Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jonæ (Helsingus), Petrus - Jonsson, Olof (i Hof) - Josephina Maximiliana Eugenia Napoleona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då biskopsstolen i Strengnäs blef ledig s. å.,
lät hertigen, konungen till trots, utvälja den
honom misshaglige J. till biskop. Konungen
förkastade hans val och hotade hertigdömets
invånare med fridlöshet, om de vidhöllo sitt
val, men hertigen, hans präster och folk
slöto sig omkring den oförskräckte troskämpen,
och från den stunden begynte, med afseende
på reformationen, bladet att vända sig.
Vid Uppsala möte 1593 var Petrus J. en
bland de fyra närvarande biskoparna och en
bland de kraftigaste försvararna af den kyrkobestämmelse,
åt hvilken man då gaf en stadgad
form. Han styrde sedan sitt stift i lugn, men
med ordning och allvar, och afled i Strengnäs
d. 4 dec. 1607.
Gift 1: med Benchta Håkansdotter
och 2: med Sigrid Olofsdotter.
Jonsson, Olof (i Hof), riksdagsman. Född å
hemmanet Hof i Arbrå socken
af Gäfleborgs län d. 17. nov.
1839. Föräldrar: hemmansägaren
Jon Olsson i Hof (riksdagsman
i bondeståndet 1840–41 och
1844–45) och Marta Olsdotter.
Kort efter sitt öfvertagande
af fädernehemmanet
1868, valdes J. till led. af Andra kammaren för
Västra Helsinglands domsaga, men hade då ej
hunnit blifva valbar. Men 1878 inträdde J. i
samma korporation, hvilken han sedermera oafbrutet
tillhörde till och med 1896 års riksdag.
Ett klart hufvud, en snabb och säker uppfattning
samt öfver det vanliga måttet sig höjande kunskaper
banade ock J. snart vägen till en framskjuten
position. 1882–86 var han ledamot af
bevillningsutskottet och vid 1887 års båda riksdagar
af statsutskottet. De skarpa hugg, han
under tullstriden växlat med protektionisterna,
hade bland dessa skaffat honom många fiender,
hvilka under perioden 1888–90 begagnade sig
af sin genom en slump vunna maktställning att
hålla den fruktade motståndaren utom de ständiga
utskotten. Efter 1890 års val var »gamla landtmannapartiet»,
hvars förtroenderåd J. tillhörde,
åter herre öfver situationen och han insattes åter
i statsutskottet, som han under sin återstående
riksdagstid tillhörde (1896 som v. ordf.), samt
var 1891–92 fullmäktig i riksbanken. Han var
äfven medlem af försvarsutskottet vid urtima
riksdagen 1892 och motsatte sig den då beslutade
utsträckningen af värnpliktsöfningarne till
90 dagar. Efter Sven Nilssons i Efveröd död
blef J. 1892 den egentlige ledaren af partiet,
för hvars dragning åt vänster J. i högerpressen
gjordes ansvarig, och, klarsyntare än flertalet af
sina ståndsbröder, fordrade J. garantier för att
vara med om den af protektionisterna ifrigt eftertraktade
inskränkningen i städernas representationsrätt.
Förvåningen blef därför stor och
allmän, när i januari 1895 J:s namn stod bland
de första under inbjudningen till »sammanslagningen»
mellan det konservativt-protektionistiska
»nya landtmannapartiet» och det moderat-liberala
och frihandelsvänliga »gamla». Genom öfverraskning
lyckades han ock tysta all opposition inom
sitt parti mot den föreslagna åtgärden. Sammanslagningskuppen,
hvilken omedelbart efterföljdes
af J:s återinsättande som fullmäktig i riksbanken,
i hvilken egenskap han sedan dess fungerat, uppväckte
bland de frisinnade den häftigaste förbittring
såsom en handling af »förräderi» och kostade J.
vid 1896 års val mandatet. Alla försök att återförvärfva
honom detsamma hafva ock varit förgäfves,
men 1903 invaldes han i Första kammaren
för Gäfleborgs län.
J., som 1883–84 och 1894
varit statsrevisor, 1894–96 var ledamot af talmanskonferensen
och 1895 af hemliga utskottet,
har blifvit mycket anlitad af regeringen för
kommittéarbete, bl. a. för sjöförsvarskommittéen
(1880–82), unionskommittéen (1895–98) och
kommunalbeskattningskommittéen (1897–1900).
Gift 1867 med Karin Persdotter.
Josephina Maximiliana Eugenia Napoleona,
drottning. Född på slottet i Milano
d. 14 mars 1807; äldsta dotter
af prins Eugene de Beauharnais,
kejsar Napoleon I:s styfson
och vice konung af Italien, samt
prinsessan Augusta Amalia, dotter
af konung Maximilian I af
Bayern.
Endast några månader
gammal utnämndes prinsessan Josephine af kejsar
Napoleon till prinsessa af Bologna samt erhöll
1813 titel af hertiginna af Galliera, med slottet i
Bologna samt Gallieras område med oinskränkt
äganderätt. Hennes egentliga uppfostran leddes
af hennes utmärkta mor, hvarjämte hon erhöll
sin första bokliga undervisning af en fröken von
Mieg. Hennes barnaår förflöto för det mesta på
det förtjusande Monza, en liten stad med slott
nära Milano, där, så länge prins Eugene var vice
konung, den furstliga familjen vanligen hade sin
uppehållsort. När Napeleons världsvälde sammanstörtade
och de eröfrade länderna återtogos
af Frankrikes fiender, inköpte prinsen furstendömet
Eichstädt i Bayern samt landtgrefskapet
Leuchtenberg och utnämndes af sin svärfader,
konung Maximilian, till hertig af Leuchtenberg.
Från denna tid bodde familjen dels i det af
prinsen omskapade och förskönade Leuchtenbergska
palatset i München, dels i Eichstädt,
dels på Ismaning, ett hertigligt gods vid Isarfloden,
ett par mil från München. Under det
prinsessans uppfostran fortfarande leddes af hennes
föräldrar samt fröken von Mieg, studerade
hon lefvande språk för prof. Le Sage, botanik
och naturalhistoria för prof. Martius, matematik,
fysik och astronomi för prof. Siebers, religion
för konsistorialrådet von Urhan, hvarjämte hon
hade särskilda lärare i musik, teckning o. s. v.
D. 15 nov. 1822, således femton och ett halft
år gammal, trolofvades hon i Eichstädt med kronprinsen
af Sverige Josef Frans Oscar, anlände
d. 13 juni 1823 till Sverige samt förmäldes d.
19 i samma månad med den svenske tronföljaren.
Tjuguett år därefter, d. 8 mars 1844, uppsteg
hennes gemål såsom regerande konung på Sveriges
tron, hvarpå det kungliga paret kröntes d. 28
sept. s. å. Någon kröning i Norge ägde icke
rum på grund af drottningens romersk-katolska
religion. Drottning Josephina var en utmärkt
människa, som på allt sätt sökte vara de lidande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
