Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl IX - Carl X Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta tillfälle liksom under hela sitt följande lif lät
bestämma sitt handlingssätt af statsskäl och ej
af något enskildt groll mot sin broder, synes
bäst af det broderliga sinne, han städse visade
mot denne genom att gång efter annan hos Johan III
yrka en mänskligare behandling af den
afsatte konungen.
Å hufvudets och karaktärens
vägnar sin faders andlige arftagare, hyste
Carl en stark pietet för hans minne och var
fast besluten, att, hvad på honom ankomme, upprätthålla
hans storverk: Sveriges frigörande från
det påfliga oket. Denna hans uppfattning föranledde
helt naturligt redan konflikter med hans
broder, Johan, och när denne efterträdts af sin
i katolska läran uppfostrade son Sigismund, var
det klart, att en allvarlig strid stundade mellan
katolicismens och protestantismens herravälde i
Sverige.
Carl skyndade att, innan Sigismund
hunnit anlända från sitt mödernerike Polen, samla
hela Sveriges ombud vid Uppsala möte till försvar
för protestantismens sak, och Sigismund
tvangs vid sitt besök i Sverige till ganska betydande
medgifvanden. Riksstyrelsen anförtroddes
nu åt Carl och rådsherrarna. Dessa, till
största delen tillhörande släkter, som voro befryndade
med Vasarna och endast för ett eller
annat släktled tillbaka med dessa socialt jämnställda,
ansågo nu tiden lämplig att ånyo realisera
ett aristokratiskt stormansvälde i Sverige. Dessa
planer mötte dock ett bestämdt motstånd af den
kraftfulle Carl, som med hufvudsakligt stöd af
de ofrälse stånden vid riksmötena i Söderköping
1595 och Arboga 1597 bekläddes med riksföreståndares
makt och myndighet. Rådsherrarna,
hvilka synes till största delen varit religiöst indifferenta,
flydde nu till Polen och drogo ej
i betänkande att förmå konungen att söka med
en polsk krigshär bekriga hertigen. Som bekant
slutade emellertid detta företag genom slaget vid
Stångebro med Sigismunds nederlag och hans
afsättning från svenska kronan följande år. Att
de, som med sina råd styrkt Sigismund i detta
hans förehafvande, fingo med sina lif plikta för
sina rådslag, har på många håll uttydts som bevis
på hårdhet och grymhet från Carls sida. Den
oväldige granskaren stannar dock näppeligen ens
ett ögonblick i tvifvel om Carls öfvertygelse,
att rådsherrarna af ståndsegoistiska skäl fört
afvog sköld mot sitt fädernesland. När Sigismund
förklarades Sveriges krona förlustig, och ständerna
valde Carl till »regerande konung och
herre», tvekade han att sätta samma krona på
sitt hufvud. Denna återhållsamhet, så olik hans
vanliga djärfhet, har af mången blifvit dömd som
skrymteri. Men en närmare granskning af händelserna
och motiverna till hans uppförande,
visar dock, att hans betänklighet verkligen härflöt
från hans öfvertygelse om hertig Johans
bättre rätt och ej, såsom man i allmänhet
framställt förhållandet, endast var ett fagert sken
och en öfverlagd beräkning att visa världen,
huru rikets väl varit enda målet för hans sträfvanden.
Ur rent fosterländsk synpunkt framstår
Carl IX såsom en af Sveriges störste konungar.
Det stränga, hårda och grymma hos honom
visar sig nästan som en nödvändighet, när
man lägger de förhållanden, i och genom hvilka
han ägde att verka, till grund för sitt omdöme
om honom; också finner man icke, att han någonsin
tviflat på, att han som den obeveklige,
stränge och straffande härskaren var i sin goda
rätt, eller ett ögonblick ångrat, hvad eftervärlden
mest lagt honom till last.
Lika mycket i den
yttre politiken, som i den inre styrelsen framträder
Carls storhet som konung. I afseende på
Sveriges förhållande till främmande makter insåg
han och handlade efter grundsatsen, att fäderneslandets
framtida säkerhet endast kunde vinnas
i samband med det öfriga Europas trygghet mot
påfvens och de katolska makternas reaktionsplaner.
Det var ock icke utan betydelse han plägade
lägga handen på den unge Gustaf Adolfs
hufvud och profetiskt yttra: »Ille faciet».
Öfverallt personligt ingripande, har ingen före
honom med undantag af hans far öfvat ett så
stort inflytande på rikets inre förhållanden. Den
vård, han ägnade kyrkoläran, vetenskaperna och
statshushållningen, och det nit, hvarmed han arbetade
på lagstiftningens förbättring och vakade
öfver lagarnas vidmakthållande, gåfvo Sveriges
samhälle en stadgad form och grundlade den
inre styrka, som under den närmast följande
tiden väckte hela Europas förundran.
Carl var liksom alla konung Gustafs söner af stark
och reslig kroppsbyggnad, fulla tre alnar lång,
ehuru den minste bland sina bröder. Han
hade en hög panna, som i ålderdomen syntes än
högre, sedan håret började falla bort. Af de
glesa lämningarna framkammades smala lockar,
en midt öfver hjässan och en på hvardera sidan,
så att alla tre möttes främst öfver pannan. Hans
ögon vore blå, ovanligt skarpa, näsan hög, knäfvelborrar
och pipskägg korta. Ansiktet, i sig
själft vackert, uttryckte dock alltid något hårdt
och strängt, i synnerhet på de senare åren sedan
bekymren fårat pannan och än mera skärpt den
sträfva blicken.
Från 1609 började hans hälsa
bli vacklande, och mot slutet af danska fälttåget
1611 ökades hans sjuklighet i betänklig grad.
På återfärden från Kalmar blef han allt svagare
och var vid ankomsten till Nyköping redan mållös.
Han låg därefter fyra dagar i en beständig
dödsdvala och afsomnade d. 30 okt. 1611.
Förmäld 1: 1579 med Maria af Pfalz, dotter af
Ludvig VI, kurfurste af Pfalz, och Elisabet af
Hessen, Filip den Ädelmodiges dotter, i hvilket
äktenskap föddes 6 barn, af hvilka endast dottern
Katarina, gift med Johan Kasimir af Pfalz-Zweibrücken
nådde mogen ålder (se nedan!) samt
2: med Kristina, dotter af hertig Adolf af
Holstein-Gottorp och Kristina, en yngre dotter af
samma landtgrefve Filip den Ädelmodige, i hvilket
äktenskap han hade sönerna Gustaf Adolf och
Carl Filip samt två döttrar, af hvilka Maria
Elisabet blef gift med sin kusin,
hertig Johan af Östergötland.
Carl X Gustaf, konung. Född
i Nyköping d. 8 nov. 1622. Den
föregåendes dotterson. Föräldrar:
Pfalzgreven af Zweibrücken
Johan Kasimir och Carl IX:s
äldre dotter Katarina.
Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
