Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Skytte, Bengt - 3. Skytte, Jakob - 4. Skytte, Gustaf Adolf - 5. Skytte, Lars - 6. Skytte, Vendela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högmålsprocess den äldre Messenius angaf S. såsom
fientligt sinnad mot Kristina och som sagesman
till en del af det, den yngre Messenius skrifvit
emot drottningen. I den rättegång, som mot
S. anställdes, blef han väl frikänd och ingick åter
i rådet, men hans anseende var för alltid
sjunket, och han ansågs allmänt icke blott
som opålitlig och falsk, utan som en sedeslös
och elak människa. Emedan han under
den sista tiden af Kristinas styrelse ifrigt arbetat
för Carl Gustafs upphöjelse, åtnjöt han i
början af dennes välde något anseende och
ställdes i spetsen för underhandlingarna med
Kurland och Lithauen, men snart minskades
förtroendet och S. försattes ur verksamhet.
Under Carl X:s sista regeringsår lefde han som
enskild person i London och besökte därefter
åtskilliga ställen i Tyskland. Slutligen efter
förnyade tillsägelser återkom han 1662 till Sverige
och började deltaga i rådets öfverläggningar.
Men snart ledsnade hans ämbetsbröder i
rådskammaren vid hans närvaro och förordnade honom
1663 till president i Wismarska tribunalet, med
uppdrag att tillika vara rikets legat i Tyskland.
Oaktadt denna utnämning kvarstannade han i
Stockholm, invecklad i rättegångar och ständigt
ett plågoris för rådet genom sina anspråk och
yrkanden. När han slutligen 1664 öfverbevisades
om att på ett verksamt sätt ha deltagit i
hertig Adolf Johans planer på riksmarsksämbetet,
förklarades han förlustig sina ämbeten, reste
därefter som en fullkomlig äfventyrare omkring i
Tyskland, Frankrike, Holland och England, förgäfves
sökande hos Carl XI att återvinna anställning
i svensk tjänst. Omsider återkom han
till Stockholm och afled där d. 23 juli 1683.
Gift 1: 1636 med friherrinnan Kristina
Sparre och 2: på 1670-talet med Eva Mörner.
3. Skytte, Jakob, ämbetsman, lärd. Född 1623;
den föreg. bror.
På grund af det anseende, släkten
genom fadern, Johan S., vunnit i England, blef
äfven denne slagen till riddare af engelska konungen
och valdes 1633 till den förste rector illustris
vid universitetet i Dorpt. Här väckte han tidigt
uppmärksamhet för sina vidsträckta kunskaper
och höll helt ung föreläsningar vid universitetet
öfver Cæsar, hvilka föredrag bevistades af ett
talrikt auditorium. Hemkommen till Sverige,
förordnades han 1642 till vice president i Svea
hofrätt och utnämndes tre år därefter till landshöfding
i Östergötland. En svag hälsa nödgade
honom dock att med det snaraste söka lugnet,
hvarför han begärde sitt afsked 1650 och afled
i Stockholm d. 1 mars 1654.
Hans skrifter: Panegyricus in laudem Friderici Henrici
Arausionensium principis 1631, Dissertatio de
rebus publicis 1632, Epistola ad Dion. Vossium
1631, m. fl. vittna om hans lärdom och vältalighet.
Gift 1637 med Anna Nilsdotter Bielkenstierna.
4. Skytte, Gustaf Adolf, fribytare. Född
1637; den föreg. son.
Liksom de flesta af sin
ätt utmärkte sig S. tidigt för en rik begåfning och
var vid högskolan lika mycket känd för sina goda
kunskaper som sina dåliga seder. Under en resa
i Tyskland, tillsammans med sin syster Anna
Skytte och en Erik Bagge, befraktade han för
hemresan i okt. 1657 en i Elbingen liggande
holländsk jakt och seglade med den uppåt
Nyköpingsskären. Här mördade S., hans syster
och Erik Bagge den lilla holländska besättningen,
hvarefter S. uppsatte ett köpebref, genom hvilket
fartyget öfverläts åt honom, skref därunder
den mördade kaptenens namn och beseglade
den falska köpehandlingen med dennes sigill. Med
smaken en gång väckt för dylika illbragder,
ströfvade S. omkring på Östersjön och låg hvarje
sommar ute på vikingafärder. När han fortsatt
sitt sjöröfvarlif i fyra år, utan att hans dåd
blifvit upptäckta, beslöt han på eftersommaren
1661, i samråd med sin svåger Gustaf Drake,
då gift med systern Anna, att utsträcka expeditionen
till Kattegat. För detta ändamål utrustades
det röfvade holländska skeppet och bemannades
med tretton man, af hvilka åtminstone de
flesta voro medvetna om expeditionens syfte.
Mellan Bornholm och Öland anträffades ett holländskt
fartyg, som S. och hans sällskap angrepo,
mördade den sju man starka besättningen och
flyttade de bästa varorna ombord på sjöröfvareskeppet.
Efter verkställd plundring borrades
fartyget för att i böljornas graf dölja nidingsdådet
men drefs af vinden mot Öland, och
snart spordes i nejden dofva rykten om illbragden.
Gustaf Drake flydde med sin hustru
utomlands, men S. häktades på sin egendom
Strömsrum och dömdes att halshuggas och steglas.
På släktens förböner mildrades domen till
arkebusering, »på det han måtte få dö som en
soldat». Efter en kristlig dödsberedelse blef
han skjuten på Jönköpings torg d. 27 april 1663
kl. mellan 5 och 6 på morgonen.
Gift med friherrinnan Brita Margareta Hamilton.
5. Skytte, Lars, katolsk andlig. Född omkr.
1610; brorson till Johan S. och son af ståthållaren
på Stockholms slott Lars Bengtsson Skytte och
Britta Håkansdotter.
Medan han ännu studerade
vid universitetet i Uppsala, hade S.
gjort sig känd för ovanliga kunskaper, hvilka
han ytterligare ökade genom resor utomlands.
Hemkommen till Sverige, utnämndes han strax
till drottning Kristinas hofjunkare och skickades
1641 såsom svensk resident till portugisiska hofvet,
hvilken befattning han förestod till 1647,
då han begärde och erhöll sitt afsked. I stället
för att återvända hem, begaf han sig till Rom,
där han antog katolska läran och blef franciskanermunk
– »Frater ordinis Francisci regularis
observantia».
I sitt andliga stånd kallade han
sig ömsom »Frater Laurentius a divo Paulo»
och »Laurentius Skytte nobilis Suecus» eller
ock blott »nobilis Suecus». Ehuru ett katolskt
biskopsdöme blef honom erbjudet, och till och
med kardinalshatten hägrade för hans blickar,
föredrog han att förblifva munk och afled i sitt
kloster i Rom 1696.
Till hans öfriga egenskaper
hörde äfven en sällsynt språkkännedom och
stor insikt i europeiska statskunskapen. Af hans
skrifter, alla författade på latin, äro följande de
förnämste: Confessio veritatis ecelesiæ catholicæ
1652, Peregrinatio sancta fratris Laurentii a
D. P. Sueci 1658, Scala pietatis 1668, Ramus
olivæ septentrionalis revirescens 1672.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
