Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Hazelius, Artur Immanuel - Hebbe - 1. Hebbe, Gustaf Clemens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverlåtelsebref till svenska folket af hela sitt »Nordiska
Museum» med alla dess fonder, och ställde
det under en styrelse, som skulle äga makt att
från föreståndareplatsen, hvilken han förbehållit
sig, skilja honom, om den fann honom missbruka
sin ställning. De särskilda stadgarna underskrefvos
af de fem utsedda styrelsemedlemmarna
den 28 april 1880, från hvilken dag Nordiska
Museum öfvergått ur H:s ägo till svenska
folkets, under det dock H. utfäste sig att
personligen ansvara för museets då varande skuld
och framgent uppkommande brist.
Visserligen
stodo styrelseledamöterna H. kraftigt bi, men
på hans egna skuldror hvilade alltjämt det tyngsta
arbetet. Samlandet var honom en glädje, »vigilerandet»
var honom ett ständigt tryck. På ingen
ställde han så stora fordringar, som på sig själf.
Därför kunde han ock frimodigt uppträda som
Museets böneman. Sitt närmaste lifgarde fick
Hazelius i det i maj 1880 stiftade »Samfundet
för Nordiska Museets främjande», hvilket vid
Museets första kvartsekelsfest 1898 räknade 4,525
medlemmar. Damerna biträdde villigt vid hans
basarer, senare vid hans fester å Skansen, donationer
inflöto, större och smärre. Men rastlöst
fortgick museets utveckling, och de kostnader,
denna kräfde, kommo ständigt skulderna att
stiga – dock aldrig så högt som tillgångarna
i föremål, i byggnader, i område af mark,
på hvilken »friluftsmuseum» växte ut till den
härliga plats, som helt kort benämnes Skansen.
Det var den 11 oktober 1891, som den öppnades
för allmänheten. Nedanför, på Lejonslätten,
reste sig från 1893 det blifvande museipalatsets
murar. Skansens område vidgades år
från år, dess byggnader blefvo flera och flera,
från dalastugor och lappkåtor till blekingstuga,
hallandshus, kolarkojor, bergsmansgård med flera,
alla med inredning efter fädernesed. Och Bredablickstornet
köptes och inreddes, serveringspaviljonger
uppfördes, ty de besökandes skaror skulle
kunna få mat och dryck. Här kunde fosterländska
fester firas. Och snart blef Skansen
allmänhetens bästa tillflykt. Den nordiska naturen
på platsen manade ock att hit församla
skogens djur, ängens växter, trädgårdstäppans
odlingar. Så finner den besökande både sitt land
och sitt folk och dess minnen på Skansen, ett
lefvande museum, där folksed och folkfest framställas,
historiska bilder framkallas i lefvande
lif, vårdkasen brinner, nyckelharpan ljuder, fiolen
och luren hvar på sitt sätt återkalla forntidens
toner, folkdanser och ringlekar utföras af jublande
ungdom och de gamla färgrika dräkterna
bäras af lefvande människor i brokig omväxling.
Äfven till bibliotek och arkiv sträckte sig
H:s samlarnit, en hel litteratur föreligger redan
om och från Nordiska Museum och Skansen,
festskrifter, årsskrifter, samlingsverk, planschverk.
När riksdagen år 1900 af enskilda motionärer
anmodats fördubbla det sedan 1891 utgående
statsanslaget, vederfors H. den stora utmärkelsen,
att båda kamrarna biföllo motionärernas
förslag efter ordskiften, i hvilka H.
och hans storartade verk af alla erkändes,
om än anslagshöjningen af somliga bestreds.
H. lämnade sällan och ogärna sin verkningskrets.
I ett af de gamla husen på Skansen
hade han de senare åren sin bostad. Dit gick
han in efter sin vanliga aftonrond i parken,
pingstdagens afton 1901. Framåt annandagens
morgon hördes hans sömn orolig. Det kom sig
däraf, att hjärtat höll på att stanna. Med sin
käre son Gunnars hand i sin utandades han
inom få minuter sin sista suck.
Från den
svenska odlingens palats, från Skansens höjd
där midt emot, skall Hazelius’ lifsverk leda
hans landsmän i kommande tider att med gladt
mod lyda hans maning: »Känn dig själf.»
Gift 1864 med Sofia Elisabet Grafström, dotter
till skalden A. A. Grafström. Sonen Gunnar,
född d. 17 mars 1874, student i Uppsala 1893
och fil. lic. 1901, är sedan 1903 intendent vid
Nordiska Muséet.
Hebbe. Släkten, hvilken ursprungligen härstammar
från en adlig ätt i Siebenbürgen, måste
på grund af sin tillgifvenhet för lutherska läran
lämna landet under 1500-talet och tog sin tillflykt
till Pommern. Stamfadern för den svenska
släktgrenen inkom till Stockholm omkr. 1710 och
är den bekante grundläggaren af det så rika
och en tid florerande Hebbeska handelshuset i
nämnda stad, grosshandlaren Christian H., f. 1698,
d. 1762. Icke mindre än fem släktmedlemmar
ha hugfästat namnet genom mer eller mindre
storartade testamentariska dispositioner till välgörande
ändamål.
1. Hebbe, Gustaf Clemens, skriftställare.
Född i Stockholm d. 24 juli 1804.
Föräldrar: fänriken i arméns
flotta, godsägaren Johan Gustaf
Hebbe (sonson af stamfadern)
och Elisabet Beata Tomalini.
Student i Uppsala 1826, aflade
H. juris kandidatexamen 1830,
hvarpå han efter någon tids
tingstjänstgöring slog sig ned som landtbrukare
å Näsbyholm i Småland. På grund af förstörda
affärer såg han sig 1839 nödsakad att rymma
landet, hvarpå han styrde sin kosa till England
för att tjäna sitt bröd som publicist och väckte
1840 ej ringa uppmärksamhet för sina artiklar
i den då brinnande syriska frågan i »Evening
sun». Han blef sedan en tid korrespondent
i Persiens hufvudstad Teheran åt världsbladet
»Times» samt reste 1845 i Europa och Asien åt
tidningen »The new world» i New-York. Mot
slutet af 1840-talet vistades han i Philadelphia,
där han höll föreläsningar i historia, och sedan
han påbegynt utgifvandet af en större världshistoria,
utnämndes han till professor vid ett
»College» i Columbia i staten Syd-Carolina. Samtidigt
förordnades han 1849 af Ludvig Kossuth
till politisk agent i Förenta staterna. Hans
verksamhet som professor blef dock ej långvarig.
Ett presidentval förestod, och H. blef en
af de engagerade talarna, hvilka drogo unionen
rundt för att verka för Franklin Pierces
kandidatur. Sedan denna genmomdrifvits, erhöll
H. 1854 sin belöning i en utnämning till Förenta
staternas konsul i preussiska Rhenprovinserna
och Westfalen, med residens i Aachen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
