Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norberg, Mattias - Norby, Sören - Nordberg, Göran Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
början af år 1782. Han innehade den därefter ända
till 1820, sedan han under sin långa tjänstetid
blifvit teologie doktor i Köpenhamn 1806 samt 1812
erhållit kanslirådsvärdigheten och innehaft ett af
förslagsrummen till biskopsstolen i Hernösand. Under
sin vistelse i Lund gjorde sig N. ett berömdt namn
såsom en särdeles framstående latinsk vältalare och
höll såsom sådan af snillrika tankar och behaglig
stil utmärkta parentationer öfver åtskilliga
bortgångna samtida. Om hans mångsidiga lärdom och
beundransvärda makt öfver språket vittna för öfrigt
hans många akademiska afhandlingar, 158 till antalet,
hvilka delvis äro af estetiskt innehåll. Efter sitt
afskedstagande tillbrakte han det mesta af sina
återstående lefnadsdagar i sin födelsebygd, blef
vid promotionen i Uppsala 1824 jubelmagister och
afled därstädes, under sysselsättningen att ordna
akademiens orientaliska handskriftsamling, d. 11
jan. 1826.
Under senare delen af sitt lif utgaf han
åtskilliga öfversättningar af handskrifter rörande
Turkiets och Arabiens geografi och historia, såsom:
Beskrifning om regementsförändringen i Cirkassiska
riket af Schili Effendi 1816, Gihan Numa, Geographia
orientalis, I, II, 1818, Turkiska rikets annaler,
sammandragne ur dess egna urkunder, I–IV, 1822. Af
professor J. Norrman utgåfvos M. Norbergi Selecta
opuscula academica, 2 del., 1817–19. En betydlig del
af sin samlade förmögenhet eller 25,000 kr., anslog
han 1811 till Lunds universitet, hvarest den utgör
grundfonden för den professur i lefvande språk som
efter honom kallas den Norbergska.
Norby, Sören, krigare. Egentligen tillhörande danska
historien, har N. äfven en plats i den svenska såsom
mäktigt ingripande i vårt lands öden mot slutet af
unionstiden.
Han var af en fyensk adelssläkt. Redan
under Svante Stures tid, som hade att föra en
oaflåtlig kamp med Danmark, omtalas N. såsom den där
1509 med en dansk flotta härjade Finlands kuster och
satte sig i besittning af Åland. I den fejd, konung
Hans hade att föra med svenskarnas bundsförvanter
Lybeckarna, ledde han mot dem krigsrörelser både till
lands och sjöss, hvarefter han 1515 blef af Kristian
II tillsatt som höfvitsman på Island. Här kvardröjde
han till 1517, då han deltog i det danska krigståget
mot Sverige. 1519 fick han af Kristian Gotland i
förläning och eröfrade därjämte Öland. Med danska
flottan ankom han 1520 till Stockholm och deltog i
högtidligheterna vid konungens kröning, då han bar
spiran och blef slagen till riddare. Han var den,
som på konungens uppdrag fängslade de svenska
herrarna. Emellertid ogillade han blodsdåden i
Stockholm och skänkte sitt beskydd åt många svenska
män, som togo sin tillflykt till hans skepp. Under
Gustaf Vasas befrielsekrig sökte han i det längsta
lägga hinder i vägen för dess lyckliga utgång, i
synnerhet genom att förse Stockholm och de öfriga
af svenskarna belägrade platserna vid Östersjön med
tillförsel, men sedan svenskarna från Lybeck erhållit
örlogsskepp, tillfogade de N. ett grundligt nederlag
i Stockholmsskären. Äfven sedan
Kristian II:s sak i Sverige var ohjälpligt förlorad,
höll sig N. kvar på Gotland, hvarifrån han uppbringade
och plundrade lybeckarnas fartyg och segerrikt bestod
flera anfall af svenskarna. Kristians sak förblef
den djärfve riksamiralen – ty denna titel förde han
– trogen, äfven sedan denne 1523 fördrifvits från
Danmark och efterträdts af sin farbror Fredrik I. Men
då Kristian icke förmådde lämna honom understöd från
Tyskland, öfverlämnade N. 1524 Gotland till Fredrik,
på det ön icke skulle gå förlorad för Danmark. Han
förbehöll sig dock att få sitta kvar där som länsherre
under sin lifstid. Mot Gustaf Vasa visade han sig
fortfarande fientlig. Han hade, medan Kristina
Gyllenstierna hölls fången i Köpenhamn, ägnat henne
sin beundran och anhållit om hennes hand. Efter
hennes frigifvande förnyade han till henne sitt
giftermålsanbud, som hon dock afvisade, hur mycket
än N. sökte beveka henne genom att lofva henne sin
medverkan till hennes sons, Nils Stures, upphöjande
på svenska tronen. Då den danske konungen icke
höll den med N. gjorda öfverenskommelsen, uppreste
han sig mot honom. Djärft företog han ett krigståg
till Bleking och Skåne, där han till en början vann
flera framgångar, men slutligen besegrades af Johan
Rantzau och inneslöts i Landskrona. Då under tiden
lybeckarna förstört hans flotta och fattat fast fot på
Gotland, trädde han åter i underhandling med konung
Fredrik. Det kom till ett nytt fördrag dem emellan,
enligt hvilket N., mot fullständigt afträdande af
Gotland, erhöll Sölvesborg i förläning. Därifrån
fortsatte han sina sjöröfverier, hvarvid i all
synnerhet lybeckarnas fartyg fingo sitta emellan,
men sedan en förenad svensk-dansk flotta 1526 gjort
slut på hans välde, flydde han till Ryssland, där tsar
Vasilej III i tre år höll honom i fångenskap. Sedan
han genom bemedling af Kristian II:s svåger Carl
V 1529 erhållit friheten, gick han i kejserlig
krigstjänst och stupade vid belägringen af Florens
1530.
Nordberg, Göran Andersson, präst,
historieskrifvare. Född i Stockholm d. 3
sept. 1677. Föräldrar: hökaren Anders Svensson och
Elisabet Jönsdotter.
Redan vid fem års ålder sattes
N. i Klara skola och blef, fjorton år gammal, student
i Uppsala 1691. Filosofie magister och prästvigd
1703, anställdes han s. å. såsom e. o. predikant
vid artilleriet. Svenska krigshären låg då vid
Thorn, hvarför N. begaf sig dit och följde sedan
ända till 1709 alla härens tåg i Polen, Sachsen
och Ryssland. På grund af »sina gåfvor och den
särdeles nåd, han stod uti hos konung Carl XII»,
steg han ganska hastigt i graderna och blef 1707
förste predikant vid Lifdrabantkåren samt ordinarie
hofpredikant. Efter slaget vid Pultava föll han i rysk
fångenskap. Här tilläts han stanna hos den likaledes
fångne öfverste-marskalken grefve Carl Piper, med
hvilken han flyttades från den ena ryska staden till
den andra. Ett bland hans första göromål var nu att
ordna hof- och fältkonsistoriets handlingar, dem han i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
