Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Platen, Baltzar Bogislaus von - 3. Platen, Baltzar Julius Ernst von - Plomgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den armé, som sammandrogs emot Norge, och
1813 till generalguvernör öfver Holstein, Schleswig
och Jylland, ett uppdrag som vid den snart
därefter inträffade freden i Kiel förbyttes till
uppsikten öfver norska arméns proviantering.
Såsom svensk kommissarie deltog han 1814 i
uppgörandet af riksföreningsakten mellan Sverige
och Norge, befordrades s. å. till vice amiral,
hvarefter han 1815 upphöjdes till grefve. Vid
riksdagen 1823 var han ordförande i konstitutionsutskottet
och erhöll vid västgötalinjens öppnande
året förut serafimerorden. Vid upplifvandet af
storamiralsämbetet öfvertalades han 1827 att
mottaga chefskapet öfver dess tredje afdelning
men kallades redan hösten s. å. till riksståthållare
i Norge. En af rikets Herrar; hedersledamot
af Landtbruksakad., Krigsvetenskapsakad.,
ledamot af Vetensk.-akad. m. m.
Död i Kristiania d. 6 dec. 1829.
Några år före
sin död hade han utvalt sin grafplats på kanalbanken
vid Motala. Där jordades två år före
faderns bortgång hans förstfödde, en älsklig ung
man, som redan med utmärkelse beträdt den
militära banan. Den 5 febr. 1830 bäddades i
samma graf Baltzar Bogislaus von Platen »vid
de böljor, själf han diktat, – vid den strand,
han själf har byggt».
Gift 1800 med Hedvig
Elisabet Ekman, syster till kommerserådet G.
H. Ekman (se I: 287). Öfver P. är i Sv. Akad.
handlingar 1886 författad en minnesteckning af
L. G. de Geer.
3. Platen, Baltzar Julius Ernst von, sjömilitär,
statsman. Född på Frugården
i Västergötland d. 16 april 1804;
den föregåendes son.
Fadern, som ansåg hvarje hederligt
yrke godt, då det utöfvas
med skicklighet och duglighet,
lät sonen tretton år gammal inmönstra
på ett svenskt handelsfartyg,
med hvilket denne under trenne år gjorde
sjöresor i Medelhafvet och Svarta hafvet. Inskrifven
som lärstyrman vid amiralitetet, utnämndes
han 1821 till sekundlöjtnant och antog, för
att vidare utbilda sig i sjöyrket, 1823 hyra såsom
andre styrman på ett från Göteborg till
Ostindien utgående fartyg, hvarefter han 1825
för en tid af tvenne år lyckades vinna anställning
i engelska marinen. Återkommen till
fäderneslandet, förordnades han till adjutant hos
chefen för 3:dje afdelningen af det nyss inrättade
storamiralsämbetet, hvars chef var hans
egen far, och utnämndes 1830 till premierlöjtnant
vid flottan. Tvenne år därefter ingick han
äktenskap med friherrinnan Sofia Eleonora Charlotta
De Geer, enda dotter till excellensen, grefve
Carl De Geer (se I: 227), deltog under den
närmaste tiden i ledningen af det af fadern
grundade Göta-kanalbolaget samt utöfvade ett
ganska betydande inflytande på utvecklingen af
den bolaget tillhöriga Motala verkstad. Då hans
militärtjänst, efter hans ingångna gifte, icke längre
för honom var någon ekonomisk nödvändighet,
sökte och erhöll han, efter en konflikt med
sina öfverordnade, 1838 afsked ur krigstjänsten
Vid 1840–41 års stormiga riksdag framträdde
P. som en af den liberala oppositionens främsta
män och insattes af densamma i statsutskottet,
fungerande som ordförande i en af dess afdelningar.
Han gjorde redan nu med styrka gällande
den mening, som han sedermera konsekvent
förfäktade, att tyngdpunkten i vårt sjöförsvar
skulle läggas å skärgårdsartilleriet. Hans
åsikter, understödda af statsutskottet, blefvo dock
ej riksdagens beslut. Efter Oscar I:s tronbestigning
blef P:s ställning till regeringen en helt
annan. Konungen fäste honom genast 1844 vid
sin person som kabinettskammarherre och 1849
utnämndes han samtidigt till kommendör i flottan
samt statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet.
Då han likväl ej lyckades få sin proposition
om sjöförsvarets ordnande i enlighet
med sina åsikter, afgick han 1852 ur statsrådet
vid samma tidpunkt, som Oscar I:s regeringssystem
började antaga en mera konservativ prägel.
Han återvände nu till vården af sina enskilda
angelägenheter samt blef 1855 ordförande i Göta
kanaldirektion och 1857 i riddarhusdirektionen.
Samtidigt fortfor han att vid riksdagarna intaga
en bemärkt plats bland förfäktarna af moderat-liberala
tänkesätt. 1857 utnämndes han till
svensk-norsk minister i London, å hvilken plats
han gjorde sig lika aktad för vaken omtänksamhet
om Sveriges intressen som en välvillig hjälpare
och rådgifvare åt i England bosatta eller
resande landsmän. 1862 utnämndes han till
kontreamiral och kallades samtidigt åter till statsråd
och chef för sjöförsvarsdepartementet, nu i
den de Geerska ministären, hvars representationsreform
stod i samklang med de åsikter, P. förfäktat
under hela sin lefnadsbana. När han 1868
afgick från denna post, hade han fröjden att
hafva genomdrifvit upprättandet af skärgårdsartilleriet.
Han hade under tiden 1866 valts till
ledamot af Första kammaren för Uppsala län
och fungerade som sådan till 1873. Då 1871
svårighet uppstod att besätta den genom grefve
Carl Wachtmeisters plötsliga död ledigblifna
statsministerplatsen för utrikes ärendena, ingick
P. för tredje gången i regeringen och kvarstod
till i dec. följande året, då han öfverlämnade
det viktiga ämbetet i en annans hand. Under
ståndsrepresentationen var P. lika mycket på
grund af egen framstående förmåga, som genom
mäktiga traditioner från far och svärfar, en af
de inflytelserikaste medlemmarna af ridderskapet
och adeln. Död d. 20 mars 1875.
P., som 1867 blef serafimerriddare, kallades 1854 till
ledamot af Vetensk.-akad., hvarjämte han såsom
hedersledamot tillhörde Landtbruksakad., Fria
konsternas akad. och Vet.-soc.
Hans skrifter
om sjöförsvarets ordnande, nämligen Underdånigst
rapport etc., 1851 och Grunder för ombildning
af Sveriges sjöförsvar 1865 föranledde
en mängd följdskrifter.
Plomgren. Ättens äldste kände stamfader var
bonden Göran Ericsson på Solberga i Ålhems
socken i Kalmar län. Hans son kallade sig Plomgren
och dennes yngre sons – se P. 2 – barn
adlades 1751 under namnet von Plomgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
