig. 1883
förordnades han till ledamot i
psalmbokskommittén.
Redan sam student framträdde W.
som lyrisk diktare i den 1863 utgifna »Sånger
och berättelser af nio signaturer» och, efter att
ha gifvit prof på sin poetiska ådra vid särskilda
högtidliga tillfällen samt i tidningar och
tidskrifter, debuterade han 1876 med sin första
själfständigt utgifna diktsamling Dikter, hvilka
sedermera efterföljdes af Nya dikter 1880, Från
Betlehem till Golgata 1882, Sånger och bilder
1884, Vid juletid 1887, I lifvets vår 1888,
Kristna högtids- och helgedagar 1889, Vintergrönt
1890, Toner och sägner 1893, Under furor och
cypresser 1896, Andliga sånger 1898, Visor,
romanser och ballader samt andra dikter 1899.
W:s diktning utmärkes af vackert språk och stor
formell talang samt tillhör den s. k.
centrallyrikens område. Gärna förhärligar han
mänsklighetens helgdagsstämningar, särskildt kärlek
till fosterland och religion, och excellerar i
naturstämningar, inväfda med romantik. Hans poesi
är dock ofta af tendentiöst slag och då endast
en annan gren af den verksamhet som
litteraturkritiker, som han 1880 började i Post- och
Inrikes Tidningar och från 1886 utvidgat till
»Vårt Lands» spalter. Som sådan har han
mindre fattat som sin uppgift att bedöma litterära
alsters estetiska vände än att beskära dem ros
eller tadel, allt eftersom deras politiska,
religiösa och moraliska tendenser sammanfallit eller
stått i strid med hans egna. Som »själf en
senfödd romantiker», den där »ojämförligt mera
känner sig dragen till det förflutna, än han
hoppas på framtidsmöjligheten hos nutiden», har
han i politiskt afseende representerat den djupa
vördnaden för allt hvad auktoriteter heter, i
religiöst den rena ortodoxien och i moraliskt
respekten för det konventionellt vedertagna.
1880- och 90-talens naturalistiska och
problemdebatterande litteratur har därför varit honom en
styggelse, som han angripit med stor bitterhet såväl
i de nämnda tidningarnas spalter som i den
1900 utgifna broschyren Ellen Keys
lifsåskådning och verksamhet som författarinna. Äfven
som granskare af teologisk litteratur har han
ådagalagt sin nitälskan för religiös renlärighet.
Mera odeladt erkännande har kommit W. till
del i egenskap af minnestecknare, särskildt då
han gått till sitt värf med sympati för sitt
föremål, som fallet varit med de i Sv. akad. handl.
intagna biografierna öfven Böttiger, J. G.
Oxenstierna, B. von Beskow, Franzén och Nicander,
hvilka ock separat utgifvits under titeln
Lefnadsteckningar.
Han blef 1898 led. af
Nationalmusei nämnd, 1900 hedersled. af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
