Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Elmblad, Per Magnus - 2. Elmblad, Johannes Vilhelm Samuel - Elmlund, Axel Vilhelm Julius - Elofson, Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppträdande anslöt sig E. till dennes uppfattning
af försoningsläran. Han var äfven i tryck verksam
för sina åsikter, utgaf 1847–56 den religiösa
tidskriften »Fridsbudbäraren», öfversatte åtskilliga
religiösa småskrifter samt utgaf 1863 jämte lektorerna
A. P. Falk och G. S. Löwenhielm en öfversättning
af Nya Testamentet, märklig genom sin
sträfvan att aptera sig efter samtidens tal- och
skriftspråk.
E., som afled i Stockholm d. 22
febr. 1887, var sedan 1846 gift med friherrinnan
Emilia Teresia Rappe.
2. Elmblad, Johannes Vilhelm Samuel, sångare,
intendent vid k. teatern i Stockholm.
Född på Herrestad i Kärda
socken af Jönköpings län d. 29
aug. 1853; den föreg. son.
E. studerade först i Stockholm
särskildt sång för Günther och
Arlberg, hvilka studier han 1874–78
fortsatte i Berlin hos professor
J. Stockhausen. Han uppträdde äfven vid
denna tid på konserter. 1878 ingick han giftermål
med pianisten Maggie Menzies från Melbourne
och konserterade med henne i Melbourne
och Sidney samt i Milano, London och Amsterdam.
1880 blef E. förste lärare i sång vid
Kullaks musikakademi i Berlin. Från konsertsalen
öfvergick han emellertid efter hand till
operan, var 1879–81 engagerad i Dresden, 1881–84
i Hannover, 1884–87 i Prag, 1887–88 i
Newyork, 1888–90 i Berlin, 1890–94 i Prag
och 1894–97 i Breslau, där han äfven var
regissör. Sistnämnda år anställdes han som
förste regissör och sångare vid k. teatern i
Stockholm. Bland E:s roller märkas framför
allt hans Wagnerpartier, Hunding, Fafner,
Hagen, Daland, Marke, Pogner samt vidare
Sarastro i »Trollflöjten», Brogni i »Judinnan»,
Falstaff i »Muntra fruarna», Landtgrefven i
»Tannhäuser», Marcel i »Hugenotterna», Rocco,
Bertram, o. s. v. E. har gifvit gästspel på olika
ställen, däribland i Stockholm 1887 och 1894,
samt har varit bland de medverkande vid festspelen
i Bayreuth. Han är i besittning af en
väldig basröst och god dramatisk förmåga. Hans
sångkonst är däremot behäftad med bristfälligheter.
Som intendent vid k. teatern i Stockholm
har E. uppsatt och inöfvat åtskilliga både
gamla och nya saker med i det stora hela god framgång.
E:s första hustru dog 1887, och 1888
gifte han sig med Sigrid Agneta Sofia Pettersson,
f. 1860, hvilken under signaturen Toivo gjort
sig bekant som författarinna med poem, några
novellsamlingar och romanen Mot sin lycka 1897.
Elmlund, Axel Vilhelm Julius, skådespelare.
Född i Stockholm d. 12 april
1838. Föräldrar: skomakaremästaren
Sven Axel Elmlund
och Kristina Dorotea Vilhelmina
Björkman.
Efter att vid tolf års ålder ha blifvit antagen till
balettelev vid k. teatern, väcktes
hos honom allt mer hågen att
få ägna sig åt skådespelarens svåra konst. Under
det han fortfarande kvarstod vid baletten, ingick
han 1856 som elev vid dramatiska scenen, och
tillhörde sedan 1861 uteslutande denna scen.
1863 anträdde han en studieresa till Danmark,
Tyskland och Frankrike. E. uppträdde 1862
för första gången som skådespelare, i Thumelicus
roll i »Fäktaren från Ravenna» och slog strax
igenom. Bland de roller, som han sedan utförde,
må nämnas: Coriolanus i skådespelet med samma
namn, Horatio i »Hamlet», Bothwell i »Maria
Stuart i Skottland», Bengt Lagman i »Bröllopet
på Ulfåsa», Sigismund i »Lifvet en dröm»,
Dagvard Frej, Gustaf Vasa i »Fången på
Kallö», Gustaf Adolf i »Vasaarfvet», Harald
Hårdråde i »Väringarne», Alcibiades i »Timon
af Atén», Richmond i »Richard III», Florizel
i »En vintersaga», Othello, Antonius i »Antonius
och Cleopatra», Kjartan i »Kjartan och Gudrun»,
Sigurd Viking i »Härmännen på Helgeland»,
Halvard Gàla i »Mellan drabbningarna», Karl
XII i »Lejonet vaknar», Doktor Rank i »Ett
dockhem», Fjelbo i »De Ungas förbund», Axel
i »De nygifta», Humbert i »Det besegrade lejonet»,
Pastor Manders i »Gengångare» och
Kleon i »Antigone». »Elise Hwasser yttrade en
gång på gamla dagar om Elmlund, att han var
’grann’ i unga hjälteroller» – skrifver Georg
Nordensvan och fortsätter: »Grann än just rätta
ordet, och i unga hjältars gestalt var Elmlund
på sin rätta plats. Ståtlig och vacker, högväxt,
smidig och kraftfull, riddare och ung heros,
käck, stormande, men, där så kräfdes, lugn, med
värdiga later. Alltid behärskad och måttfull,
aldrig några genialitetens nycker, kanske icke
alltid den intensitet i känslan, som kunde önskas,
den skarpa individualisering, rollerna kunnat
gifva anledning till.
Men dock tör det utan
öfverdrift kunna sägas, att Elmlund gifvit imponerande
uttryck åt ungdomlig kraft, åt flammande
lefnadslust och åt trots, som ej vet af några
betänkligheter. Vekhet, melankoli och svärmeri
voro mindre hans sak än viljestyrka, energi,
raskhet.» Så försvann det stora dramat från
scenen – och Elmlund blef öfverflödig. Man
fick dock på 1880-talet se honom utföra flera
roller i de nordiska realistiska skådespelen, som
ju synes af ofvanstående rollförteckning.
1891 drog sig E. tillbaka till privatlifvet och afled
ogift i Stockholm d. 23 nov. 1901.
Elofson. Sven, diplomat. Hans födelseår och
härkomst äro obekanta. Han var
en tid sekreterare vid det s. k.
gamla kansliet och användes
mycket af Erik XIV i utländska
beskickningar, hvarunder han en
gång råkade i polackarnes händer
och satt fången i Livland 1564–67.
Efter Eriks fall ingick
han i tjänst hos hans bröder Johan och Carl,
hvilken senare i synnerhet mycket begagnade
hans diplomatiska talang och belönade hans
trohet med förläningen af en gård i Västmanland.
Här tillbragte han sina senare lefnadsår
och sammanskref en krönika eller, rättare, sina
memoarer, om de händelser, till hvilka han varit
vittne eller i hvilka han deltagit. Dessa anteckningar
äro af Tegel begagnade i hans Erik den
fjortondes historia. Hans dödsår känner man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
