Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pettersson, Sven Otto - Peyron, Gustaf Abraham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pettersson, Sven Otto, kemist. Född i Göteborg
d. 12 februari 1848. Föräldrar:
possessionaten Johan Fredrik
Pettersson och Emelie Leontine Borgman.
Student i Uppsala 1866; blef P. fil. doktor
1872 och docent i fysikalisk kemi
vid Uppsala universitet 1874
samt förordnades 1881 till lärare
och 1884 till professor i kemi vid Stockholms högskola,
hvars rektor han var 1893–96. P:s förnämsta
arbeten tillhöra den fysikaliska och oorganiska
kemiens samt hydrografiens områden. Han
har sålunda bl. a. tillsammans med professor L.
F. Nilson utfört många undersökningar om ångtätheten
och andra fysiska egenskaper hos oorganiska
föreningar vid höga temperaturer, 1880–89
och bestämt kroppars specifika värme och
smältvärme, 1878–80. Till den förra afdelningen
höra också hans analytiska arbeten, särskildt
utarbetandet af allmänt användbara och
särdeles tillförlitliga metoder för gasanalys, 1886–92.
På gränsen mellan de båda grupperna
stå hans försök om vattens och is’ egenskaper
1878–83. I hydrografiskt afseende har P. lämnat
värdefulla arbeten, bl. a. om källors och
vattenledningsvattens halt af gaser, tillsammans
med K. Sondén, 1889, det sibiriska hafvets, 1883,
samt Östersjöns och Nordsjöns vatten, 1892–97.
Från de sistnämnda undersökningarna kom P. till
undersökningar af rent praktisk art, såsom fisket,
särskildt bohuslänska sillfisket, 1892, i hvilket
afseende han på de senare åren företagit åtskilliga
undersökningar, och väderleksförutsägelser
för längre tid, 1896. De flesta af hans arbeten
finnas i Vet.-akad:s och Vet.-soc:s publikationer,
Journ. für prakt. Chemie, Ber. der Deutschen
Chem.-Ges., Zeitschr. für anal. Chemie, Meteor.
Zeitschr., Hygiea, etc.
Led. af Vet.-akad. 1889
och Landtbruksakad. 1894, m. m.
Gift 1875 med Agnes Irgens.
Peyron, Gustaf Abraham, krigare, statsråd.
Född i Petersburg d. 17 juli
1783. Föräldrar: d. v. svenske
konsuln i Petersburg Claës Bartholomé
Peyron och Magdalena
van Brienen.
Vid fjorton års ålder utnämnd till fänrik vid
Svenska gardet, beordrades P.
1798 att såsom kadett åtfölja en
sjöexpedition med fregatten Ulla Fersen, hvilken
uppbringades af engelsmännen och med sin besättning
fördes till Deel i England. Återkommen
till Sverige, befordrades han 1805 till löjtnant
och skickades följande året till Sachsen,
Böhmen och Franken, för att vid preussiska armén
aktgifva på de krigförandes rörelser och
därom meddela underrättelser till Sverige. I
slutet af sistnämnda år kommenderades han att
vara fördelningsadjutant vid förposterna i Pommern
under generalen grefve Löwenhielm mot
konungens af Neapel armékår samt utnämndes
1807 till stabsadjutant hos konungen och till
kapten i armén. Den 14 mars s. å. deltog han
under Cardells befäl i stormningen af redutten
vid Knieperfront samt d. 16 april under general
Essen i reträtten från Anklam, hvarjämte han
tvenne gånger under samma krig skickades
med muntliga uppdrag till franske marskalken
Brune. Förordnad till öfveradjutant hos konungen
och major i armén 1808, tjänstgjorde han
under samma års krig såsom stabsadjutant hos
generaladjutanten för expeditionen, utnämndes
1810 till kapten vid Drottningens lifregemente,
samt blef 1811 kapten vid Bohusläns regemente
och 1812 öfverstlöjtnant i armén. I början af
1813 anställd såsom öfveradjutant i kronprinsen
Carl Johans stab, förordnades han i aug. s. å.
till chef de bureau vid norra tyska förenade
arméns generalstab samt deltog i denna egenskap
i bataljerna vid Grossbeeren, Dennewitz och
Leipzig. 1814 erhöll han fullmakt såsom öfverste
i armén och gjorde s. å. kampanjerna i Brabant,
Holstein och Norge, förde såsom öfveradjutant
i generalstaben befälet öfver fyra af de bataljoner,
hvilka blockerade Fredrikssten, samt bevistade
denna fästnings intagande såsom chef
för general de Suremains stab. Efter återvunnen
fred utnämndes han till öfverstlöjtnant vid
Västerbottens regemente 1817, till öfverste och
chef för Jämtlands regemente 1818 samt till
generaladjutant och chef för Lifbeväringsregementet
1821. Sedan han s. å. med Ryssland
afslutit ett fördrag angående riksgränsen och de
norra gränsboarnas förhållande sinsemellan, mottog
han 1823 chefsplatsen vid Västmanlands
regemente och erhöll 1825 adlig värdighet, med
bibehållande af sitt fädernenamn. Sistnämnda
år landshöfding i Nyköpings län, utnämndes
han 1827 till generalmajor, blef 1828 statssekreterare
för krigsärendena, hvilken befattning han
dock icke tillträdde, 1833 generalbefälhafvare i
sjätte militärdistriktet, 1837 tillförordnad generalpostdirektör,
då han tog afsked från generalbefälhafvarebefattningen,
samt 1838–44 t. f. president
i krigskollegium. 1841 öfverlämnade konungen
till honom friherrebrefvet. 1843 utnämndes P.
till generallöjtnant och kallades af Oscar I, vid dennes
uppstigande på tronen, 1844 till statsråd och
chef för landtförsvarsdepartementet. Han delade
dennes första ministärs liberala tänkesätt och
var ett af de fyra statsråd, som mot adelns protest
tillstyrkte sanktion å de tre ofrälse ståndens
beslut om lika arfsrätt mellan broder och syster.
Under de fyra år, P. innehade krigsministerportföljen,
var han en tid t. f. chef för utrikesdepartementet,
utnämndes vid sitt utträde ur konseljen
1848 till generalbefälhafvare i andra militärdistriktet,
och afled i följd af ett svårt fall på gatan i
Stockholm d. 29 febr. 1852. P., som var serafimerriddare,
inkallades redan 1815 i Krigsvetenskapsakademien,
af hvilken han 1825 blef hedersledamot,
och blef 1841 filos. doktor i Jena.
Gift 1: 1825 med Anna Sofia Björkenstam,
2: 1836 med Karolina Texier och 3: 1846 med
Jeanette Amelie Groen.
Sonen Gustaf Oscar,
född d. 5 jan. 1828, ägnade sig äfven åt den
militära banan, å hvilken han slutligen 1892
avancerade till generallöjtnant. Han har 1867–73
varit ledamot af Första kammaren samt
1888–93 och 1897–99 af Andra kammaren.
Hösten 1887 blef han statsråd och chef för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
