Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rutberg, Johan Jakob - Rutensparre, Johan Lorens - 1. Rutström, Anders Carl - 2. Rutström, Carl Birger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkade dock ofta, att han ej kunde uträtta det
han ville, att han missförstods och olika bedömdes
såväl af vänner som motståndare».
Gift 1: med
M. Bergman-Olsson; 2: med Brita Ulrika Granström.
Rutensparre, Johan Lorens, militär, skriftställare
i ekonomi. Född d. l5 jan. 1752. Föräldrar: kaptenen
Claës Rutensparre och Sigrid Ehrenstam.
R. ägnade sig i ungdomen åt sjöyrket och utnämndes under 1788
års krig till major i amiralitetet. 1792 erhöll han
öfverstefullmakt och förordnades till kommendant
på Karlstens fästning, från hvilken befattning han
åter entledigades 1799, då han blef öfverstlöjtnant
vid amiralitetet. Slutligen blef han öfverste vid
örlogsflottan.
Död på egendomen Dal i Halland
d. 26 juli 1828.
De lediga stunder, hans militära
tjänstebefattningar lämnade honom öfriga, sysselsatte
K. sig mycket med studier i ekonomi och har utgifvit
flera skrifter i detta ämne, såsom: Anmärkningar
om sillfisket i Bohuslän, Om vattens förvarande
under sjöresor, Försök att förekomma sot i hvete,
Försök till utrönande af klöfvers afkastning m. m.
Gift 1794 med friherrinnan Brita Maria Hierta.
1. Rutström, Anders Carl, präst. Född i Luleå
Gammelstad d. 30 nov. 1721.
Sedan R. blifvit
prästvigd 1745, erhöll han anställning som
komministersadjunkt vid Storkyrkoförsamlingen i
Stockholm. Varmt tillgifven den Zinzendorfska
eller herrnhutiska kristendomsuppfattningen, den
han vidhöll och gjorde gällande i sina predikningar,
blef han genast af de öfriga prästerna misstänksamt
bevakad och utsatt för en kedja af förföljelser,
hvilka icke upphörde förrän med hans död. Redan 1748
anklagades han för utspridande af villomeningar,
hvilket åtal slutade med ett formligt förbud för
honom af konsistorium att predika. Detta förbud
var likväl återkalladt 1750, då han ånyo ställdes
under tilltal för en predikan, som han hållit i
Stockholms storkyrka, men hvilken process aflopp utan
svårare påföljd. Sedermera förekommo litet emellan
angifvelser vid konsistorium, med åtföljande förhör
och suspensionsdomar till 1757, då han utnämndes
till kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling i
Stockholm. Nu anordnades mot honom af hans ovänner ett
formligt spionerisystem. Lejda, under kyrkohvalfven
och i bänkarna förstuckna, personer antecknade ur hans
predikningar lösryckta stycken, hvilka, förvrängda
och misstydda, lades till grund för nya åtal. Det ena
förhöret följde på det andra, och ehuru R. hvarje gång
klart redogjorde för sina yttranden och vederlade sina
anklagares anmärkningar, slutade processen, sedan
den fortgått i nära nio år, med en dom på ständig
landsflykt. Biltog och utplundrad på allt, utom sitt
rena samvete, tog han sin tillflykt till Danmark och
Tyskland, där hans förföljelse tillvunnit honom de
varmaste sympatier, och där han lefde i kärleksfullt
umgänge med åtskilliga den tidens utmärktare teologer
och präster. I politiska
åsikter bekände sig R. till Hattpartiet, och utan
tvifvel hade denna omständighet, i en tid af hatfulla
partistrider, en icke ringa del i hans motgångar. När
vid Norrköpings riksdag 1769 Hattarna ånyo kommo till
väldet, återkallades R. till fäderneslandet och fick
sina medborgerliga rättigheter återskänkta. Men
knappt hade han kommit inom Stockholms portar,
förrän de gamla uppträdena börjades ånyo. Den 20
aug. 1772 häktades han inom själfva det kungliga
slottet och afled i fängelse d. 20 okt. s. å.,
just som han mottagit konungens försäkran om en
varaktigare upprättelse. För den större allmänheten är
R. egentligen bekant såsom utgifvare af Zions sånger,
hvilka trycktes i Köpenhamn 1778 och sedan utgått i
ständigt nya upplagor. Gift med Brita Stiernman.
2. Rutström, Carl Birger, naturkunnig, vitter. Född
i Stockholm d. 22 nov. 1758; den föregåendes son.
Student i Uppsala 1772, ägnade R. sig åt språkstudier
och naturkunnighet, jämte det han emellanåt
sysslade med vittra öfningar. I sällskap med flera
naturforskare företog han 1782 en forskningsresa
till Lappland. Efter att en kort tid ha innehaft en
informatorsplats i Småland återkom han till Uppsala
och företog 1788 en ny färd till Lappland. Vid
af Vitt.-, hist.- o. Ant.-akad. 1789 och 1790
anställda täflingar för förslag till inskrifter och
sinnebilder vann han högsta prisen. Med understöd af
Vet.-akad. och ett stipendium från Uppsala bereddes
honom tillfälle till en tvåårig vistelse i utlandet
1791–93. Han besökte härunder Danmark, Tyskland och
Holland, där han i Harderwijk 1793 promoverades till
med. doktor, samt England. Följande året befordrades
han till botanices demonstrator och medicine adjunkt
i Åbo, men lämnade denna syssla 1796, sedan han af
Patriotiska sällskapet i Stockholm blifvit antagen
till vice sekreterare. Denna befattning innehade han
i tre år eller till 1799, då han af samma sällskap
anställdes såsom ordinarie sekreterare. Ledamot af
Landtbruksakademien vid dess stiftelse 1812, antogs
han till dess sekreterare och inkallades s. å. i
Svenska akademien, blef 1820 sekreterare i Vitt.-,
Hist.- o. Ant.-akad. samt tillika riksantikvarie och
garde des médailles. Kallades 1808 till ledamot af
Vet.-akad., erhöll 1814 titel af medicinalråd och blef
1821 hedersledamot af Sundhetskollegium.
Död ogift i Stockholm d. 3 april 1826.
Sin vittra ära vann
R. genom ett Skaldestycke vid magisterpromotionen i
Åbo 1795, några smärre poemer i åtskilliga tidningar
samt en rimmad öfversättning: Fabeln om Phaëton efter
Ovidius, hvilken insändes till Svenska akad. efter
den för täflingsskrifterna bestämda tiden, men
likväl af akademien utmärktes därigenom att den på
högtidsdagen upplästes och intogs i handlingarna
(7 del). Större anseende än som skald vann R. såsom
emblematiker, genom sina förslag till skådepenningar
och inskrifter, bland hvilka senare det sköna
epitafiet öfver Erik XIV i Västerås domkyrka skattas
som ett mästerstycke och antagligen beredde honom
hans plats i Vitterhetsakademien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
