Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 Mot »Lycksalighetens ö»
Förgäfves? — Nej! det klappar ju dock för Dig,
O Ljusets far, ovansklige Helios!
Allkärlek! Dig, med tusen tårar,
Oifrar jag all min förskjutna längtan:
Af Dig dock ej förskjuten, se’n fast du knöt
Med dina barn det nya förbundets länk,
Se’n du till Christus blef, och pröfvat
Huru de Dödligas öde tynger.
Samlad rymmes i dessa tre strofer Atterboms hela
personlighetskris. Den första ger i enkla och typiska ord själfva dess
djupaste orsak, den disharmoni, som ännu icke bringats i jämvikt, de
båda senare uttala den lösning, diktaren funnit. Men denna är
ingen annan än den, han låtit Deolätus komma till. I en kristligt
stämd dyrkan af det stora hela förlorar sig allt själfviskt; hvad
som annars skulle rinna ut i en isolerad och ofruktbar trånad ledes
nu öfver i en positivt betonad åskådning, där Atterbom liksom
Deolätus känner sig "genomträngd i hvarje fiber af ljusets princip".
Denna i "Fågel blå "-utkastets slutord helt allmänt och abstrakt
uttryckta idealism erhåller här i de båda sista stroferna en mera
preciserad tillämpning i den kristna mytologiens form, intressant genom
den uppenbara genklangen af romantisk mytologi och främst
Schelling. Vid sidan af "Utsigt" är Olebano-dikten betydelsefull i
raden af Atterboms "Vandringsminnen", emedan den skänker
uttryck åt ett rent religiöst sträfvande, visande hän mot
Iduna-recensionen och "Lycksalighetens ö": i den hellenske ljusgudens
pånyttfödelse i Frälsarens gestalt ligger förutsättningen för en kristnad
estetik, ett löfte om en "helgad yra", som ju gjordes till poesiens
mål i vår romantiks största idédikt.
I "Besöket i Sorrento" (Poetisk Kalender 1820) hör man
återigen Deolätus’ stämma. Dikten, ojämn men med partier af hög rang
är det poetiska utbytet af Atterboms vallfart till Tassos
födelsestad och formar sig efter några inledande stanzer till en dialog
mellan främlingen och Tassos ande, ett skönt växelspråk mellan
tvenne temperament med olika och ändock besläktad syn på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
