Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockenström, von - 1. Stockenström, Erik von - 2. Stockenström, Salomon von - Stolpe, Knut Hjalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anders Henriksson, död 1656. Hans barn antogo namnet
Stockenström och en hans sonsons två söner, Lars och
Erik, adlades 1751 under namnet von Stockenström,
men deras ättegrenar utgingo. Deras brorson Salomon
(se S. 2) adlades 1776 och adopterades å sina farbröders
adliga nummer och namn liksom sedermera äfven en
hans bror.
1. Stockenström, Erik von,
riksråd. Född d. 9 april 1703. Föräldrar: bergmästaren
Erik Lorentzon Stockenström och Emerentia Rokes.
Vid universitetet i Uppsala studerade S. förnämligast kemi
och bergsvetenskap och anställdes vid tjugutvå års ålder
såsom auskultant i bergskollegium, där han 1726
blef notarie. Sedan han 1730 blifvit befordrad till
geschworner vid Stora Kopparberget, anträdde han 1732
en vidsträckt utländsk resa, hvarunder han besökte
de förnämsta grufvor och bergverk i Norge, England,
Tyskland, Holland och Frankrike. 1738 förordnades
han till bergmästare i Södermanlands, Östergötlands
och Smålands bergslager samt hade redan då gjort sig
så känd, att han vid Vetenskapsakademiens stiftelse
1739 invaldes till en af dess första medlemmar. 1747
befordrades han till assessor i bergskollegium och
1749 till justitierevisionssekreterare, i hvilken
egenskap han 1751 erhöll adelskap. Han skyndade ock
att med ifver begagna sig af sin nyförvärfvade
riksdagsmannarätt å riddarhuset och insattes vid
riksdagarna 1755 och 1760 i sekreta utskottet som en
af Hattarnas betrodde män. 1758 blef han ock befordrad
till justitiekanslär. I början af 1760-talet var han
bland dem, som sökte åvägabringa en öfverenskommelse
mellan sitt parti och rådet. Under Mössornas välde
kom han esomoftast i konflikt med rådet angående
förvaltningen af sitt ämbete, särskildt på grund af
den mera frisinnade anda, i hvilken han tolkade den
nya tryckfrihetsförordningen. I åvägabringandet af de
händelser, som föranledde Adolf Fredriks tronafsägelse
och utlysandet af riksdagen i Norrköping 1769,
tog S. en verksam del. Han blef ock vid densamma
först åter insatt i sekreta utskottet och under
dess fortgång befordrad till riksråd. S. å. blef han
serafimerriddare och 1770 friherre, då han förordnades
till president i lagkommissionen. Redan följande år
hugnad med grefvebrefvet, utnämndes han inom kort
till kanslär för Åbo universitet. I mars 1772, då
Mössornas seger ansågs snart förestående, drog han
sig undan stormen genom att afsäga sig rådsämbetet,
hvilket han dock på Gustaf III:s begäran återtog
efter revolutionen. 1789, vid uppnådda 86 lefnadsår,
afgick han ånyo ur rådet samt afled i Stockholm
d. 23 febr. 1790. S:s förtjänster om det allmänna
voro stora och mångartade. Själf rik, understödde
och befrämjade han många nyttiga företag, såsom
bearbetningen af Höganäs stenkolsbrott samt Hellefors
silfververk och nyanläggningen därstädes af ett
stål- och manufakturverk, och visade sin frikostighet
äfven mot enskilde, som däraf gjorde sig värdige. Vid
järnkontorets inrättande var han den,
som uppgjorde planen till denna nyttiga anstalt
samt arbetade som en af dess fullmäktige till 1766,
då det förbjöds en del tjänstemän och däribland
justitiekanslärn att innehafva dylika civila
befattningar.
Gift 1750 med Johanna Bedoire.
Om hans dotter Johanna, gift med Albrekt von
Lantingshausen (se II: 20).
2. Stockenström, Salomon von,
bergsråd, politiker. Född d. 11 jan. 1751; den föreg.
brorson. Föräldrar: brukspatronen Salomon Stockenström
och Katarina Kalmeter.
Efter studier i Uppsala
blef S. 1772 notarie i bergskollegium, 1773
öfvermasmästare samt erhöll 1775 förordnande
att förestå bergmästaresysslan i Öster- och
Västerbergslagen. På offentligt uppdrag företog han
1777 en utrikes resa för att studera järnhandteringen,
hvaröfver han efter hemkomsten
1780 aflämnade till Jernkontoret en redogörelse i
fem band. 1787 gjorde han en ny färd i
samma ändamål till Ryssland. 1778 utnämnd
till direktör öfver stångjärnssmidet i riket och
1781 till assessor i bergskollegium, blef han 1789
ledamot af en af k. m:t tillsatt hemlig kommitté
för utarbetande af en handelstraktat
mellan Sverige och England. Samma år tog han
afsked ur statstjänsten för att odeladt kunna
ägna sig åt skötseln af Garpenbergs koppar- och
järnverk, som af honom ansenligt utvidgades.
S., som 1776 adlades och adopterades
å farbrödernas adliga nummer samt 1798 erhöll
bergsråds namn, heder och värdighet, afled å
Garpenberg d. 24 aug. 1811.
Han gjorde sig
äfven känd som en upplyst och själfständig
riksdagsman, som mottog åtskilliga bevis å sina
ståndsbröders förtroende. Så var han ledamot
af hemliga utskottet vid riksdagarna i Gäfle
1792 och Norrköping 1800, hvarvid han räknades
till den moderata oppositionen. 1809 satt han i
konstitutionsutskottet, där han afgaf ett särskildt
yttrande för en förändrad ny representation, med
bibehållande af stånden, men med två kamrar i stället
för fyra.
Gift 1790 med Anna Kristina Bjuggren.
Stolpe, Knut Hjalmar,
arkäolog, etnograf Född i Gäfle d. 23 april 1841.
Föräldrar: sedermera justitieborgmästaren i Norrköping
Carl Johan Stolpe och Katarina Vilhelmina
Charlotta Eckhoff.
S. blef student i Uppsala 1860, fil. kandidat 1870 och
promoverades 1872 till fil. doktor. Han
kallades följande år till docent i nordisk arkäologi
vid Lunds universitet och förordnades 1874 till
e. o. amanuens vid Vitt.-, hist.- och ant.-akademien,
där han 1880 utnämndes till andre amanuens. Hösten
1871 började S. arkäologiska undersökningar på Björkö
i Mälaren, hvilka med statsunderstöd fortsattes
årligen t. o. m. 1879 samt 1881. S. har undersökt
dels betydande delar af den s. k. Svarta jorden
(platsen för det forna Birka), dels omkring 1,200
grafvar från 8- och 900-talen. Åren 1881, 1882 och
1893 utförde han vidlyftiga grafundersökningar i
norra Uppland samt ledde 1891 och 1892 undersökningen
i en grotta å Stora Karlsö vid Gotland. Under en
arkäologisk studieresa till Köpenhamn 1872 hade
S. äfven i där varande rika etnografiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
