Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hellqvist, Carl Gustaf - Hellstenius, Johan August Konstantin - Helmfeldt, Simon Grundel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid hamnen i Wolgast den 15 juni 1633, där
Gustaf Adolfs lik bäres ombord på de svenska
fartygen, säkert den minst fullödiga af hans
historietaflor, men af mera hel och gedigen målerisk
hållning än flertalet ibland dem. Återkommen
till Tyskland sommaren 1885, utnämndes
H. januari 1886 till professor och lärare vid
Berlinakademiens målareskola. H:s hälsa hade
redan förut varit vacklande; öfveransträngning
hade medfört nervositet och melankoli. Nu förorsakade
ett fall under skridskoåkning en hjärnskakning,
som medförde de svåraste följder.
Han höll sig dock ännu en tid uppe och arbetade
med outtröttlig ifver – undervisade dagligen 40
elever och fullbordade massor af akvareller och
smärre oljemålningar, däribland ett utmärkt porträtt
af sin svärfader, professor L. Thiersch. Han
gjorde ock »flera tusen» teckningar efter gamla
dräkter och gamla taflor – förstudier till ett
väldigt kostymplanschverk. Nu utförde han också
sitt sista större arbete, Huss föres till bålet,
1887. Hans allra sista tafla i olja, sommaren
1888, var hans själfporträtt. som han på anmodan
af Uffizigalleriet i Florens utförde till
samlingen af ansedde målares själfporträtt. I
mars 1899 måste han intagas på en anstalt
för sinnessjuka i München, där han afled den
19 nov. 1890.
Det är tidskaraktären, H:s
historiemålningar i främsta rummet skildra. Den
psykologiska framställningen af de historiska personligheterna
blir för honom en bisak. Personerna
bli föga annat än staffagefigurer till miljön.
Det är platsen, H. utgår ifrån. Liksom han sökte
en stark totalstämning, sökte han äfven en lifligt
målerisk hållning i hvarje detalj af sina målningar.
Det ifriga detaljstudiet, förmågan att
gifva sina arbeten en lifligt pittoresk hållning,
hade han gemensamt med Pilotys skola. Men
från Paris förde han med sig lusten till friluftsstudier,
böjelsen att söka direkt luftverkan.
Gift med Julie Thiersch.
Hellstenius, Johan August Konstantin, historiker,
statistiker. Född i Göteborg
d. 4 mars 1834. Föräldrar:
grosshandlaren August Peter
Hellstenius och Maria Dahlberg.
Student i Uppsala 1850
och fil. d:r 1860, blef H:s s. å.
e. o. amanuens vid Uppsala
universitets bibliotek, kallades
1862 till docent i svensk historia och blef
1866 ordinarie amanuens vid ofvan nämnda bibliotek,
1869 aktuarie vid Statistiska centralbyrån,
1877–80 verkställande direktör vid Centraltryckeriet
i Stockholm och 1880 förste aktuarie
vid Statistiska centralbyrån, där han då åter
började arbeta. Han var sekreterare vid 1874 års
intern. statistiska kongress i Stockholm, 1875 led.
och sekretare i Förberedande skattejämkningskommittén
och 1879 sekreterare i skatteregleringskommittén.
Död i Marstrand d. 11 aug.
1888. Bland hans arbeten märkas Några blad
ur Göteborgs historia, 1870, Studier i jämförande
befolkningsstatistik, 1874, Grafiska framställningar
af valen till andra kammaren, 1874,
Kommerskollegii statistiska berättelser för 1873,
en granskning häraf, 1875, Statistiska meddelanden,
1876, Lefnadsteckning öfver E. G.
Geijer, 1876, i Geijers då utkommande »Samlade
skrifter», äfven särskildt utgifven, en del af Statistiska
byråns publikationer, o. s. v., hvarjämte
han utgifvit 10:e och 11:e delarna af B. von
Schinkels »Minnen ur Sveriges nyare historia»,
1868–72.
Gift med Hilda Carlson.
Helmfeldt, Simon Grundel, härförare. Född
i Stockholm d. 25 sept. 1617.
Föräldrar: borgmästaren Jakob
Grundel och Elisabet Depken.
H. bestämdes som ung af fadern
för den diplomatiska banan och
erhöll en därefter lämpad uppfostran.
Vid sjutton års ålder
medföljde han som page riksrådet
Johan Skytte på dennes ambassad till England,
och tre år senare antogs han till kanslist
hos svenske residenten Spiring Silfvercrona, som
i diplomatisk väg begaf sig till Holland.
H:s naturliga håg vände sig likväl åt krigaryrket. Sedan
han under sin vistelse i Holland beredt sig
härför och ett år i Utrecht studerat fortifikation,
ingick han 1641 i Torstenssons armé och gjorde
under denne berömde fältherre sin krigsskola.
Såväl under honom som hans efterträdare C. G.
Wrangel befordrades H. så, att han, då Westfaliska
fredsslutet satte en gräns för det mångåriga
kriget, var generalkvartermästare vid svenska
armén i Tyskland och öfverste för ett dragonregemente.
Under Carl X:s polska krig befordrad
till generalmajor i infanteriet, skickades han
1656 till Riga, hvilken stads försvar utgör ett
af de vackraste bladen i H:s minneskrans. Omhvärfd
af nittio tusen ryssar under zarens eget
befäl, illa sårad och dessutom försänkt i sorg
öfver förlusten af trenne söner, som nästan på
en gång bortrycktes af pesten, brast han intet
ögonblick i vaksamhet och omtanke, och fienden
efter tvänne månaders belägring måste aftåga
med oförrättadt ärende. 1659 utnämndes H. till
generallöjtnant och generalguvenör öfver Ingermanland
och Keksholms län, hvarmed han efter
någon tid fick förena befälet öfver milisen och
alla garnisoner i Finland. 1668 befordrades
han till fältmarskalk och generalguvernör öfver
Narva, blef 1673 riksråd och 1674 friherre, då
han kallade sig Grundel-Helmfelt. Redan 1646
hade han undfått adelsbref under namn af Hjelmfelt,
men tog då ej inträde på riddarhuset.
Under Karl XI:s krig mot Danmark var H.,
ehuru konungen själf var närvarande, dock att
anse som den ledande öfverbefälhafvaren. Genom
hans dispositioner segrade svenska vapnen vid
Halmstad, Lund och Landskrona. I den sistnämnda
drabbningen den 14 juli 1677 träffades
H. i bröstet af en kula och afled en stund därefter.
I besittning af en vetenskaplig bildning,
större än den, som i allmänhet innehades af
den tidens krigare, älskade och befordrade han
vetenskaper och har äfven på detta fält förvärfvat
sig ett berömligt minne, särskildt genom den
donation han förärade Uppsala högskola till stipendium
åt hoppgifvande studerande.
Gift 1:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
