Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvanten, Emil von - Qvarnström, Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgifvandet af en följdskrift Finska förhållanden,
af hvilka fyra häften utkommo 1857–61. 1874
offentliggjorde han i öfversikt af Vet.-akad. förhandl.:
Några anmärkningar vid Helmholtz’
vokallära, en afhandling som i Tyskland väckte
stor uppmärksamhet. För det gamla finska
fosterlandet klappade hans hjärta varmt ända
till hans sista lefnadsstund. När det ryska herraväldet
i Finland 1899 började framträda i den
brutala form, som bebådade landets fullständiga
förryskning, greps den gamle patrioten af den
djupaste smärta. Dock kunde han aldrig släppa
hoppet om ljusnande dagar för det olyckliga
landet. Ännu så sent som 1903 drömde han om
framgångsrika åtgärder till stäckande af tvångsväldet
i Finland. I franska pressen framkastade
han då tanken på en permanent europeisk liga
för Finland. Denna liga skulle välja ett »representantskap,
som på grund af sina medlemmars
auktoritära egenskaper konstituerar sig såsom en
internationell folkdomstol, hvilken grundligt undersöker
Finlands sak och afkunnar en skiljedom,
som ej skulle kunna undgå att väcka besinning
i Ryssland och hos den, som för ej
länge sedan i sitt märkvärdiga fredsmanifest
vädjade till de rättens och rättfärdighetens principer,
på hvilka staternas säkerhet och folkens
välfärd bero.» Detta var nu en idé utan egentligen
praktiskt värde, men en idé, som visade,
att författaren af Suomis sång ännu ägde i sitt
bröst vibrerande känslosträngar af den art, som
förlänat hans lyrik dess höga, innnerliga ton.
Död d. 5 dec. 1903 i San Remo på Rivieran
nära franska gränsen.
Gift 1857 med Aurora
Magdalena Örnberg, född i Piteå d. 12 sept.
1816, hvilken under pseudonymen »Turdus Merula»
gjort sig känd såsom öfversättarinna samt
författarinna af några belletristiska arbeten, däribland
romanerna Rosa Arntson 1868, Musikens
dotter 1881 och En roman på landsbygden 1882.
Qvarnström, Carl Gustaf, bildhuggare. Född
i Stockholm den 23 mars 1810;
son af Erik Gustaf Qvarnström,
kammartjänare hos prinsessan
Sofia Albertina.
Enligt faderns
önskan och på hans rekommendation
antogs sonen vid elfva års
ålder såsom kypare på »Stora
sällskapet» i Stockholm.
Han hade redan då visat ovanliga anlag för teckning
och äfven en kort tid fått deltaga i undervisningen
i Konstakademiens principskola. Dessa
öfningar fick han genom ett par konstvänners
medverkan fortsätta och gjorde därunder ganska
vackra framsteg. När fadern 1823 afled, sattes han
genom välvilligt understöd från flera håll i tillfälle
att mera uteslutande ägna sig åt konstnärsbanan.
Redan följande år, 1824, deltog han med några
ritningar i akademiens utställning. Sedan han
kort därefter blifvit uppflyttad i högre antik- och
modellskolan, togos hans studier om hand af
Hasselgren och efter dennes död af Westin. Åt
denna undervisning gjorde han visserligen heder,
i det han 1829 vann en medalj för utförandet
af prisämnet Epaminondas’ död samt dessutom
utställde två originaltaflor i olja, Frithiofs
lycka och Ingeborgs klagan. Men det visade
sig snart, att det ej var måleriet utan skulpturen,
som hans naturliga begåfning hänvisade
honom till. Han flyttades därför till Byströms
atelier, där hans första försök – En
skjutande Amor – visserligen företedde åtskilligt
omoget, men i det hela röjde så stora och
väl uppburna anlag, att det ansågs förtjäna pris.
En ännu större utmärkelse vann han 1831 för
gruppen Nessus och Deianira, i det därför tilldelades
honom ett större skulpturstipendium.
Kallad till akademiens agré 1834, erhöll han s. å.
uppdrag att modellera fyra figurer för nischerna
i Stockholms slotts norra hvalf, med hvilket arbete
han strax tog itu. Sedan han emellertid
1835 erhållit kungliga medaljen, nämndes han i
början af 1836 till akademiens resepensionär och
dröjde icke att begifva sig närmaste vägen till
Rom. Här togs hans vidare utbildning om händer
af Fogelberg, medan tillika den unga konstnärens
riktning påverkades af Thorwaldsen och
Tenerani. Under de sex år, han vistades i Italien,
uppehöll han sig mestadels i Rom och kunde
i slutet af 1839 hemsända nio arbeten, nämligen
de förut antydda, för slottshvalfvet afsedda fyra
Årstiderna samt Nattens och Dagens stunder,
utgörande fem basreliefer, hvilka väckte erkännande
uppmärksamhet inom konstnärskretsar såväl
i Rom som i hemlandet, där de i akademien
utställdes 1843 jämte ett annat konstverk af
honom, den 1841 af honom utförda statyn Uller
i halfkolossal storlek. Från samma år förskrifver
sig stoden Idun. För öfrigt utförde Q. under
sin vistelse i Rom åtskilliga statyetter af
historiska personer samt ägnade sig åt utarbetande
af allegoriska framställningar å medaljer.
Hemkommen till Sverige, kallades han 1842 till
ledamot af Fria konsternas akademi och utnämndes
året därefter vid densamma till vice professor
i teckning. Snart togs hans konstnärskap
i anspråk för mer eller mindre betydande uppgifter.
Så erhöll han 1846 beställning på sex
allegoriska figurer, afsedda för fasaden å Göteborgs
börsbyggnad, och hade desamma färdiga
1847. Följande år lämnade han de fyra kolossalstoder,
som, först anbragta å fasaden af Konstakademiens
hus, numer kröna samma fasad i
dess senast omgestaltade skick. Han utställde
då äfven en mindre porträttstaty af E. Tegnér,
hvilket arbete förskaffade honom uppdraget att
utföra skaldens minnesstod i Lund, färdigmodellerad
1850. Q. begaf sig s. å. till Paris, där
han kvarstannade till 1852. Frukter af hans
konstnärliga verksamhet därstädes äro Hvilan i
öknen och Den neapolitanska fiskargossen, ett
af de få konstverk, han fulländat i marmor. Vid
sin återkomst till Stockholm befordrades han
1859 till ordinarie professor och 1853 till direktör
för Konstakademien. Sistnämnda år begaf
han sig till München, där han modellerade stoden
af Berzelius, gjuten, liksom förut den af Tegnér,
af den berömde F. Miller därstädes. Efter att
sommaren 1854 hafva förflyttat sig till Italien,
modellerade han 1855 i Rom gruppen Flicka,
öfverraskad i badet. Här fick han ock mottaga
sin utnämning till kunglig statybildhuggare med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
