Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärne - 1. Hjärne, Tomas - 2. Hjärne, Urban
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hjärne. Ättens förste med säkerhet kände
stamfader är Erlandus Jonæ Hjärne från
Vermland, död 1654 som prost i Finland. En
hans son, arkiatern Urban Hjärne erhöll 1689
restitution å adelskapet. Från honom härstamma
alla nu lefvande medlemmar af ätten.
I Sverige har en nu utdöd gren af ätten upphöjts
i så väl friherrligt som grefligt stånd, men
för dessa värdigheter ej tagit introduktion.
1. Hjärne, Tomas, skald, historieskrifvare.
Född i Squoritz i Ingermanland 1638. Föräldrar:
kyrkoh. Erlandus Jonæ Hjärne och Barbara
Dobbin.
H. studerade i Dorpat. Om hans lefnadsomständigheter
känner man föga mer, än att
han skall hafva varit svenska regeringens »Ritterschafts
Secretair» på Ösel och dött ogift 1678 på
gården Werden.
Såsom historieskrifvare och
skald intager H. ett aktadt rum bland Sveriges
minnesvärda män. Hans Ehst- Lyf- und Lettlændische
Geschichte, som blifvit fullständigt utgifven
i Monumenta Livoniæ antiqu. 1835, har vunnit
stort beröm. Den är ett viktigt bidrag till
Svenska historien och särdeles utförlig i skildringen
af ryssarnes inkräktningar och härjningar
i de olyckliga länderna under sextonde
århundradet. En i Mitau 1794 utgifven upplaga
lär ha makulerats.
Såsom historieskrifvare
har H. fått namn af Estlands Livius; såsom
skald har fru Nordenflycht liknat honom vid
Ovidius. Ännu på hennes tid voro således hans
poem kända. Med undantag af det enda Lyckones
säkreste Afvel, som finnes meddeladt i Hansellis
Vitterhetssamling, äro de nu försvunna eller
gömma sig bland mängden af de poem från
denna tid, hvilkas författare äro och förblifva
okända. H. har äfven öfversatt De la Serres
»Betraktelser om Evigheten» 1677.
2. Hjärne, Urban, läkare, skald, lärd. Född
i Nyenskans den 20 dec 1641;
den föregåendes bror.
Vid sexton års ålder kom H. öfver
till Stockholm, där pesten just
då grasserade, hvarför han begaf
sig till Strengnäs och blef där
med mycken välvilja emottagen
af läroverkets rektor, doktor
Tranæus. 1658 blef han student i Uppsala och
bestämde sig för läkarevägen. Vid universitetet
hade just då, under den ryktbare Ol. Rudbecks
auspicier, smaken för skådespel åter väckts till
lif. Genom Rudbecks inflytande och bemedling
erhöll H. tillåtelse att på slottet inrätta en teater,
till hvilken han, redan från barndomen
hemmastadd i ritkonsten, själf förfärdigade dekorationerna.
Med biträde af några kamrater
uppförde H. här åtskilliga skådespel, bland andra
den af honom själf författade tragedien Rosimunda,
som gafs till firande af Carl XI:s
besök i Uppsala 1665. Vid sidan af dessa teatraliska
nöjen studerade han med ifver medicin
och bergsvetenskap och blef genom några förnäma
personers förord och understöd satt i tillfälle
att företaga en utrikes resa. Under denna
resa, som sträckte sig till Tyskland, Holland och
Frankrike, uppehöll han sig i tre år i Paris och
promoverades till medicine doktor i Angers 1670.
Återkommen till Sverige 1674, begynte han
strax sin verksamhet såsom läkare och utnämndes
1675 till e. o. assessor i bergskollegium. I
sin egenskap af både medikus och lärd insattes
han följande året i granskningsnämnden öfver
det bekanta trolldomsväsendet och lyckades genom
sitt redan då vunna anseende afstyra en god
del af dess oro och förvillelser. Han var nämligen
den förste, som anade och ändtligen förmådde
öfvertyga domare och regering, att de
fruktade trolldomsangripelserna härflöto från själfbedrägeri,
elakhet och enfald.
1684 kallades
han till förste lifmedikus hos Carl XI och
företog året därefter en resa till Norrland och
Lappland för att studera bergsförhållandena i
denna del af landet. Han besökte äfven Sala
och föranledde genom sina undersökningar, att
det nedlagda silfververket åter sattes i gång.
H. erhöll 1689 adlig värdighet samt utnämndes
1696 till arkiater och preses i collegium medicum.
1713 förordnades han af Carl XII till
vikarierande president i bergskollegium, från
hvilket ämbete han 1719 sökte och erhöll afsked
med titel af landshöfding.
Död den 10 mars 1724.
Det har blifvit sagdt, att hvad Carl XII
var i historien det var H. under samma tid i
litteraturen: stor, snillrik och – vidunderlig. I
sitt hufvudämne, läkarevetenskapen, var han utan
fråga högst framstående. Hans första och största
ära består dock otvifvelaktigt i att hafva upptäckt
och föranledt bruket af Sveriges förnämsta
hälsobrunnar, Medevi, m. fl.
De vetenskapliga
ämnen, som föröfrigt mest upptogo hans tid och
verksamhet, voro kemi och bergsvetenskap. I
dessa kunskaps- och näringsgrenar har han en
speciel förtjänst genom de läroböcker, han på
svenska utarbetade, hvarigenom ämnena i och
för sig själfva blefvo lättfattligare för allmänheten,
och följaktligen togo en hastigare och vidsträcktare
fart. En sann fosterlandsvän, som den
snillrike mannen var, uppträdde han mot brännvinssuperiet
och skogssköflingen samt arbetade
för inrättande af ett oeconomiæ collegium,
som skulle verka för jordbrukets och näringarnas
förbättrande. Äfven för skaldskap visade
han tidiga anlag och skref åtskilligt rörande
svenska språket samt framträdde enligt
H. Schücks forskningar 1665 som vår förste
romanförfattare med herderomanen Stratonice.
Bland både ut- och inrikes lärde åtnjöt H. ett stort
anseende och låg med dem i brefväxling.
En så vidsträckt och mångsidig verksamhet hade
varit omöjlig, utan stor både förmåga och lust för
arbete. Dessa egenskaper funnos ock hos H. i
hög grad. Att se sina viktiga sysselsättningar
afbrutna genom obetydliga besök och samtal
var honom en plåga. Öppet uttalade han denna
känsla, då han öfver sin dörr skref med stora
bokstäfver följande ord: »Vänner, som stjäla vår
tid, äro värre än andra tjufvar, ty de kunna icke
återställa, hvad de borttagit.» Svenska akad. lät
1856 slå en medalj öfver honom, och d. 25 juli
1878 aftäcktes vid Medevi hälsobrunn hans af
Kjellberg modellerade byst.
Gift tre gånger:
1: 1676 med Maria Svan, 2: 1692 med friherrinnan
Katarina Elisabet Bergenhielm och 3:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
