Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Sture, Mauritz - 6. Sture, Carl - 7. Sture, Svante - Sturtzenbecher och Sturzen-Becker - 1. Sturtzenbecher, Mårten - 2. Sturzen-Becker, Oskar Patrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sigismund måtte få öfverresa från Polen. Härigenom föll
han både i konungens och hertig Carls onåd, men
undgick de följande årens stormar genom sin tidiga
död, på Hörningsholm d. 14 mars 1592.
Gift 1581 med friherrinnan Anna Horn, dotter af
fältmarskalken Klas Kristersson Horn.
6. Sture, Carl, ämbetsman. Född i Åbo d. 13
dec. 1555; den föreg. bror.
Vid sexton års ålder
förordnades han till hofjunkare hos hertig Carl
och blef 1579 lagman i Nerike. 1593 kallades
han till hertig Carls furstliga råd, blef året
därefter ståthållare på Stockholms slott samt
1595 lagman i Södermanland. 1597 utnämndes han,
som alltid troget hållit hertigens parti,
att vara fältherre för de finnar, som förklarade sig
mot Sigismund. Han afled icke långt därefter
i Stockholm d. 24 jan. 1598.
Hertig Carl beklagade mycket hans bortgång och berömde
honom såsom en af sina tillgifnaste och pålitligaste
tjänare.
Gift 1591 med Karin Jonsdotter.
7. Sture, Svante, ämbetsman. Född d. 23 jan.
1587; son till S. 5.
S. anställdes tidigt i tjänst
hos hertig Johan af Östergötland och förordnades
efter några år till hans furstliga råd och kansler.
Enligt von Stiernman skall han hafva författat en
historia öfver Sturefamiljen, men är för öfrigt
en föga anmärkningsvärd person. Han afled på
Stegeholm, några veckor efter en yngre bror
Klas, d. 3 april 1616.
Gift 1613 med
grefvinnan Ebba Leijonhufvud, dotter af riksdrotset
Mauritz Leijonhufvud.
Med honom bortgick
den siste grefve Sture och grefskapet Stegeholm
och Västervik återföll till kronan. Vid hans
frånfälle var den näst siste af ätten ännu
obegrafven. »Sturenamnet» – anmärker Wieselgren –
»måste slockna tragiskt. Tolf Sturar hade lefvat
efter det Sten Sture d. y. stupade. Nio af dem
hade hunnit den åldern, att de nämnas i historien.
Men ett sekel efter den sista riksföreståndarens
död finnes ingen Sture mer; tre hade under
seklet stupat i följd af våldsamma sår i krig, och
tre såsom mördade fångar. Tre af Svantes
döttrar hade suttit i änkors sorgdräkt vid halshuggna
mäns grafvar».
Sturtzenbecher och Sturzen-Becker. En från
Spanien härstammande släkt, som antagligen
på 1680-talet invandrade till Sverige med
hofmästaren hos grefvinnan Dohna Henrik
Sturtzenbecher, född 1651, död 1697. En gren – se
S. 2 – skrifver sig Sturzen-Becker.
1. Sturtzenbecher, Mårten, militär, författare.
Född på Gotland d. 5 juli 1760. Föräldrar:
bruksägaren Henrik Sturtzenbecher och Elsa Maria
Fries.
Känd såsom skicklig matematiker, antogs
S. 1783 till lärare vid fortikationen och blef kort
därefter lärare vid Karlberg. Under krigsåren
1788–90 tjänstgjorde han såsom stabsadjutant hos
generalmajor von Hermanson och skickades efter
freden i ett ministeriellt uppdrag till
Konstantinopel. Denna resa begagnade han för att besöka
en mängd befästade orter och riktade sitt redan
förut rika kunskapsförråd med flera viktiga
erfarenhetsrön i militära ämnen. Vid trettio års
ålder utnämndes han till informationskapten vid
ingenjörkåren och blef slutligen öfverstlöjtnant
i armén. Ledamot af Krigsv.-akad. m. m. Död
i Stockholm d. 16 okt. 1836.
Mer än som
vetenskapsman, ehuru hans föreläsningar i
fortifikation vunno välförtjänt anseende, gjorde sig
S. bemärkt genom sin ifver för
swedenborgianismen och sina däraf föranledda skrifter såsom:
Tankar om syndafallet; Tankar om Guds ord;
Tankar om menniskans frihet; Tankar om
lifvet efter detta, m. fl. Han inblandade till och
med filosofiskt-teosofiska funderingar i sina
geometriska skrifter, såsom Geometri på philosophiskt
sätt betraktad o. s. v. Intet af hans arbeten torde
dock väckt det uppseende, som en liten broschyr
Tröst för den brottslige, hvilken bok blef åtalad.
Gift 1792 med Petronella Laurentia Enander.
2. Sturzen-Becker (före 1855 Sturtzenbecher),
Oskar Patrik,
skald (under pseudonymen Orvar Odd). Född
i Stockholm d. 28 nov. 1811; den föreg. kusins
son. Föräldrar: kamreraren vid Serafimerordensgillet
Patrik Sturtzenbecher och Judith Maria Bachér.
Student i Uppsala 1827, ägnade
S. sig under några år hufvudsakligen åt språk och
nyare litteratur samt blef fil. d:r vid promotionen 1833.
I Stockholm, dit han kort därefter återvände,
lät han inskrifva sig i k. m:ts kansli, men beträdde
samtidigt den publicistiska banan såsom utgifvare
af en liten litterär tidning, Arlekin, hvilken
likväl snart upphörde, när S. 1834 ingick såsom
medarbetare i Aftonbladet, I sistnämnda tidning
omfattade hans verksamhet hufvudsakligast lätta
revyer, »följetonger», de af allmänheten alltid med
förtjusning mottagna Memoarer öfver den förflutna
veckan, som kunde vara ironiska och skarpa nog. 1838
och 1839 företog han en resa genom Tyskland och
Frankrike, hvilken färd han skildrat i En utflygt
ur boet 1842. Efter sin återkomst begynte han,
vid sidan af den publicistiska, utveckla en mer
själfständig litterär verksamhet i den skämtsamt
kåserande stilen. Efter att redan 1831 ha uppträdt med
en poetisk berättelse, kallad Romarskölden, och 1832
ha erhållit Svenska akademiens andra pris för dikten
Veidi Alf, offentliggjorde S. 1834 Tre septemberdagar
i Stockholm och 1837 Sexorall, hvarpå följde en
serie af kvicka skildringar ur hufvudstadslifvet:
Med en bit krita 1841, Med en bit blyerts 1842,
Ur stockholmslifvet 1844. Han utgaf äfven särskildt
ett par periodiska skrifter Bazaren, Söndagsbladet
1841, och Liten lefver än 1844. Samma år utgaf han
en samling af förut i olika tidningar kringströdda
lyriska dikter, under titeln Min fattiga sångmö. Den
orättvisa kritik, hvarmed denna diktsamling mottogs
af en bland stockholmstidningarna, jämte trötthet
vid hufvudstadslifvet, föranledde honom att söka en
lugnare uppehållsort, hvarför han in emot ett år bodde
i Södertälje. Omständigheter gjorde emellertid, att
han önskade ombyta vistelseort, och han valde härtill,
efter att en tid ha vistats i Skåne under djup
melankoli, föranledd af husliga sorger, Köpenhamn,
där han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
