Svenskt biografiskt handlexikon / II:172 (1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Nathorst (Nathhorst), Hjalmar Otto - 3. Nathorst, Alfred Gabriel - Natt och Dag - 1. Natt och Dag, Måns Johansson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1869; Anvisning till slåttervallars anläggande</i> 1867;
Praktisk gödsellära 1868; De olika foderämnenas
penningevärde 1874, etc., samt Om nödvändigheten
af nya riktningar inom våra koladugårdar 1885. Han
utgaf därjämte flera öfversättningar af utländsk
landtbrukslitteratur samt redigerade åtskilliga
Hushållningssällskaps handlingar, såsom Nyköpings
1848–55, Älfsborgs läns norra 1855–61 samt Malmöhus
läns 1867–75. Död i Lund d. 7 mars 1899.
– Öfver N. restes 1902 af vänner och lärjungar till honom en
minnessten vid Alnarps landtbruksinstitut.
– Gift 1: 1847 med Maria Charlotta Georgii och 2: 1886 med
Emma Persson.


3. Nathorst, Alfred Gabriel,
naturforskare. Född på Väderbrunn, Bergshammars socken
i Södermanland, d. 7 nov. 1850; den föreg. son.
–
Efter att ha blifvit student i Lund 1868 och i
Uppsala 1871, vann N. filosofiska doktorsgraden
i Lund 1874 och anställdes s. å.
därstädes såsom docent i geologi.
Biträdande geolog vid Sveriges geologiska undersökning
1873, blef han geolog 1876 och chefens biträde 1877
samt 1884 professor och intendent för samlingarna af
arkegoniater och fossila växter vid Naturhistoriska
riksmuseum. Han har inom den lärda världen gjort
sig känd för sina forskningsresor och utgifna
vetenskapliga arbeten af betydenhet. De förra hafva
sträckt sig såväl till den skandinaviska norden
och andra delar af Europa som till mera aflägsna
trakter. Så till Spetsbergen 1870 och 1882, till
Grönland 1883, åter till Spetsbergen och kringliggande
arktiska områden 1898 med N. såsom ledare af en
dit företagen expedition, som bekostades af konung
Oscar II och enskilda personer. Resultaten af de
omfattande och noggranna geologiska undersökningar,
N. under dessa färder företog, har han nedlagt i
åtskilliga skrifter och uppsatser, införda i in-
och utländska vetenskapliga publikationer. Dessa
hans skrifter lämna flera värderika bidrag till den
geologisk-paläontologiska vetenskapens utveckling
samt mer eller mindre viktiga beriktiganden af
föregående vetenskapsmäns uppfattningar i fråga
om den fossila växtvärldens företeelser. På samma
gång han grundligt studerat den fossila floran
i de arktiska trakterna och därifrån hemfört
betydliga samlingar af tertiära växter, har han
lämnat bidrag till kännedomen om Spetsbergens och
Grönlands nu lefvande flora och dess geografiska
förhållanden. Mångfaldiga och synnerligt intressanta
äro de rön och iakttagelser, han anställt i fråga om
rent geologiska förhållanden, samt de förklaringar,
han lämnat af vissa egendomligheter hos den geologiska
byggnaden i skilda delar af vårt land. Den rika
samling af fossila växter, Vegaexpeditionen hemförde
från Japan, blef af N. undersökt. Denna undersökning
satte honom bland annat i stånd att vetenskapligt
bevisa, att istidens klimatiska verkningar kunna
spåras äfven i sydligaste Japan. I sammanhang härmed
kunna nämnas hans båda skrifter Zur fossilen Flora
Japans, i Dames och Kaysers »Paleont. abh.»,
bd 4, 1888, samt Beiträge zur mesozoischen Flora
Japans, i Vetenskapsakademiens i Wien »Denkschriften»,
bd 57, 1889. Af hans många öfriga arbeten må, såsom
mera lämpande sig för den stora allmänheten, här
endast upptagas Jordens historia efter N. Neumayrs
Erdgeschichte och andra källor utarbetad med särskild
hänsyn till Nordens urverld 1888–94; ett särskildt
aftryck därur under titeln Sveriges geologi med
tillägg af förteckning öfver svensk geol. litteratur
1860–94, samt En återblick på geologiens ställning
i Sverige vid tidpunkten för Geol. fören:s bildande,
i Geol. fören:s förh., 18, 1896. Vidare: Två somrar i
Norra Ishafvet. 2 delar. 1900–1901. För öfrigt har
han i »Nordisk Familjebok» äfvensom i tidskrifter
och tidningar skrifvit en mängd uppsatser af
geologiskt, paläontologiskt, botaniskt, biografiskt
och geografiskt innehåll. Från och med 1895 har
han redigerat tidskriften »Ymer». N. är sedan 1878
ledamot af Fysiografiska sällskapet i Lund och sedan
1885 af Vetenskapsakademien samt tillhör äfven flera
utländska lärda samfund.
– Gift 1878 med Eila Windahl.


Natt och Dag. Af denna gamla svenska adelsätt är
den första medlem man med säkerhet känner Nils
Sigritæson, som 1288 nämnes såsom konungens
råd. Ätten, som stod på höjden af sin makt under
1300- och 1400-talen, började först på 1600-talet
efter beskaffenheten af sitt vapen – delad sköld, med
öfre fältet af guld och det nedre blått, belagdt med
spjälor – kallas Natt och Dag. Själfva fortforo dock
dess medlemmar ännu länge att endast kalla sig med
fadersnamnet som tillnamn. Nils Bosson, en afkomling
i femte led af ofvannämnde Nils Sigritæson, upptog
sin moders namn, Sture, och blef stamfader för den
yngre, sedan 1561 grefliga ätten Sture, som utgick
på svärdssidan 1616. En gren af ätten Natt och Dag
blef friherrlig 1652 med riksrådet Åke Axelssons (se
n:o 2) och några hans nära fränders upphöjelse i
antydda stånd, men denna ätt utslocknade redan 1676 på
svärdssidan. Ur ätten Natt och Dag uppstod friherrliga
ätten Sture 1678, då Sten Arvidsson (död 1683), son
af presidenten i Svea hofrätt Arvid Ivarsson, som
blifvit friherre men ej tagit introduktion, erhöll
friherrlig värdighet och antog namnet Sture. Denna
ätt utgick på svärdssidan först 1875.


1. Natt och Dag, Måns Johansson, riksråd. Son
af riksrådet Johan Månsson till Göksholm, Säby –
son af Engelbrekts mördare – och Bro, samt Alfrid
Jönsdotter (Tre rosor).
– Af hans tidigare öden känner
man nästan intet. Att han varit en man af utmärkta
egenskaper redan i unga år, kan man sluta däraf,
att han var en af dem, som vid Gustaf I:s kröning
slogos till riddare, och att han året därefter, 1529,
upphöjdes till riksråd. Af konungen åtnjöt han mycket
förtroende och återgäldade detta med en orubblig
trohet och tillgifvenhet. Sedan han någon tid varit
slottslofven på Kalmar, utnämndes han 1543 till lagman
i Östergötlands domsaga. I denna utnämning yttrar sig
Gustaf I:s tillit till mannen, enär just de till denna
domsaga hörande landsändar då befunno sig i fullt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>