Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 Carl Santesson
på sitt sätt skådat rätt, och säkert äga vi en bikt just härom i en
af Astolfs repliker i "Lycksalighetens ö".1 Den gamle Florio har
nyss sjungit den sköna "Fager sken sommarens morgon på kullen",
en stor atterbomsk bekännelse äfven den, och Astolf tackar honom:
Ni djupt har träffat
Mitt innersta deltagande; hvart ljud
Yar en melodisk pil, som genomsköt
Med återväckta känslors udd mitt bröst.
Mig tycktes, att mitt eget Jag blef skildradt
I denna visa; sådant, som det var
I fordna år! Nu är det annorlunda.
Jag lärde älska; och, på samma gäng,
Jag lärde lefva.
Oskiljaktigt gå begreppen samman för Atterbom, då han vill
återgifva, huru "kärlekens personliga verklighet" fyllt Astolfs bröst.
Orden syfta naturligtvis främst på sagospelets Felicia, men det är
icke för djärft att antaga dem som ett uttryck för Atterboms egna
sällhetskänslor, sedan han funnit sin utvalda — ideligen hör man
ju skaldens stämma bak de diktade figurerna i " Lycksalighetens ö".
Vetterlund, som i sitt arbete om "Fågel blå" fint observerat
nyanserna i Deolätus’ själskris, synes på den här berörda punkten
icke tro på dess djup och dess direkta sammanhang med Atterboms
psykologiska konflikt. Och dock synes det mig uppenbart, ej blott
af själfporträttet i Deolätusfiguren, utan ännu mer af Atterboms
egna bref till sina vänner från denna tid, att ett obesväradt erotiskt
begär varit en väsentlig faktor i denna. Den lycka, han drömmer
sig, tar alltid gestalten af förälskelse; ensamt genom en sådan tror
han, att hans natur kan finna en föryngringskälla och förmår
komma ut ur sitt jags trånga krets. Förgäfves söker han öfvertyga
sig själf och sina vänner om, att han aldrig kan vinna en kvinnas
kärlek, att han icke ens förtjänar att göra det: man märker hans
hemliga önskan att blifva motsagd och hans förhoppningar, att
framtiden skall vederlägga honom. "Du har ganska rätt", skrifver
han till Euphrosyne, "att ’lifvet, utan kärlek, är en graf, och ätt
1 II, sid. 223.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
