Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 65
lings konstfilosofi i "System des transcendentalen Idealismus": "Das
Unendliche endlich dargestellt ist Schönheit" och objektiverat
denna idé i diktens naturbilder. Men själfva dikten, sådan den
utvecklas, går alldeles vid sidan af hvad som är specifikt
schel-ling’skt och öfverhufvud af all teoretisk estetik, dess konstlära
höjes till världsåskådning. Poesien är här försonad; den träder ej
i fientlig motsättning mot lifvets etiska moment eller flyktar bort
från den omgifvande verkligheten, ty i de ringaste ting förmår den
skönja en ren afglans af universum.
"Konstläras" sista distikon rymmer samma tankegång som
"Fridsrop", den tredje af de dikter, där Atterbom lägger in sin
koncilierande, mot en syntes af motsatser försonligt sträfvande
lifssyn. "Fridsrop" bildar ett sidostycke till Dalbon, hvars filosofi
den öfverför på fäderneslandets litterära värld; den är polemiken
mot egoismen i konsten, mot all ensidig förhäfvelse, mot den
själf-viskhet, som synes honom den innersta kärnan i allt litterärt
partiväsen och som han måste bekämpa på detta område, liksom han
sökt förinta den i sitt eget inre. Olycklig den diktare, hvilken
isolerar sig, ej känner sig med alla förbunden:
Ve den Narcissus, som vill i Diktningens eviga källa
Skåda sitt timliga Sjelf, dårad af Echos beröm!
Vid den lagerskuggade brädd, der stjernornas ringdans
Dallrar på glimmande våg, dör han af törst och förgås.
Dessa verser bilda en gensaga mot det fördrömda och ofruktbara
estetiska skenlifvet i Atterboms egen ungdomsdikt "Narcissen", en
uppgörelse med den egoistiska själfbespegling, som nu ligger bakom
skalden såsom en öfvervunnen ståndpunkt och förts öfver i en ny
positiv åskådning med mål i det altruistiska och kärleksfullt utåtriktade.
Det största likt det minsta äger samma uppgift, och därför har det
samma inbördes värde. Intet får förskjuta det andra, allt syftar
efter måttet och vidden af sina krafter mot det högsta; "Fridsrop"
förråder häri sitt syskontycke med legenden om Johannesmasken.
Atterboms vidsynta relativitetsuppfattning leder i estetiskt afseende
till en litterär kosmopolitism, hvilken för den svenska diktkonsten
Samlaren 1917. 17 389 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
