Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fersen, Otto Vilhelm von - 3. Fersen, Reinhold Johan von - 4. Fersen, Hans von - 5. Fersen, Fredrik Axel von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
von Fersen</i> och Margareta Anrep.
1641 åtföljde
F. öfverste Hans Wachtmeister till Sverige
och antogs på hans förord till hofjunkare hos drottning
Kristina. Han lämnade dock snart hoftjänsten
för att ägna sig åt fältlifvet och började sin
krigarbana 1643, som kornett vid Östgöta kavalleriregemente.
Han bevistade därefter fälttåget mot
Danmark samt de sista aktionerna i trettioåriga
kriget, därunder han vid belägringen af Prag blef
illa sårad och belönades med en ryttmästarfullmakt.
Efter freden 1648 ingick han någon tid i fransk
tjänst, utmärkte sig öfverallt för sitt okufliga
mod och blef vid sin återkomst till Sverige kammarherre
hos Carl X Gustaf. I denna egenskap
fick han i uppdrag att jämte Lorentz von der
Linde och ett par andra herrar, såsom uppvaktande
beledsaga drottning Kristina på hennes afresa ur
landet. Med Carl Gustaf deltog han i polska
och danska fälttågen och avancerade till öfverste
1657. Han blef sedermera 1660 landtråd i Estland,
1672 generalmajor och 1674 generallöjtnant.
Under Carl XI:s danska krig blef han vid Lund
illa sårad och fången af danskarna. Dessa förde
honom till Danmark, där han kvarhölls i ett
uselt fängelse i flera år, till dess Königsmarcks
seger på Rügen föranledde hans utväxling mot
några danska officerare. Efter sin återkomst
1681, utnämndes F. till guvernör och sedermera
1691 till generalguvernör öfver Ingermanland och
Kexholms län; blef 1693 fältmarskalk, men tog
afsked 1698 och afled på sitt landtgods Kurnal
vid Reval d. 23 april 1703. Han upphöjdes i
friherrligt stånd 1674 jämte sin bror och sina
kusiner.
Gift 1669 med Gertrud von Yxkull.
3. Fersen, Reinhold Johan von, krigare,
ämbetsman. Född 1646; den föregåendes
kusins son. Föräldrar:
generallöjtnanten, friherre Hans
von Fersen och Katarina Elisabet
Burth. F. var först i kurländsk
och holländsk tjänst, inträdde
i slutet af 1670-talet i svensk
tjänst och blef 1684 öfverste för
Västerbottens infanteri. Han förordnades fyra år
senare till v. landshöfding i Västerbotten, deltog
1701 i öfvergången af Düna, utnämndes 1702
till generalmajor och förde i denna egenskap
befälet i slaget vid Klissor s. å. 1702 förordnad
till kommendant i Göteborg, förflyttades han
1706 därifrån som landshöfding i Halland och
utnämndes fyra år senare till generallöjtnant och
guvernör i Riga. 1710 guvernör i Wismar, inkallades
F. 1711 i rådet, med särskildt åliggande
att deltaga i krigskollegii och dekonfensionskommissionens
öfverläggningar och upphöjdes i grefligt
stånd 1712. Sistnämnda år friherre Sjöblads
efterträdare såsom generalfälttygmästare, undfick
han 1715 sitt sista offentliga förtroendeuppdrag,
såsom president i Svea hofrätt och dog d. 10
dec. 1716 (1717?).
Gift med friherrinnan Anna
Sofia von Ungern-Sternberg.
4. Fersen, Hans von, krigare, politiker. Född
i Reval d. 2 mars 1683; den föregåendes son.
I likhet med de flesta medlemmarna af denna frejdade
ätt ingick F. tidigt i krigarens yrke och utnämndes
vid tjugu års ålder till löjtnant vid Drottningens
lifregemente till fots. Han deltog därefter
i Carl XII:s fälttåg och utmärkte sig vid flera tillfällen,
särdeles i slaget vid Klissow, där han erhöll
icke mindre än sju svåra sår. Efterhand befordrad
till öfverste för Upplands dragoner 1712
och Västgöta kavalleri 1714, utnämndes han 1719
till generalmajor i kavalleriet och följande året till
generallöjtnant och guvernör i Narva. Efter
freden i Nystad 1721 bosatte han sig på allvar
i Sverige, där han, under förra hälften af konung
Fredriks regering, spelade en ej obetydlig politisk
roll, tillsammans med Gyllenborg och Höpken,
samt torde med dessa dela äran att hafva grundlagt
det s. k. Hattpartiet. Då Livland och Estland
vid den nämnda freden kom i ryssarnas
våld, sålde han sina där belägna arfvegods och
inköpte i stället Ljung i Östergötland och Steninge
i Uppland, hvilka egendomar hans efterlefvande
änka gjorde till fideikommiss.
1731 insattes
F. till president i Svea hofrätt, men dog ej långt
därefter d. 25 maj 1736.
Gift 1715 med grefvinnan
Eleonora Margareta Wachtmeister, dotter
af k. rådet Axel Wachtmeister (se nedan).
5. Fersen, Fredrik Axel von, militär, politiker.
Född d. 5 april 1719;
den föregåendes son.
Den i frihetstidens historia så framstående
partimannen Axel Fersen,
såsom han för korthetens skull
vanligen benämndes, var redan
i sin ungdom en ganska framskjuten
personlighet. Han ingick
tidigt i fransk tjänst, blef vid tjugusex års ålder
öfverste och chef för ett eget värfvadt regemente
och var blott tjugunio år gammal, när han återvände
till Sverige såsom generalmajor. Ehuru
han endast helt kort tjänstgjort i svenska hären,
gjorde han anspråk på att äfven inom den få
intaga samma rang. Kronprinsen Adolf Fredrik
visade sig likväl mindre benägen att understödja
en så hastig befordran, som alltid skulle komma
att stöta en mängd äldre förtjänta officerare, och
bad F. återtaga sin ansökan samt lofvade honom
i stället en chefsplats vid något svenskt regemente.
Men rådet, som tillhörde Hattpartiet och
bland hvars medlemmar flera varit vänner med
F:s far, tillrådde honom att fullfölja sin ansökning
och uppsatte honom på förslaget. Härom
föreföllo mellan tronföljaren och rådsherrarna
flera gånger så häftiga tvister, att den förre
hotade sina motståndare med en efterräkning af
ständerna. En dag, då Adolf Fredrik var bortrest
för att jaga, öfvertalades den gamle minnesslöe
konungen att utnämna F. till sysslan. Adolf
Fredrik blef i högsta grad uppbragt, och Liewen,
kronprinsens gunstling och F:s afundsman, begagnade
tillfället att uppreta en del förbigångna
officerare, för att sålunda draga dem till hofpartiet.
Emellertid stod F:s utnämning fast och
den ogunst i hvilken han härigenom kom hos
det unga hofvet, blef icke utan betydelse för de
båda parternas framtida ställning.
F:s första
egentliga uppträdande såsom politisk personlighet
var vid riksdagen 1755–56, då han blef landtmarskalk
och Hattarnas hufvudsakliga ledare.
I det kort därefter utbrutna pommerska kriget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
