Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stolpe, Knut Hjalmar - Stoopendaal, Jenny Nyström- - Storckenfeldt, Carl Erik Gustaf Bleckert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
museum idkat etnografiska studier, och då 1877
antropologiska sällskapet föranstaltade en »Allmän
etnografisk utställning» i arffurstens palats i
Stockholm, blef S. ledare af denna exposition, som
varade båda åren 1878 och 1879. S. tillbringade som
Letterstedtsk stipendiat 1880 och halfva 1881 på
utländska resor i etnografiskt studieändamål. I
främsta rummet ägnade han sig åt studiet af
naturfolkens ornamentik och kom till det resultat,
att den hos naturfolken ofta förekommande geometriska
ornamentiken i de flesta fall uppstått genom en
gradvis gående stilisering af ursprungligen mer
eller mindre realistiskt framställda afbildningar
af människor eller djur och stode i samband med
religiösa föreställningar. Genom sitt arbete
Utvecklingsföreteelser i naturfolkens ornamentik
1890–91, som är öfversatt till engelska och
tyska, anses S. ha lagt grunden till den moderna
forskningen rörande naturfolkens ornamentik. En
fortsatt tillämpning af samma metod göres i det
1896 utgifna större arbetet Studier i amerikansk
ornamentik, belönadt med Loubatska priset.
S. deltog 1883–85 som etnograf i Vanadis’
världsomsegling och gjorde därunder för statens
räkning etnografiska samlingar, hufvudsakligen vid
Eldslandet, i Chile, i Peru, där han också utförde
grafundersökningar, på Söderhafsöarna o. s. v. I
norra Indien lämnade han expeditionen och företog
vidsträckta resor i hela området för att öfver Bombay
återvända till Europa. Efter sin hemkomst utställde
han 1886 i arffurstens palats sina till öfver 7,500
nummer uppgående samlingar, hvilka sedan våren 1887
exponerades i Göteborg, hvarefter de införlifvades
med riksmuseum. Vårterminen 1887 var S. anställd i
Göteborg som föreläsare i etnografi. Höstterminen
1888 förestod han professuren i kulturhistoria vid
Stockholms högskola och var 1889 där t. f. lärare
i etnografi. Efter nya studieresor 1893 och 1896
förordnades S. slutligen 1899 till föreståndare för
Riksmuseets etnografiska afdelning och utnämndes 1902
till professor och intendent för samma afdelning,
hvars material under hans ledning mer än fördubblades
och samtidigt fullständigt omordnades. 1902 af
k. m:t utsedd att vid den i okt. s. å. i Newyork
sammanträdande internationella Amerikanistkongressen
representera Sverige, fungerade S. därvid som en
af kongressens vice presidenter. Efter kongressen
studerade den i sin vetenskap med hela sin själ
uppgående mannen de etnografiska museerna i icke
mindre än elfva städer, och återkom vid jultiden
till fäderneslandet.
Till det 1873 stiftade
Antropologiska sällskapet uppgjordes första planen
af G. Retzius och S., hvilken senare en tid var
sällskapets sekreterare.
Medutgifvare af det
sedan 1888 i Leiden utkommande »Intern. Archiv
für ethnographie», har S. bl. a. utgifvit olika
vetenskapliga skrifter: Sur l’ambre jaune 1874,
Den allmänna etnografiska utställningen i Stockholm
1878–79, texten på franska till fotografier af
denna utställning 1881, belönad med 2:a priset vid
geogr. kongressen i Venedig s. å., Svenska myror
1882, De etnografiska museerna i Europa
1882, Påskön i Stilla oceanen 1883,
Vendelfyndet 1884, Björkö i Mälaren, en vägledning
för besökande 1888, Vanadisutställningarna 1886 och
1887, en på franska affattad skrift om de etnogr.
samlingar, som hopbringades under Vanadisfärden, 1889,
Ueber altmexikanische und südamerikanische Wurfbretter
1890, Utvecklingsföreteelser i naturfolkens
ornamentik, etnografiska undersökningar 1890–91
m. m. Led. af Vitterhets-, hist.- o. ant.-akad. Död i
Stockholm d. 27 jan. 1905.
Gift 1875 med Vilhelmina Emerentia Holmgren.
Storckenfeldt, Carl Erik Gustaf Bleckert,
den svenska rikstelefonens banbrytare. Född d. 19 juni
1847 å Vartofta säteri i Västergötland. Föräldrar:
godsägaren och f. d. löjtnanten Carl Johan Storckenfeldt
– ledamot af Första kammaren 1867–72 och 1874–86 samt
ledamot af bevillningsutskottet 1876–79 – och
friherrinnan Erika Lagerfelt.
Efter studier vid Jönköpings läroverk ingick
S. 1865 som elev vid Teknologiska institutet,
från hvars fackskola för maskinbyggnadskonst och
mekanisk teknologi han 1868 utexaminerades. Under
den följande tiden var S. anställd som ritare och
filare vid in- och utländska verkstäder, tills
han 1874 inträdde som maskiningenjör vid statens
järnvägstrafiks maskinafdelning, där han 1879
befordrades till maskindirektör. 1890 förordnades han
till generaldirektör och chef för telegrafstyrelsen
samt blef 1893 ordinarie innehafvare af samma post,
å hvilken han verkade till sin död i Stockholm
d. 7 april 1902.
S., som städse gjort sig känd
som en man af stor praktisk duglighet, fri från
all byråkratisk slentrian, inriktade i första hand
sin uppmärksamhet på det svenska telefonväsendets
utveckling. Han fattade därvid som sin uppgift att åt
staten förvärfva all telefonverksamhet, som vid den
tiden till öfvervägande del låg i enskilda personers
händer, I fullföljandet af detta mål utvecklade
S. icke allenast en sällspord kraft och skicklighet
utan äfven en energi, som nog mer än en gång slog
öfver till hänsynslöshet. Om han icke fullständigt
lyckades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
