Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Petri, Olaus - 2. Petri, Laurentius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf känna honom och med detsamma innehållet
och syftemålet med Luthers lära. Konungen
kallade honom samma år till Stockholm och
gjorde honom 1524 till stadens sekreterare, hvilken
plats han skötte till 1531, hvarjämte han
meddelade honom rättighet att predika i hufvudstadens
kyrkor. Med oförskräckt mod begynte
Olaus P. sitt predikarevärf och anföll med lågande
kraft påfvens lära och den gamla kyrkoförfattningen.
Följden blef, att så väl han som brodern
1524 kallades af domkapitlet till Uppsala,
och då de hvarken med lock eller hotelser,
kunde förmås att återtaga sina yttranden, förklarades
de bannlysta. Vid jultiden s. å. lät konung
Gustaf i Uppsala anordna ett offentligt meningsutbyte,
där katoliker och luteraner skulle få tillfälle
att framlägga sina skäl för och emot den
nya läran. Domkapitlet valde till sin och den
katolska trons försvarare den lärde Peder Galle,
under det Olaus P. förde den evangeliska lärans
talan. Den förre beropade sig på kyrkans
tradition, den man nu föga aktade, då Olaus
P. ensamt styrkte sina påståenden med bibeln.
Prästerskapets förbittring ökades, då Olaus 1525,
oaktadt han var diakon, gifte sig och till på
köpet mässan då sjöngs på svenska språket. Vid
Västerås riksdag 1527 förnyades striden mellan
honom och Galle, då Olaus med afgjord seger
behöll fältet. 1531 utnämndes han till konung
Gustafs kansler, hvilket ämbete han behöll till
1533. Under tiden fortfor han att predika och
nyttjades i många för hans ämbete främmande
värf, hedrad af konungens oinskränkta förtroende.
1539 lät han prästviga sig i Strängnäs. Vid
denna tid inträffade en betydelsefull brytning
mellan konungen och Olaus P. eller rättare med
de män, som i första hand medverkat till den
timade religionsförändringen. På 1530-talet hade
Olaus Petri författat sin Svenska Krönika, däri
åtskilligt förekom, som väckte konungens misshag.
Stridsmodig och djärf, hade han jämväl
ådragit sig Gustafs missnöje genom skarpa uttryck
i sina predikningar, hvartill kom, att han
vid lübeckarnas stämplingar mot konungens lif
hade fått kännedom om dessa, men icke ansett sig
böra yppa, hvad han kände, emedan han fått veta
det under biktens insegel. Han anförde också
detta till sitt försvar, men konungen ville ej
godkänna ursäkten, hvarför han och Laurentius
Andreæ af en för ändamålet nedsatt kommission
d. 2 jan. 1540 dömdes förlustiga ämbete och lif.
Först efter många böner lyckades det hans vänner
utverka konungens nåd, så till vida att han
blef fri mot erläggande af femhundra ungerska
gyllen, hvilka Stockholms borgerskap betalade.
Han återvann aldrig Gustafs förtroende, men utnämndes
1542 till inspektor för Stockholms skola
och 1543 till kyrkoherde i Storkyrkan. Död d.
19 april 1552.
I innerligt samband med Olai P:i
arbete såsom reformator inom kyrkan, står hans
skriftställarverksamhet, vittnande om ett lefvande
nit och ej ringa förmåga. Han författade många
polemiskt-dogmatiska skrifter och Een lijten
postilla 1530; grundlade genom Een handbock
påå Swensko 1529 samt Then swenska messan
1531 den gudstjänstordning, som ännu följes i
svenska församlingen, skref Tobiæ commoedia,
1550 vårt första svenska skådespel, öfversatte och
författade psalmer och utgaf 1526 Sveriges
äldsta psalmbok Swenska songer eller wijsor. Af
utomordentlig betydelse för svenska reformationen
och litteraturen blef den förnämligast af
P. verkställda öfversättningen af Nya testamentet
1526. P. anses ock hafva uppsatt de förträffliga
Domare reglor, hvilka åtfölja 1734 års lag, m. m.
P:s Tenkiebock ifrån 1524 til 1529 innehåller
värdefulla kulturhistoriska bidrag rörande Stockholm.
Och hans Svenska krönika är som tillförlitlig
källa från den senare medeltidens historia
genom sin kraftiga stil och författarens kritiska
blick af högt värde.
Gift 1525 med Kristina, »en jungfru af god börd».
2. Petri, Laurentius, reformator, ärkebiskop.
Född i Örebro 1499; den föreg.
bror.
Studerade liksom denne
i Wittenberg och blef magister
därstädes d. 10 febr. 1518. Under
de första åren efter sin
återkomst till Sverige försvinner
Laurentius P. ur sikte, och de
underrättelser man har om honom
från denna tid, äro hvarandra motsägande
och osäkra. Sannolikt fortsatte han sina studier
i Strängnäs, tills han begaf sig till Uppsala och
vann anställning som »ludi magister» 1527. Då
val till ärkebiskop 1531 anställdes i Stockholm,
hade han redan gjort sig så känd, att han
erhöll nästan alla de afgifna rösterna. Konungen
bekräftade valet och öfvervar själf hans
högtidliga invigning i ämbetet, som ägde rum i
Riddarholmskyrkan d. 29 sept. s. å. Akten förrättades
af biskopen i Västerås, doktor Peder
Magnusson, som konung Gustaf låtit viga i Rom,
för att bibehålla den s. k. apostoliska successionen,
och han öfverlämnade med egen hand
åt den nyinvigde ärkebiskopen herdestafven.
Laurentius P. var blott trettiotvå år gammal,
när han från sin obemärkthet kallades till svenska
kyrkans förnämsta biskopsstol och visade,
under en fyrtiotvåårig verksamhet på denna
plats, sig fullkomligt värdig det höga och maktpåliggande
ämbete, till hvilket han blifvit utsedd.
Historien omtalar utförligt, hvad han, jämte sin
äldre broder, verkade för den lutherska trosbekännelsens
införande och stadgande i Sverige,
samt huru han med aldrig sviktande kraft motstod
de försök, som under konung Johans styrelse
gjordes till dess omstörtande. Något, som
ännu i vår tid och allt framgent skall påminna
om hans oförtrutna flit och sträfvan att gagna i
sitt kall, är hans verksamhet såsom författare.
Utom öfversättningen af hela bibeln, som trycktes
i Uppsala och utkom 1541, finnes en mängd
skrifter af ärkebiskop Laurentius. Både vid
egna arbeten och andras låg honom modersmålet
varmt om hjärtat, och han förmanade allvarligt
sitt prästerskap att väl vårda det svenska språket.
»Så är ock godt» – heter det i
hans 1571 utgifna kyrkoordning – »att predikarena
vänja sig till att tala rätta svensko och
bruka de ord, som allmänt kunnog äro, ty där
man främmande ord bruka vill, såsom många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
