Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvarnström, Carl Gustaf - Qveckfelt, Erik Gustaf - Qviding, Bernhard Kristofer - Raab
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lön och boställe. Han kunde nu sägas hafva
lyckligt öfvervunnit de hinder och svårigheter,
som på konstnärsbanan gemenligen möta den
framåtsträfvande talangen, och befann sig på
den punkt, att han med tillfredsställelse kunde
se tillbaka på vunna segrar och med glad förhoppning
blicka mot framtiden, då döden plötsligt
gjorde ett streck öfver både minnen och förhoppningar
och bortkallade honom i Stockholm d.
5 mars 1867.
Påverkad af sin vän och lärare
Fogelberg, har han, såsom af det föregående
skönjes, i nordens gudasaga sökt och funnit motiv
för flera af sina konstnärsskapelser, bland hvilka
utom de förut omtalade må nämnas gruppen
Idun, bortförd af jätten Tjasse i Örnhamn.
utställd 1856 och 1858, Loke och Had, utförd
1863, samt hans sista arbete, Valkyrior föra en
fallen krigare till Valhall. Hans milda, älskliga
skaplynne gjorde hans förmåga dock mera
ägnad för idylliskt-romantiska ämnen, än för det
kolossalt mytologiska, hvilket bäst ger sig tillkänna
af hans förmåga att på hithörande område
skapa verk af ett oförgängligt skönhetsvärde.
Att han emellertid äfven besatt en stor och
aktningsvärd förmåga på den monumentala konstens
område, ådagalägga tillfyllest de bildstoder
af svenska män, som utgått ur hans atelier, och
bland hvilka ytterligare kunna nämnas kolossalbyster
af K. A. Agardh, utförd 1859 och uppställd
å föremålets graf i Lund, Gustaf Vasa,
färdig i brons 1863 och upprest i Västerås stadspark,
samt Gustaf II Adolf, befintlig i riddarhussalen
i Stockholm. Hit höra äfven marmorstatyn
af Sergel å Nationalmuseums fasad samt
den 1865 i Örebro aftäckta bronsstoden af Engelbrekt.
Till den beslutade Carl XII-stoden i
Stockholm lämnade han ock ett utkast, men
detta ansågs ej kunna fullt mäta sig med Molins
skiss i samma väg. Af hans många öfriga arbeten
må, med förbigående af ett antal statyetter
och byster, framhållas den 1866 fullbordade
och i Nationalmuseum befintliga gruppen Martyrerna
o. s. v.
Gift 1859 med Carolina Sofia Norberg, född Tivander.
Qveckfelt, Erik Gustaf, krigare. Född på
sätesgården Ingarpsberg i Småland d. 14 sept.
1688. Föräldrar: drottning Kristinas hofråd och
öfverintendent Gustaf Gustafsson Qveckfelt och
Anna Maria Slatte.
Q. hade ännu icke fyllt
sjutton år, då han inträdde i karolinernas led för
att med dem utstå alla fältlifvets vedermödor i den
stora ofredens dagar. Att dessa icke voro ringa,
finner man af den berättelse, han efterlämnat om
sina »Kongl. Maj:t och riket gjorda tjänster samt
därunder utståndna krigsbesvärligheter och faror.»
Kort efter det han blifvit utnämnd till kvartermästare
vid Upplands tremänningskavalleri, deltog
Q., tjuguårig, i slaget vid Holofzin 1708.
På tåget till Staradub i Ukrain s. å. blef han vid
ett öfverfall af kosackerna illa sårad i högra
benet af en kosackpik. Medan han, ännu lidande
af sin blessyr, fördes på trossen, öfverfölls den
trupp, vid hvilken han befann sig, af kalmucker,
som misshandlade honom och de andra sårade
samt utplundrade dem in på bara kroppen. Året
därefter, 1709, sedan han med utmärkelse bevistat
stormningen af Wiprecht och drabbningen
vid Krasnakut, befordrades han till kornett vid
tremännings-kavalleriet och deltog kort därpå i
slaktningen vid Pultava. Genomskjuten af en
karbinkula, lyckades han likväl rädda sig med
konungen öfver Dnjepr och därifrån under många
lidanden och försakelser fortsätta tåget till Bender.
1710 erhöll han Carls befallning att åtfölja
grefve Lagerberg på dennes beskickning till
tartar-khanen på Krim, hvarefter han deltog i
tartarernas vinterfälttåg i Ryssland. Sedan tsar
Peter emellertid 1711 lyckats förmå Turkiet att
afbryta dess mot Ryssland öppnade fälttåg, återvände
Q. och Lagerberg till Bender. Därifrån
måste han 1712 företaga en ny färd till Krim i
ändamål att afhämta ett antal ur rysk fångenskap
flyktade svenskar. Han bevistade sedermera
kalabaliken, utnämndes till löjtnant vid
Smålands ryttare 1714, samt kvarstannade någon
tid i Turkiet for att söka anskaffa penningar
och föra de kvarlämnade svenskarna till fäderneslandet.
Hemkommen, bevistade han såsom
ryttmästare fälttågen till Norge 1716 och 1718,
befordrades det sistnämnda året till lifdrabant,
blef 1720 korpral vid lifdrabantkåren, 1723
öfverstlöjtnant i armén, 1743 adjutant vid lifdrabanterna,
1746 löjtnant vid samma kår och
öfverstlöjtnant vid Jönköpings regemente. Befordrad
till öfverste och chef för nämnda regemente
1747, utnämndes han 1752 till generalmajor
samt slutligen 1759 till generallöjtnant.
Död åttioåtta år gammal på Stensholm i Småland d. 17 aug. 1776.
Gift 1719 med Brigitta Margareta Hammarfelt.
Qviding, Bernhard Kristofer, ämbetsman, statsråd.
Född i Stockholm d. 25 nov. 1778. Föräldrar:
handlanden Bernhard Kristofer Qviding och Helena
Maria Lindberg.
Student i Uppsala 1794,
inträdde Q. efter därstädes aflagd kansliexamen
1797 som e. o. kanslist i krigsexpeditionen, där
han 1799 blef kopist, 1801 kanslist, 1808 protokollssekreterare
och 1812 förste expeditionssekreterare.
1816 förordnades han till statssekreterare
för krigsärendena och erhöll 1817 adlig värdighet
med bibehållande af sitt föregående namn.
Vid 1823 års riksdag blef han föremål för flere
anmärkningar från konstitutionsutskottet, tydligen
i första hand afsedda att drabba det rådande
regeringssystemet. Visserligen bifölls ej
af riddarhuset utskottets hemställan om begäran
hos k. m:t om Q:s skiljande från ämbetet, men
han blef i stället ställd under åtal inför riksrätt,
hvilket dock slöt med frikännande. 1824 förflyttades
han till den lugnare posten som vice
president i kommerskollegium, å hvilken han
verkade till sin död i Stockholm d. 3 maj 1846.
Han var en framstående ämbetsman men utan
den karaktärens bestämdhet, som höfdes för att
vid rådsbordet motstå Carl Johans befallande
tendenser.
Gift 1818 med Johanna Wilhelmina
Wessman, slöt Q. själf sin adliga ätt.
Raab. Urgammal tysk adelsläkt, af hvilken en
till Sverige öfverflyttad medlem, Axel R., f.
1620, d. 1692, blef stamfader för de svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
