Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 7
rösta sin hemliga oafbrutna trängtan — han vill inbilla sig, att
han kan lefva blott som en ren ande, som en contemplatif
åskådning utan personlighet — men ack! —u (sid. 194). Kärlekens
personliga verklighet — i dessa ord ligger sakens kärnpunkt.
Kärleken är det verkliga, kärleken ensamt öppnar portarne ut mot
tillvaron, verklighetsproblem och erotiskt problem äro för Atterbom
identiska. Att han ännu icke gripits af den erotiska passionen,
däri ligger hans olycka; först genom denna kan han känna sig
lefva. I ett bref till Geijer klagar han öfver sitt öde — och
återigen framträder hans typiska osäkerhet i verklighetsrelationerna
— "att han, öfvergifven af känslans rörlighet och inbillningens
flamma just der, hvarest man mest behöfver dem, icke engång är i
stånd att komma in i denna illusion, som åtminstone för ögonblick
skulle gladare och raskare kringdrifva min varelses pulsar, och på
köpet tiodubbelt förhöja min smula talent, (hvilken ännu liksom
förr närer sig magert nog på egen bekostnad, fastän jag slungat
in en lång brokig Söderlands-resa i dess omätliga svalg)."1 Och i
ett nytt bref till Geijer utbrister han: "Men du måste medge mig,
att ingen medvetenhet, ingen tanke är mera fatal, än den att sjelf
lefva blott såsom en tanke på jorden!"2 Vi känna igen Deolätus3
smärtsamma "lefva blott som en ren ande, som en contemplatif
åskådning utan personlighet", och se ännu en gång ej blott, huru
mycket sagospelets trollkarl fått bära fram af sin upphofsmans
intimaste personlighetslif, utan äfven huru stark och djupgående
denna konflikt lefde hos honom. Helt visst var Atterbom i sin
egendomliga blandning af naivitet och klarsynthet till hälften offer
för en illusion, då han trodde kärleken mäktig af ett dylikt
omskapande verk och såg verklighetstillägnandet i så ensidig
begränsning; hans naturs gränser voro en gång för alla dragna, och hvarje
radikal förändring var en omöjlighet hos denne man, som
obönhörligt af sitt temperaments riktning fjärmats från allt omedelbart och
spontant lif i realiteternas värld. Och dock torde han, om kanske
också blott därför, att kärleken gaf den lycka, han törstade efter,
1 Minnen II, sid. 556.
2 Minnen II, sid. 596.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
