Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Håkansson, Anders af - Håkansson, Peter - Hård - 1. Hård, Peder Olofsson - 2. Hård, Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
saknaden af verkliga studier, skänkte sin son en
uppfostran, som satte honom i stånd att med heder
beträda tjänstemannabanan.
Student i Lund
1760, inskrefs H. efter aflagd juridisk examen
1767 som auskultant i Göta hofrätt och befordrades
på grund af faderns förtjänster redan 1771 till
häradshöfding öfver Blekinge läns östra domsaga
samt erhöll 1788 lagmans namn, heder och värdighet.
S. å. utnämnd till justitieborgmästare i Karlskrona,
valdes han till stadens representant i borgareståndet
vid 1789 års riksdag och insattes i hemliga
utskottet. Han visade sig här som ett villigt
verktyg för Gustaf III:s envåldsplaner och påstås
varit den, som, då adelns underskrift ej kunde
erhållas å förenings- och säkerhetsakten, tillstyrkt
konungen, att, som sedan skedde, utskicka ett
ständernas »biafsked» med endast tre stånds beslut.
Som belöning för sitt nit kallades H. till
ledamot af Rikets allmänna ärenders beredning
samt 1790 till ordförande i förvaltningen af
handels- och finansärendena och till ledamot af
krigs- och kammarkonseljerna. Vid konungens
resa till Spaa 1791 insattes han i den t. f. regeringen.
Vid riksdagen i Gäfle 1792 var H. åter
som fullmäktig i borgareståndet och ledamot af
hemliga utskottet konungens handgångne man
samt ådrog sig ett bittert hat från oppositionen.
Efter konungens död skildes H. från befattningen
med riksärendena men återkallades på
sin gamla plats 1796 af Gustaf IV Adolf, som
1800 gjorde honom till landshöfding i Blekinge
och 1801 förlänade honom adlig värdighet under
namnet af Håkansson. Efter revolutionen insattes
H. af regeringen i den kommitté, som
skulle uppgöra förslag till den nya regeringsform,
hvilken skulle föreläggas ständerna. Förslaget,
hvilket, såsom väsentligen härflytande ur H:s penna,
benämndes Håkanssonska förslaget, klandrades af
många som »en förklädd säkerhetsakt» och blef
såsom ingalunda i samklang med den frisinnade
anda, som besjälade 1809 års ständer, förklaradt
otjänligt som ledning för den nya författningen
hvarpå ett nytt utarbetades af konstitutionsutskottet,
hvars grundsatser af ständerna gillades.
H., hvilken äfven 1800 som ledamot af borgareståndet
hade säte i hemliga utskottet, intog sedermera
vid efterföljande riksdagar sin plats å riddarhuset
och åtnjöt förtroendet att inväljas i flera viktiga
utskott.
»Han var oförskräckt och i besittning
af en utmärkt talegåfva; hade en ljus blick för
ärendenas uppfattning och reda i deras framställning.
Hans hufvudfel var en för stor ärelystnad
och kanske en för stark känsla af sitt
eget värde.»
Död i Stockholm den 10 april
1813, slöt han själf sin adliga ätt.
Gift 1771
med Anna Katarina Fehrman, dotter af medaljgravören
Daniel Fehrman.
Håkansson, Peter, lingvist. Född i Bexheda
socken i Småland 1792. Föräldrar:
hemmansägaren Håkan Nilsson
och Stina Kristofersdotter.
Vid nitton års ålder tillkännagaf
H. en dag för prästen i församlingen,
att han ämnade studera.
De därefter påbegynta studierna
fortsattes af H. med den
framgång, att han 1815 reste till Upsala och blef
student. Han aflade 1818 kansliexamen och ingick
i k. kansliet, befordrades 1823 till kanslärssekreterare
vid Lunds universitet, och var vid sin
död d. 26 april 1829 kanslist i kanslistyrelsens expedition.
I språkvetenskapligt hänseende var H.
ett fenomen, hvars make under senare tider näppeligen
torde kunna uppvisas. Ehuru redan nitton
år gammal, då han utbytte spaden mot boken,
och endast trettiosju år vid sin död, hade detta
språkgeni hunnit förvärfva sig de insikter, att
han ledigt och i många språk korrekt som en
inföding talade franska, tyska, engelska, spanska,
polska, italienska, latin och nygrekiska samt dessutom
obehindradt läste portugisiska, holländska,
ryska, turkiska, arabiska, persiska, m. fl.
Hård. Svensk ätt från Småland, hvars äldste
med visshet kände stamfader Olof Pedersson till
Stora Segerstad i Jönköpings län 1490 var höfvitsman
å Kalmar slott. Riksrådet Carl Gustaf
H. (se nedan) erhöll 1710 friherrlig och 1731
greflig värdighet.
1. Hård, Peder Olofsson, riksråd. Han
var son af ståthållaren på Kalmar Olof Pedersson
och Gunilla Larsdotter Hård.
Då han
blef »varaktig», upptog han sitt mödernevapen
– ett rödt oxehufvud i gyllne fält – och skref
sig till Segerstad, Håringe och Kolltorp. Han användes
af Gustaf I både vid underhandlingar och
krig och utmärkte sig vid alla tillfällen för trohet
och duglighet. 1523, då Stockholm ändtligen
öppnade sina portar för konungen, erhöll H. förtroendet
att föra befälet på slottet och utnämndes
tre år senare till befallningsman därstädes.
1532 skickades han som svenskt sändebud till Köpenhamn
med biskop Sven i Skara och förordnades
året därefter att jämte Ivar Fleming hafva uppsikten
öfver svenska flottans utredning. Till belöning
för sina tjänster insattes han 1528 bland
rikets råd och återfick af konungen flere gods,
som af hans släkt i forna tider blifvit gifna till
Vadstena kloster, men genom Vesterås recess
återkommit till kronan. Död i Stockholm 1534.
Gift 1: med Karin Store och 2: med Kerstin
Tott.
2. Hård, Carl Gustaf, krigare, riksråd. Född
d. 11 juni 1674; den föregåendes
ättling i femte led och son af
generallöjtnanten Johan Hård
och friherrinnan Karin Stake.
H. hade året före Carl XI:s död
blifvit utnämnd till fänrik vid lifgardet,
hvarefter han gick i fransk
krigstjänst. Vid det nordiska krigets
utbrott anställdes han som lifdrabant hos Carl
XII och följde honom på alla hans krigståg. Efter
nederlaget vid Pultava räddade han sig med sin
herre öfver Dniepern och befordrades 1713 till
generallöjtnant. Vid kalabaliken var H. den,
som oförvägnast näst konungen kämpade mot
öfvermakten. Under den hetaste striden aflossade
en sårad janitschar sin pistol mot konungen,
hvars ögonbryn sveddes och ena örat lindrigt
sårades. H., som befann sig vid konungens sida,
fick armen krossad af kulan, föll i sitt blod och
blef tillfångatagen. Han blef likväl snart utlöst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
