Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Runeberg, Johan Ludvig - Runius, Johan - Rutberg, Johan Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samklang med de inflytelser, han emottagit (från
Sverige och Finland), utbildade han en stil, där det
manliga parade sig med det milda, en enkel, flärdlös
och dock på bilder rik stil, skiftande mellan djupt
allvar och spelande löje, finkänslig och dock på sak
gående, kärleksfullt omfattande sitt ämne och med
ospard möda framställande det åskådligt och tydligt
i sin sanning. Hans diktning blef en konst i ordets
högsta mening, och som hennes uppgift ställde han
alltid, vare sig han anslog allvarets eller skämtets
strängar, sanningen sådan han såg henne för sin själs
blick: dikten, rätt förstådd, hade icke någon lägre
uppgift än vetenskapen. Men hans utveckling gick än
vidare och högre: jämte sanningen voro religionen,
rättvisan och humaniteten de makter, som härskade i
hans anda och som han tjänade i sin diktning. Det
var väl dessa makters samverkan, han kallade det
ädla, hvars seger han besjöng i en så högstämd
sång. De höllo hans fosterlandskärlek fri från all
inskränkthet, de satte honom i stånd att göra rättvisa
äfven åt fienden och att ägna sin sångmös hela kärlek
jämväl åt främmande lefnadsförhållanden, de gåfvo
åt hans skaldeverk den allmänt mänskliga halt, som,
präglad i hans konstnärliga form, betryggar åt dem
ett rum i världslitteraturen; och framför allt, dessa
makter blefvo de klara stjärnor, som strålande ur
hans verk ledsagat vår lefnad i detta land ... Det
är möjligt att graniten på hans graf förvittrar och
monumenten man rest honom kunna falla af vanvård,
men därmed fullbordas blott hvad han själf förutsade
om barden:
Nu grusas vården öfver bardens graf,
i sekler re’n hans aska bott därinne;
men sången flyger öfver land och haf,
och hjärtan glöda vid den ädles minne.»
Runius, Johan, vitterhetsidkare.Född d.
1 juni 1679. Föräldrar: prosten Arvid
Runius i Larfs församling af Skara stift och Annika
Levander.
R. skall redan under sin skoltid
i Skara visat prof på de »snillegåfvor», som sedan
skulle göra hans rykte. Kort efter hans
ankomst till Uppsala 1700 finner
man honom också i full fart med sina sprittande
rimmerier. Sedan han vistats vid universitetet i
7 à 8 år, hvarunder han skall hafva läst mycket,
mestadels antagligen vitterhet, men äfven varit
en flitig deltagare i glada lag, antogs han
1708 af generalguvernören, grefve Strömberg,
till lärare för dennes söner och erhöll titel af
handsekreterare. Detta blef hans samhällsställning för
lifvet.
Han afled på sin trettiofemte födelsedag
d. 1 juni 1713.
Uppnådde R. inga äreställen i
staten, så förvärfvade han dock sin samtids bifall
och beröm för sina poetiska utgjutelser, hvilka
samlade utgåfvos efter hans död, under titel Johannis
Runii, V. Gothi Dudaim 1714-15, 2 del. (1: »Andlige
blommor», 2: »Werldslige blommor»; ny uppl. 1733
med tillägg af en 3:dje del: Sinnekryddor). R:ii
skaldegloria har längesedan försvunnit, och det måste
medgifvas, att någon skald af högre ordning är han
icke. Alstren af hans sångmö äro skäligen torra
och andefattiga och till formen föga lediga samt
ej af en korrekt versbyggnad. Likväl torde han af
eftervärlden ha blifvit något för skoningslöst bedömd,
då hans afsikt med sina rimmerier näppeligen var att
vinna skaldenamn, utan endast att roa sina vänner,
något hvari han äfven lyckades genom en kvickhet,
gladlynthet och förmåga af fyndiga vändningar som
voro ägnade att afväpna kritiken.
Rutberg, Johan Jakob, riksdagsman. Född i
Neder-Kalix d. 25 okt. 1787. Föräldrar:
kronolänsmannen och ekonomidirektören Israel
Rutberg och Elisabet Rönnlund.
R., som från ungdomen ägnat sig åt jordbrukarens yrke, företrädde
sin hembygd i bondeståndet vid alla
riksdagar från 1817–18 till och med 1853–54. Vid sin andra
riksdag, 1823 fäste R. uppmärksamheten vid
sin person genom sin motion om den stående
härens ombildning och dess ersättande genom
införande af allmän värnplikt. Denna väckte stor
förskräckelse inom bondeståndet, hvars vice talman
genast betecknade motionen som samhällsfarlig, och
talmannen vägrade under lifligt bifall proposition
å »ett så grundlagsvidrigt förslag». Men ej nog
härmed, utan röster höjdes på R:s ställande under
åtal. Majoriteten för en sådan åtgärd var stor (93
mot 21) men dock ej den af 5/6, som grundlagen stadgar
för densammas vidtagande. Under de efterföljande
riksdagarna intog R. en bemärkt plats å den
frisinnade sidan och bidrog bl. a. som medlem af
bankoutskottet vid 1834–35 års riksdag kraftigt till
att regeringens förslag om rätt för k. m:t till andel
i bankolagstiftningen af ständerna afslogs. Vid
1840 års märkliga riksdag, då R. liksom vid 1844–45
och 1847–48 års riksdagar var ledamot af
konstitutionsutskottet, tillhörde han den liberala
majoriteten. Den sedermera ofta återkommande
motionen om borttagande af pastors själfskrifna
ordförandeskap i skolråd väcktes då första gången
af R. Under hans sista riksdagar föranledde honom
ej sällan personlig misstämning mot de ledande
liberala inom ståndet att knyta allianser, som buro
en allt annat än frisinnad prägel. Så samverkade
han 1848 med den konservative Strindlund (se nedan)
att ersätta den frisinnade justitieombudsmannen
C. L. Landin (se II: 17) med S. L. Theorell.
Död under pågående riksdag i Stockholm d. 23
jan. 1854. Vid underrättelsen om hans bortgång
karakteriserades han af en gammal riksdagskamrat i
bondeståndets protokoll i bl. a. följande minnesord:
»Med en säker blick i uppfattningen, med en ovanlig
skärpa, ej mindre i omdömet än i uttrycket, deltog
han, särskildt de första riksdagarna, lifligt och
verksamt i förhandlingarna. Lika litet bekymrad
om folkgunstens ära som tillgänglig för maktens
inflytelser, förfäktade han med mera värme än
framgång mer än en fråga, som under senare tider
blifvit återupptagen. Redligt ville han det rätta,
men en viss retlighet i lynnet, en uddhvasshet i orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
