Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruckman, Johan Gustaf - Ruda, Elias Vilhelm - Rudbeckius och Rudbeck - 1. Rudbeckius, Johannes Johannis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
atelier. Anmärkningsvärdt nog blef den utmärkte
konstnären under hela sin lefnad förbisedd af
Konstakademien, liksom han, under senare delen
af sitt lif, var nästan alldeles förgäten af ett
yngre släkte. – Han afled i Stockholm den 20
jan. 1862. – Gift 1808 med den berömda
skådespelerskan Maria Kristina Franck (Se I: 354.)
Ruda, Elias Vilhelm, skald. Född den 3 sept.
1807 på Häringe sätesgård i
Södertörn, där fadern var
trädgårdsmästare. – Student i
Uppsala 1826, måste R. ett par
gånger afbryta sin studiebana af brist
på medel, men erhöll slutligen
1833 lagerkransen, hvars blad
knappast hunnit förvissna, innan
hans eget sångarlif utsläcktes den 18 aug. s. å.
– Vid tjuguett års ålder, medan han var anställd
som informator i landshöfding Nordenankars
hus i Kalmar, utgaf R. sitt första vittra arbete,
Brynolfs äfventyr. En dikt i sjutton sånger,
en humoristisk, ehuru just ej lyckad parodi på
Tegnérs »Frithiofs saga». Efter hans återkomst
till Uppsala utkommo 1829 Vildsvinsjagten och
1830 Hagbard och Signe, båda dramatiska
dikter, som, ehuru omogna, ej sakna förtjänstfulla
drag. Under sina fortsatta studier på graden
skref han det litterärt kritiska arbetet En tysk
resandes ströfverier på svenska Parnassen
1830, den täcka novellen Främlingen från Norden
1831 samt Aristomenes på Rhodus, hvilket
skaldestycke 1832 belönades med Svenska
akademiens 2:dra pris. Utom de nu nämnda
skaldeverken har han lämnat en mängd smärre stycken
i kalendrarna »Psyche», »Hebe» och »Vinterblommor»,
åtskilliga tillfällighetsvers och flera
öfversättningar. Hvad hos R. såsom diktare saknades,
var originalitet; däremot ägde han en naturlig,
frisk känsla, ett fint poetiskt sinne och framför
allt en ovanlig lätthet att röra sig i olika
versformer. Hans Skaldestycken utkommo 1834
och 1838 med företal och lefnadsteckning af
Atterbom.
Rudbeckius och Rudbeck. Dessa i vår
lärdomshistoria frejdade ätter leda sitt ursprung
från gården Rudbeck i Slesvig, där stamfäderna,
af hvilka den äldste med säkerhet spåras omkring
1450, i flera led voro fästebönder. Till Sverige
öfverflyttade släkten med Johan Pedersson
Rudbeck, f. 1550 och d. 1603 som stadsskrifvare i
Örebro. Tvenne hans sonsöner blefvo 1692 och
1698 adlade under namnen von Rudbeck och
Rudbeck men slöto båda själfva sina adliga ätter.
1719 adlades stamfaderns sonsons son, arkiatern
Olof Rudbeck d. y. – se R. 7 – med bibehållande
af namnet. Af hans efterkommande erhöll en gren
– se R. 8 – 1771 friherrlig värdighet. Biskop
Johannes Rudbeckii – se R. 1 – yngste son,
assessorn i Göta hofrätt, Paul
adlades 1687 under namnet
Rudebeck, hvilken ätt ännu
fortlefver.
1. Rudbeckius, Johannes
Johannis, biskop, lärd. Född d.
3 april 1581 i Ormesta by i
Almby socken nära Örebro.
Föräldrar: häradsskrifvaren i Väster-Nerike, sedermera
stadsskrifvaren i Örebro Johan Pedersson Rudbeck
som, född på godset Rudbeck i Holstein, inflyttat
till Sverige, och Kristina Bose.
Sin undervisning
hade R. erhållit i Örebro skola samt i Strängnäs och
Uppsala, när han 1601 begaf sig ut till Wittenberg,
hvarest han, tjugutvå år gammal, promoverades
till magister 1603. Hans anseende för lärdom var
redan då så stort, att han både i Wittenberg och
från Würtzburg fick emottaga anbud att blifva
professor. Han föredrog likväl att återvända till
fäderneslandet, där han 1604, vid ännu ej fyllda
tjugufyra år, utnämndes till professor i matematik
vid Uppsala universitet. Under tiden odlade han med
all flit studier i österländska språk och teologien
samt begaf sig 1607 åter ut till Tyskland, där han
förnämligast idkade teologiska studier. Hemkommen
1609, befordrades han i Uppsala till professor
i hebreiskan 1610, men utbytte följande år denna
beställning mot professuren i teologi. Han inskränkte
emellertid icke sin verksamhet till den offentliga
undervisningen såsom akademisk lärare utan ägnade
sig äfven med ifver åt den studerande ungdomens
handledning på enskild väg. I antydda syfte inrättade
han en skola för meddelande af insikter, erforderliga
för ett rätt tillgodogörande af de offentliga
föreläsningarna. Själfständig och häftig, råkade
han med en annan akademisk storhet, J. Messenius,
snart i häftiga tvister, som afbrötos därigenom, att
Gustaf II Adolf kallade R. till sin hofpredikant och
biktfader. I dessa egenskaper följde han konungen i
sju års tid, bland annat under de svåra fälttågen i
Livland 1614–15, och vann därvid i hög grad Gustaf
Adolfs förtroende, såsom en lärd, sanningsälskande
och ovanligt driftig man. Med anledning häraf emottog
han af konungen uppdrag att, tillsammans först med
Johannes Bothvidi och sedan med Johannes Lenæus,
utarbeta en ny öfversättning af bibeln. Arbetet
sköttes af R. nästan ensam och bedrefs med den
skyndsamhet, att den nya bibelupplagan kunde tryckas
1618 (den s. k. Gustaf II Adolfs bibel). Likväl
var den verkställd med en för den tiden ganska
erkännansvärd texttrohet. Vid konungens kröning 1617
hedrades R. med teologie doktorsgraden, en den tiden
sällsynt värdighet, och utnämndes 1619, sedan han året
förut undersökt och på stället rättat några obehagliga
uppträden i Västerås, till biskop i detta stift. Det
var på denna plats, R. vann sin stora ryktbarhet
och ett oförgätligt namn i vår kyrkoförsamlings
historia. Af hvad han under de tjugusex år, som han
innehade biskopsämbetet, uträttade till kyrkans och
skolväsendets bästa, kan endast en ringa del här
anföras. Domkyrkan, som var i hög grad förfallen,
iordningställdes och försågs med ny inredning; det
gamla mörka skolhuset tillbyggdes och utvidgades med
nya lärosalar hospitalet ombyggdes och försattes
i ett tidsenligt skick. Under denna verksamhet i
själfva stiftsstaden grep han med kraftig hand in
i alla de ämnen, som hörde till hans förvaltning af
stiftet. Han utgaf en ny och förbättrad kyrkoordning
och hade vid sin död tvenne gånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
