Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cornelius, Carl Alfred - Corylander, Johan - Coyet - 1. Coyet, Peter Julius - 2. Coyet, Vilhelm Julius - 3. Coyet, Gustaf Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppförd på biskopsförslag i Hernösand 1864 och i
Karlstad 1871. Teol. doktor vid jubelfesten i
Lund d. 28 maj 1868, blef C. 1884 biskop i
Linköping, där han afled d. 9 febr. 1893.
C. har af trycket utgifvit, utom disputationer och
åtskilliga tidskriftsuppsatser: Lärobok i Kyrkohistoria
1860, Öfversigt af Religionens historia
1861, Om prästbristen och dess afhjälpande
1862, Handbok i Svenska kyrkans historia
1867, Handbok i kyrkohistorien 1872, Teologiska
Prænotioner 1872. Några bidrag till
Uppsala fakultets historia 1874–75, Svenska
kyrkans historia efter reformationen 1887, och
Kristna kyrkans historia 1889–91, alla mycket
lästa arbeten.
Gift 1857 med Johanna Maria von Engeström.
Corylander, Johan, latinsk skald. Född 1707
i Styrestads prästgård. Föräldrar: kyrkoherden
i Styrestad af Linköpings stift Nicolaus Petri
Corylander och Kristina Jonsdotter Rehn.
C. vann den filosofiska magistergraden i Lund
1730. Förordnad 1734 till docent i filosofiska
fakulteten, befordrades han följande året till
adjunkt och hade i denna egenskap under fyra
år såsom vikarie uppehållit professuren i historia,
när han utnämndes till bibliotekarie vid samma
universitet 1745. Prästvigd 1751 undfick han
teol. doktorsvärdigheten vid Adolf Fredriks kröning
s. å. och tillbragte den senare delen af sin
lefnad från 1766 såsom kyrkoherde i Gemsjö och
Näsums pastorat af Lunds stift. Död d. 2 febr.
1775. »Det som har gjort C:s namn kändt och
aktadt, mera än mängden af hans samtidas, är
mindre hans verksamhet såsom akademisk lärare
och tjänsteman, än den gåfva såsom latinsk och
svensk skald, han vid många tillfällen lade i dagen.
Äfven har han gjort sig förtjänt af att
ihågkommas såsom en af de flitiga historiska
samlare, på hvilka förra århundradet var så rikt
och Lunds universitets bibliotek förvarar ännu i
hans domkyrkohistoria ett dyrbart minnesmärke
af hans flit och noggrannhet.» Denna Berättelse
om Lunds domkyrka förvaras emellertid i Uppsala
universitets bibliotek och trycktes 1884.
Coyet. Denna ätt, af hvilken en gren tillhört
Sverige sedan medlet af 1500-talet, härstammar
ursprungligen från Brabant. Den svenska ättegrenens
stamfader Gillis Coyet flydde under
religionskrigen i Frankrike till Sverige, där han
först var guldsmed och sedan Johan III:s myntmästare.
Dennes sonson, hvilken jämte sin broder
adlades 1649, var:
1. Coyet, Peter Julius, statsman. Född d. 1
febr. 1618. Föräldrar: myntmästaren, sedermera
styckjunkaren i rysk tjänst Gillis Coyet d. y.
och Katarina von Steinberg. I besittning af en
hög vetenskaplig bildning, förvärfvad vid främmande
lärosäten, inträdde C. 1642 i statens tjänst,
adlades 1649 med sitt förut varande namn och
utnämndes tre år därefter till assessor i kommerskollegium.
Skickad 1654–55 till England
och Holland som utomordentligt sändebud, vederfors
honom den ovanliga utmärkelsen att blifva
dubbad till riddare af Strumpebandsorden. 1657
utnämnd till statssekreterare, sändes han ånyo
till Holland för att lugna landet rörande Carl X
Gustafs förehafvanden i landen kring Östersjön.
Vid Roeskildska freden uppgjorde C. å svenska
sidan fredspreliminärerna i Vordingborg med
danska riksråden Scheel och Gersdorff och skickades
under det senare danska kriget till Haag,
för att förmå holländarne att undandraga danskarne
sin hjälp. Det visade sig dock omöjligt
att hindra ett fredsbrott från Hollands sida.
1666 utnämnd till kansliråd, utsågs han att,
jämte Göran Fleming och Kristoffer von Dohna,
på Sveriges vägnar utföra medlarekallet mellan
England och Holland vid fredskongressen i
Breda, där han afled d. 11 juni 1667. Man
har icke utan skäl kallat C. för den andre
Salvius. Båda voro uppkomlingar, båda utmärkta
för lärdom, kraft och duglighet, men också för
en alltför långt drifven beredvillighet att mer
lyssna till öfverhetens än rättvisans fordringar.
Som enskild man var likväl C. en vida ädlare
karaktär, ren i seder och fri från egennytta.
Oaktadt sitt stora inflytande hos Carl X och de
många viktiga underhandlingar, som gingo genom
hans hand, lämnade han nästan ingen förmögenhet
åt sina arfvingar.
Gift 1: 1645 med Katarina Magdalena Leuhusen och 2: 1649
med Gertrud Hoghusen.
2. Coyet, Vilhelm Julius, ämbetsman. Född
i Stockholm d. 14 april 1647; den föregåendes
son.
C. åtföljde som kanslijunkare sin far på
ambassaden till Holland 1666, därunder han
af Carl II hugnades med Knightsvärdigheten,
samt befordrades, efter sin återkomst till Sverige,
1673 till sekreterare i justitierevisionen. Tre
år därefter erhöll han regeringens uppdrag att
hafva inseendet öfver rannsakningarna rörande
trolldomsväsendet och förordnades 1684 till lagman
i Skåne, hvilken befattning 1690 utsträcktes
äfven till Bleking. Sedan han 1693 blifvit
utnämnd till v. president i Wismarska tribunalet
och 1705 till hofkanslär, upphöjdes han af
Carl XII följande året i friherrligt stånd och
befullmäktigades 1707 att jämte k. råden N.
Gyllenborg, T. Polus och A. Horn afsluta ett
fördrag med Mecklenburg-Schwerin. Död d. 27
april 1709 med det vittnesbörd af sin samtid,
att hafva »ägt berömlig insikt i vetenskaper och
statssaker». Gift 1: 1674 med Elsa Palmqvist,
2: 1683 med Elisabet Gyllenstierna och 3: 1704
med Anna Sofia Lindenow.
3. Coyet, Gustaf Vilhelm, krigare. Född i
Stockholm d. 25 mars 1678; den föregåendes
son.
C. beredde sig först till den civila ämbetsmannabanan
såsom auskultant vid Wismarska
tribunalet, men ingick 1699 i krigstjänst och
hade avancerat till öfverstelöjtnant vid Södermanlands
regemente, när han 1710 deltog i slaget
vid Helsingborg och där med stor tapperhet
dref danskarnes reserv på flykten, hvarvid han
själf svårt sårades. Två år därefter utnämnd
till öfverste för Upplands tremänningsregemente,
utsågs han 1719 till ett af sändebuden vid fredskongressen
på Åland och utnämndes s. å. till generalmajor.
1722 begaf sig C. till Köpenhamn,
där han tillsammans med en f. d. dansk amtman
Paul Juel uppgjorde en plan, att en rysk härstyrka
skulle infalla i Norge och förena sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
