Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Hård, Carl Gustaf - 3. Hård, Johan Ludvig - 4. Hård, Carl Gustaf - 5. Hård, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återkom med de öfriga till Stralsund och befordrades
1717 till general och guvernör i Skåne.
Insatt i rådet 1727 som Arvid Horns anhängare,
entledigades han därifrån vid Hattarnes
seger 1739 och dog d. 10 febr. 1744.
I Carl
XII:s hjälteskara var H. en af de tappraste bussarna
och ledde mången gång genom sin oförvägenhet
konungen in i äfventyr och faror. En
sådan karaktär var naturligtvis i Carls smak
och H. stod hos honom också i synnerlig ynnest.
Gift 1717 med friherrinnan Anna Charlotta Lovisa
Fahlström.
3. Hård, Johan Ludvig, krigare. Född 1719;
den föregåendes son.
H. visade
i ungdomen mycken ysterhet och
öfvermod, men stadgade sig med
tiden och utvecklade en sällsynt
grad af skarpsinne, kraft och
duglighet.
Såsom löjtnant vid
Dalregementet deltog han i finska
kriget 1741–42 och befordrades
efter dess slut till regementskvartermästare. Han
ingick därefter i utländsk tjänst och deltog i den
revolution, som i Holland, medels folkuppresningar,
genomfördes till förmån för huset Oranien.
Med sin erfarenhet ansågs han därför
synnerligt användbar för hofpartiet, när vid
hans hemkomst förberedelser till en dylik
revolution just voro å bane i Sverige. När
den tillämnade statskuppen 1756 misslyckades,
flydde H. under många faror till Danmark,
hvarefter han ändtligen fick en fristad hos
sin forne förman i Holländska tjänsten, fursten
af Waldeck. För att inte blottställa sin
beskyddare, då han reklamerades af svenska regeringen,
begaf han sig först till Schweiz och
sedan till Preussen, där han anställdes som chef
för ett nyupprättadt regemente.
Med utmärkelse deltog han i Fredrik den stores krig,
försvarade med tapperhet Driesen mot de framträngande
ryssarna, men blef kort efter det af
preussarna förlorade slaget vid Kunersdorf 1759
tillfångatagen af kosackerna och förd till Ryssland.
Här inspärrades han i ett uselt fängelse
och kvarhölls i tjugusex månader, tills Peter III
uppsteg på Rysslands tron. Åter försatt på fri
fot, återvände han till Preussen, deltog i de sista
krigshändelserna i sjuåriga kriget och utnämndes
till generalmajor 1763.
Då han erhållit underrättelse,
att han vid 1765 års riksdag blifvit benådad
i Sverige, reste han dit, men återvände
inom kort till Berlin, blef preussisk generallöjtnant
1772 och utnämndes s. å. till guvernör
öfver Spandau. Trött af krigslifvet, begärde
och erhöll han 1780 sitt afsked och bosatte sig
i Paris.
1748 hade H. gift sig med grefvinnan
Ulrika Juliana Henriette Wachtmeister,
hvilket äktenskap genom hennes död upplöstes
1776. Vid sextiotvå års ålder gifte han sig för
andra gången med en grefvinna von Podewitz,
med hvilken han erhöll ett herrskap i Sachsen.
Då han första gången besökte sin nya domän,
fann han till sin öfverraskning, att det var samma
ställe, hvarest han tjugutvå år förut blifvit tillfångatagen
af ryssarna.
1786 utnämndes H.
till serafimerriddare och afled d. 21 aug. 1798.
4. Hård, Carl Gustaf, statsråd. Född på
Baggendorf i Pommern den 30 sept. 1790; den
föregåendes sonson. Föräldrar: generaladjutanten,
grefve Carl Ludvig Hård och Fredrika Amalia
Liboria von Engelbrechten.
Sedan H. slutat
sina studier i Uppsala, lät han inskrifva sig
i justitierevisionsexpeditionen och Svea hofrätt,
och erhöll häradshöfdings titel 1813. Under den
följande tiden innehade han flera domareförordnanden
och utvecklade under dessa förrättningar den
juridiska skicklighet, som sedan för honom banade
vägen till statens viktigaste ämbeten. Mera offentligt
uppträdde han vid 1823 års riksdag, då han,
ehuru till grundsatser konservativ, i allmänhet
slöt sig till oppositionen. Härefter gingo hans
befordringar med stor hastighet. Redan 1824
förordnad till vice landshöfding i Östergötland,
blef han 1826 justitieråd och tio år senare medlem
af konseljen.
Under den stormiga riksdagen
1840 ställdes H. jämte öfriga statsrådsledamöter
under åtal för riksrätt. Med anledning af den
beslutade ombildningen af statsrådet hade de redan
förut tagit afsked, hvadan ständerna ej funno
skäl att mot dem fullfölja något ansvarsyrkande.
Saken skall emellertid hafva gripit H. så djupt,
att han följande året nedlades på sjuksängen
och afled på sin egendom Runstorp i Östergötland
den 27 sept. 1841.
Gift 1814 med Anna
Margareta Maria af Sandeberg.
5. Hård, Gustaf, stallmästare. Född d. 22
maj 1654; sonsons sonsons son till H. 1. Föräldrar:
öfverjägmästaren Erik Hård och Anna
Krabbe.
Vid några och tjugu års ålder
förordnades H. till understallmästare hos Carl
XI, som fann mycket behag i hans rättframma
sätt och fritalighet och måhända äfven roades
af hans originella väsen. Han var sedan
konungens ständige kamrat vid hans långa och
hastiga ridter och mottog knäböjande vid Carls
dödssäng hans sista handtryckning. Äfven för
Carl XII hade han varit lärare i ridkonsten och
utnämndes samma år konungen uppsteg på tronen
till hofstallmästare. Ehuru H. efter ridmästares
sed icke klemade med sina elever, utan rätt ofta
pröfvade både deras sadelfasthet och sinnesnärvaro,
tyckte han dock, att den unge konungens
beteende som ryttare var allt för vådligt och
öfverdådigt. Då Carl varit ute på ett lifsfarligt
äfventyr och blifvit nästan genom ett underverk
räddad, grep den gamle stallmästaren sig an och
skref till honom ett bref, hvari bland annat förekommer:
»Gud han nu vist och tvenne gånger
varit nådig och bevarat, men kommer man flera
gånger, så är den högsta Guden excuserad, ty
sannerlig för Gud har jag i min ungdom någon
sett, som så oförvägit rider. – Gud hafver skapat
kreaturen oss menniskor till tjenst, och ej at
bryta vår hals därföre.»
1699 köpte H. Kaflås
säteri i Hömbs socken af Västergötland, uppträdde
där som en driftig och klok landthushållare
och lät från grunden uppbygga församlingens
kyrka. Han hade således andra goda
egenskaper än blott dem som ryttare, ehuru Tessin
påstod att »han var mer än halfgalen».
Föröfrigt beskrifves han såsom »en liten, ofantligt
tjock man, med rödt och bredt ansikte, utstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
