Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 Carl Santesson
eftersträfvar en förening af nordiskt och sydländskt, af götiskt
sinne och italiensk kolorit, men en kosmopolitism baserad, ej, som
sedvanligt, på en historisk blick öfver litteraturens utvecklingsgång,
utan på försonlighetstankens rent etiska grundval.
De trenne nu karaktäriserade dikterna belysa alla från olika
sidor en personlighetskonflikt, som funnit vägen till en fast punkt,
ett harmoniskt jämviktsläge, och här vunnit sin lösning. Den
bi-lägges ej direkt från sina egna förutsättningar — jag har förut
sökt visa, huru oläklig den i själfva verket var — men den löses
tillfälligt, när en bölja af lifsmod och vitalitetskänsla hos skalden
lefvandegör hans teori och fyller den med blod. Lyckligare än
verkligheten når dikten fram till en klarhet och försoning, som
alltför ofta vägrats diktaren själf i hans alldagstillvaro: år 1820,
tidpunkten för Dalbon och "Fridsrop" och därmed några af
Atterboms ljusaste ögonblick af poetiskt skapande, ser också det
tröstlösa brefvet till Geijer, och från samma och följande år finnas
bref från Atterbom t. ex. till Euphrosyne, lika trött tungsinta i
tonen som någonsin före 1820. Något af en neurastenikers häftiga
stämnings växl ing döljer sig säkert i dessa tvära omslag, och åt
samma håll visa äfven andra drag såsom skaldens oroliga sökande
efter afgöranden och uppgörelser i sin inre kris och hans
själfupp-tagna analyserande af sina andliga och fysiska tillstånd. Å andra
sidan står man onekligen i vissa afseenden inför en konstant
disposition hos Atterbom, inför uttrycken af en själstyp, som blifver
densamma lifvet igenom, men som modifieras och får sin särskilda
hållning af sådana periodiskt framträdande svängningar mellan
depression och lifsmod. Och dock äger man all rätt att tala om
en mandomskris, om än denna aldrig definitivt löses och Atterbom
aldrig helt försonas med verkligheten, ej någonsin blir fullt manlig.
Som vanligt vid dylika genombrott till mandomsåren kvarstå
konflikterna, och problemställningarna fortlefva, men de förlora sin
aktualitet och upplefvas icke längre med samma skärpa, då nya
moment träda i förgrunden: krisen snarare afskrifves än löses.
Helt säkert ligger till stor del i det förhållandet, att allt detta
ändock fortbestod som disharmoni, förklaringen till, att så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
