Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cardell, Carl von - Cardon, Johan Elias - Carelius, Olaus (Olof) Petri - Carl IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cardell, Carl von, nyskapare af Sveriges artilleriväsende.
Född i Demmin i Pommern 1764.
Föräldrar: justitieborgmästaren Carl Kobes och
Vilhelmina Kohlhard.
C. ingick först som ingeniör- o. artilleriofficer i preussisk tjänst,
men utbytte denna plats 1789 mot en anställning som kapten vid
von Hintzensternska infanteribataljonen i svenska armén och,
sedan denna bataljon blifvit upplöst, som kapten vid Psilanderhjelmska
regementet. Här kvarstannade han till 1792, då han ingick
som informationskapten vid den i Pommern
förlagda artilleribataljonen. Följande året inflyttade
han till Sverige och blef major och brigadehef
för det ridande artilleri, som efter hans anvisning
inrättades och af hvihkot han vid sia ankomst medhade ett
mönsterkompani från Stralsund. Då detta indrogs 1797,
erhöll han uppdraget att bestycka Stralsunds fästning.
Han befordrades sedermera 1799 till öfversthöjtnant
vid Vendes artilleriregemente, blef 1802 öfverste
i armén och generaladjutant samt 1807 chef för
samma regemente. Under tiden hade han varit
sysselsatt med uppgörande af planer för en fullständig
reorganisation af svenska artilleriet, som
fördelades på tvenne kadrer, åkando och ridande.
Under kriget i Pommern 1807 utmärkte sig
C. vid många tillfällen; men det var i synnerhet
under fälttåget i Tyskland 1813 som han kom
tillfälle att visa både sitt vapens förträfflighet
och sin egen skicklighet och djärfhet. I det
för de allierade lysande slaget vid Dennewitz
sökte preussiska armékårens högra flygel förgäfves
genombryta fransmännens tätt slutna caréer.
C. blef beordrad till preussarnas förstärkning. I
fyrsprång anryckte han med sitt ridande artilleri,
som erbjöd fienden anblicken af en kavallerilinie.
Fransmännen slötu sig tätare tillsammans
för att med bajonetten motttaga anfallet, då på
fyra hundra stegs afstånd svenskarna gjorde halt
och kanonerna i samma ögonblick vore afbröstado
och svängda. En förfärlig kartescheld öppnades
mot den tätt slutna franska kolonnen, som inom
några minuter låg sträckt till jorden.
Vid Leipzig understödde han med svenska reservartilleriet
general Blüchers armé, samt bidrog
väsentlig mån till fransmännens fördrifvande från
deras ställning. Hans krigaroförtjänster belönades
genom hans befordran till generalmajor 1813,
genoralfälttygmästare och chef för hela kavalleriet
1816, mod friherrebref 1818.
C. hade 1809 blifvit svensk adelsman - och fullmakt som
generallöjtnant 1820. Hans sista offentliga verksamhet var
anläggningen och ordnandet af Mariebergs högre artilleriläroverk 1818,
kanske det bästa af de verk, för hvilka svenska hären
hos honom står i förbindelse. 1816 hade på hans förslag
artilleriet reorganiserats. Död d. 17 sept. 1821.
Gift 1789 mod Carolina Fliess från Berlin.
Cardon, Johan Elias, tecknare, litograf.
Född i Stockholm d. 17 okt. 1802; son af tobakshandlaren därstädes
Anders Cardon.
C:s ovanliga fallenhet för teckning förmådde fadern
att bekosta någon tids undervisning för honom,
men då tillgångar saknades, sändes
han 1818 till en köpman i Hernösand för att lära sig handelsyrket.
Detta stämde likväl icke öfverens med C:s begåfning,
hvarför han följande året vände tillbaka till Stockholm och
började studera gravyrkonsten hos Forsell, under det han utbildade
sina anlag för teckning i akademien för de fria kunsterna.
1829 erhöll han akademiens resestipendium såsom gravör,
med särskildt uppdrag att under sin vistelse i Paris och München
studera litografiens tekniska förfaringssätt. Vid sin återkomst i
dec. 1834 framlade han flera blad såsom prof på sin konstskicklighet,
af hvilka t. ex.
En Osteria i Rom;
Kristi grafläggning;
Spanska flyktingar, m. fl., öfverträffade allt,
hvad stentryckarkonsten i Sverige dittills kunnat framalstra.
Följande året invald till agré vid konstakademien,
grundlade han tillsammans med A. M. Spung en officin för stentryck,
från hvilket under en följd af år godå litografiska bildvork utgingo.
C. som 1843 blef ledamot af konstakademien, afled i Stockholm d.
3 juli 1878.
Gift 1838 med Christine Sundberg.
Hans yngre broder, Karl Oskar, född d. 20 juli 1812,
var äfven känd som en framstående litograf och har utfört de flesta
porträtten i G. H. Mellins Sveriges stora män,
planscherna i Byströms skulpturgalleri, ett större
botaniskt planschverk för Vetenskapsakademien,
m. m. Död 1899. Gift två gånger, andra gången
med Gustafva Liljedahl.
Carelius, Olaus (Olof) Petri. Född i Ösmo
socken af Stockholms län 1702.
Föräldrar: komministera därstädes Petrus Carelius och
lisabet Hästesko.
C. prästvigdes 1725 och utnämndes 1739 till kyrkoherde i
hufvudstadon närbelägna Huddinge, Brännkyrka, Nacka och Erstaviks
församlingar. Ehuru för mängden okänd till namnet
torde få skalder varit populäraro än C.
Han är nämligen författare till den mycket beryktade
och länge allmänt sjungna »Hönsgummans Visa»,
skrifven med anledning af Adolf Fredriks och
Lovisa Ulrikas kröning och tryckt första gången
1752 med titeln: Hönsgummans Visa, som hon
söng för sig sjelf i Höns-huse, på Herregålen,
när sista kalase var. I denna lifligt hållna visa
skildras förhållandena på »herrogålen» - d. v. s.
Sveriges rike - från och mod drottning Kristina
till Adolf Fredrik. Visan har sedermera utkommit i
en mängd upplagor och äfven erhållit fortsättningar. Död d. 12 maj 1758.
Gift 1740 med Margareta Elgroth.
Carl IX, konung. Född å Stockholms slott d. 4 okt. 1550;
konung Gustaf I:s yngste son med Margareta Leijonhufvud,
och genom faderns testamente hertig öfver Södermanland,
Nerike och Värmland.
Redan 1565 förde han befälet öfver artilleriet vid Varbergs
eröfring och kan oaktadt sin ungdom tillskrifvas en icke oväsentlig
del af den lyckliga utgången af resningen 1568, hvilken som bekant
slutade med Erik XIV:s afsättning. Att Carl vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
