Julen på Ekered brukade alltid vara särskilt glad, emedan Sven då väntades hem. Mitt i stöket och de många julförberedelserna gick Betty omkring med en stilla högtid i sitt hjärta, som om julens ljus redan tänts hos henne. Hon var ju en kristen, döpt och upptagen i den protestantiska kyrkan, men i sina tankar inneslöt hon ändå icke Jesus som dog på korset. Hela hennes religion var barnen, de älskade, hennes egna barn. För dem levde hon, och om någon anfallit dem, skulle hon försvarat dem som en vredgad lejoninna.
Detta år kom Sven och överraskade dem. Han hade fått lov från skolan en dag tidigare och for genast hem. Från stationen fick han gå, då ingen mötte honom, eftersom man ej visste av hans ankomst. Hela natten hade det snöat, och skogen på ömse sidor om vägen var vit av snö: ett tjockt, mjukt snölager, som lagt sig över de breda grenarna och över marken, som ännu inte var tillfrusen. Snökornen virvlade upp och yrde i den klara luften, så fort vinden kom farande.
Sven gick hastigt framåt. Han gladde sig åt allt vad han såg: skogens skönhet, en gråluden ekorre som kilade framför honom, och han stannade och lyssnade till tunga vingslag inne i skogen, då en tjäderhöna lyfte till flykt. Någonstädes där inne brann en kolmila, han såg inte röken av den, men med vinden kom doften av kol och tjära, för honom en välkänd doft, som hälsade honom välkommen.
Plötsligt vid en krökning av vägen stod han ansikte mot ansikte med Agda. Det föreföll honom som ett lyckligt omen, att de på detta sätt, utan att veta om det, ilat varandra till mötes. De stannade båda, blossande röda och förlägna. Agda såg mer trolsk ut än nagonsin, med en röd luva på det blåsvarta håret och en mörk kavaj, en sådan som pojkar bruka ha, med blanka knappar. Sedan de hälsat, kramande varandras kalla händer, vände Sven och följde Agda.
- Men Sven skall ju hem, sade Agda.
Han hade glömt det i samma ögonblick han fått se henne.
- Jag är hemma nu, sade han glatt, som om han rest hem bara för att möta henne.
Han hade drömt om henne under skolterminen. Avståndet och skilsmässan hade gjort hennes bild ännu mer fantastisk och åtråvärd. Medlidsamt hade han lyssnat till sina klasskamraters prat om deras små äventyr, som förefallit honom bra enkla. Och nu gick han vid Agdas sida. Han såg i smyg på henne, och då så plötsligt deras blickar möttes, skrattade han förtjust till. Hans mor som nu förberedde hans ankomst intet anande borde fått hans första hälsning. Det tankte han inte ens på. Deras ord fingo fladdrande fjärilsvingar, som ömt berörde deras blossande kinder. Så lätt, så dunig är den första kärleken. Den höjer sig upp ur hjärtats varma bo och fruktar inte kylan och inte Stormen. Att inte snön smalt under de där ungdomarnas fötter, att inte trädens grenar började droppa varma tårar i stället för iskall snö!
De kommo fram till samhället. Agda hade ett par ärenden att gå, innan de åter vände hem. Sven mötte stationsinspektoren, som han för en stund sedan skilts från. Denne stirrade förvånad på det unga paret. Andra tittade också. Några barn kommo springande. Alla barn voro förtjusta i Agda. Hon tog upp ett litet pyre i sin famn och såg med strålande ögon över barnets huvud på Sven. Sven smekte barnet och tyckte att han då smekte Agda. Hon såg ut som en ung mor, en sådan som så ofta följer zigenarna, omgiven av barn, ännu nästan ett barn själv. De gingo hemåt igen.
Ute på gården stod Betty och strödde ut litet brödsmulor till sparvarna. Hon hade en gammal brun ulster på sig som kom henne att se tjockare ut än vanligt. Hennes hår var oordnat. För första gången betraktade Sven kritiskt sin mor. Han fann henne en liten smula löjlig, utstyrd som hon var, bredvid den smarta unga skönheten Agda. Betty släppte genast vad hon hade i händerna. Sparvarna flögo kvittrande och vinande upp omkring henne.
- Å Sven, skrek hon till och slog häftigt armarna om honom.
Över hans huvud mötte hon i detsamma Agdas ögon. Betty blev generad, som om hon för en främmande låst upp portarna till sin helgedom. Hon drog Sven med sig in. Men hon tänkte hela tiden på Agda, medan hon glatt pratade med sin son. Också Agda hade, då deras ögon mötts, blottat något av sitt innersta. Utan att Betty ville tillstå det, hade hon blivit rädd som för en hemlig fara. Och plötsligt slog det henne som en olycka att Sven inte rusat direkt hem till Bettys famn, utan fördröjt sig med att först följa den unga flickan.
Men dessa så blixtsnabbt väckta tankar försvunno under julfirandet. Gamle Levin kom som han brukade om jularna, likt en grå och mysande tomte, lastad med paket. Hans son hade inte denna gång kunnat följa med, då han varit upptagen av sitt arbete. Petra och Angela firade julaftonen hos Hans och Betty. Och allt var för en tid glädje och belåtenhet och fritt från all oro. Men det skulle inte vara länge.
En av mellandagarna då Betty och Sven sutto tillsammans knackade Agda på dörren. Hon kom in blygt med nedslagna ögon. Hon hade fått ett brev från sin mor om att hon blivit sjuk, och nu undrade Agda om hon kunde få ut en del av lönen i förskott för att skicka till modern. Betty var mycket deltagande. Hon förhörde sig vänligt om Agdas förhållanden och gick strax efter några sedlar, som hon stack i hennes hand. Sven satt och såg på. När Agda tog emot pengarna, märkte han hur hennes ögon plötsligt tändes av glädje. Sven kände ett starkt obehag. Hans älskade var beroende av deras familj och stod där och tog emot sin lön av hans mor som en vanlig liten tjänstflicka. Han tyckte inte om det. Ja han avskydde i det ögonblicket Betty för hennes min av välvilja, för hennes ofinkänslighet att räcka flickan pengarna i hans närvaro.
När Agda gick och Betty sysslade med annat, sprang Sven efter sin rock och smög sig ut efter Agda. I sin röda luva och korta lustiga kavaj gick hon redan över gården för att fortsätta till stationen och sända av beloppet.
- Agda! ropade han till och sprang efter henne.
Hans morfar, som stod vid fönstret, såg honom och tänkte kalla, men vände sig hastigt mot rummet med en axelryckning.
- Stackars lilla Betty, muttrade han. Fågelungen vill flyga själv.
Ute på vägen rättade Sven sina steg efter Agdas. Båda gingo med stor hast, som om de inte hade ett ögonblick att förlora. Tänkte Agda bara på sin mor? Sven gav henne en snabb blick, men såg endast hennes röda bortvända kind. Den hösten hade han fyllt sjutton år. Agda var väl ett år äldre, men hon såg späd och liten ut bredvid Sven, som vuxit upp till en lång ung man, ännu med för smala axlar så att huvudet föreföll litet på den långa kroppen, men alltjämt smidig i rörelserna, utan pojkars vanliga slangiga och ryckiga gång. Plötsligt tog han hennes hand. De voro ensamma på vägen, ingen människa syntes till.
- Vi kunna gå en genväg här över skogen, sade Sven, och hans röst darrade litet.
Hon nickade. De gingo in i skogen, alltjämt med samma hast. Inne på den smala stigen kommo de närmare varandra. Där stod en lada. Dess dörr hade blivit lämnad litet på glänt. Sven stannade. Han gick fram och tittade in. Där inne var det nästan mörkt, en ljum luft strömmade emot honom. Halvvägs mot taket låg höet packat i mjuka vålmar.
- Du har då inte så bråttom, sade Sven, plötsligt helt djärv.
Han hade fångat en glimt ur Agdas ögon.
- Kom! Och han drog henne med sig in i ladan.
Där inne i skymningen slöto de sig intill varandra. Höet doftade. De hörde en fågel hacka i skogen mot ett träd. Allt var eljes tyst omkring dem som i väntan på något. De blanka knapparna på Agdas kavaj lyste, en dubbel rad vaksamma tigande ögon. Borrande ned sina knutna händer i höet, sökte Sven kyssa Agdas mun, men det mjuka höet gav vika för hans tyngd och hans huvud sjönk ned mot hennes bröst. Han slog ena armen omkring henne. Med ett litet kvävt skratt drog hon honom intill sig. De tego. Kavajens sträva tyg plågade hans kind. Kavajen skyddade henne, höll honom långtifrån hennes varma kropp, fastän hon dragit honom intill sig. Han hade icke ännu älskarens djärvhet. Han skulle velat befria henne från den där kavajen, men vågade inte.
Men se! Hon hjälpte honom. Milt flyttade hon litet på sig och knäppte långsamt upp kavajen. Fastän han bara skymtade hennes blus, tyckte han ändå att det var, som om hon för hans skull lossat sina kläder. Hårt omfamnande henne, kände han nu värmen från hennes lemmar strömma emot sig.
- Jag tycker så mycket om dig, mumlade han.
Orden behövdes ju inte. De tryckte sig intill varandra. Han lade sitt ena ben över hennes för att hålla hennes darrande kropp stilla. Detta darrande, skälvande, som levde i hans famn, som frustade en het andedräkt mot hans kind, gjorde honom yr i huvudet. En hunger efter ömhet, som han aldrig förr förnummit, kom hans strupe att kännas torr och snörde samman hans hals.
- Jag vill! Jag vill! sade han häftigt.
Och hon upprepade dröjande, sammetslent, men med skratt i rösten:
- Jag - vill!
Med handen kände han varsamt på hennes ena lilla runda fasta bröst. I ett behov av att göra henne illa, därför att han själv led, kramade han det så hårt, att hon skrek till. Då blev han dristigare. Han smekte hennes ben, trevande sig upp under kjolen, och hans hand blev plötsligt stilla, då han kände hennes nakna brännheta hud. Om hon ändå vore naken! Hon skulle vila i hans armar. Han skulle göra med henne vad han ville. Hennes kropp under kläderna... Den drömde där, en hemlighet för honom. Han fick tag i spännet på hennes strumpeband och tryckte till det hårt för att åter få höra henne skrika så där. Så skrek visst en ung kvinna, när man tog henne - då hon gav sig i smärta och i kärlekens outsägliga vånda.
Men han vågade inte. Han blygdes över sin ungdom och tafatthet. Han gjorde ju henne bara illa, utan att skänka henne glädje.
- Kyss mig då, viskade hon vid hans öra.
Åter sökte han hennes mun. Han kysste henne. Hon slog armarna om honom. Han trängde henne bakåt mot höet, kysste henne andfådd, darrande, bet henne. Det kom litet blod på hennes läppar, och han sög det i sig. Det hade en besk smak.
- Du är min, sade han lågt.
Och han hörde henne skratta ömt, kuttrande som en duva. Hon var en annan nu, än när hon gått så rank och stolt på vägen. Voro de alla sådana, oåtkomliga, slutna inom klädernas hölje, för att plötsligt inför kärleken knäppa upp sina blänkande knappar, breda ut sina lemmar, bli mjuka, svälla, så att man tyckte sig omgiven och begraven av buktande former och fasta små bröst?
Han härdade inte ut längre. Han kastade sig raklång över henne, och pressande sig intill henne, utan att våga riva upp hennes kläder för att nå en fullkomligare lycka, sökte han sin njutning och fann den med huvudet mellan hennes bröst och sin kropp in mot hennes sköte. Han tumlade uttröttad och med bultande pulsar på sidan i höet.
De voro tysta. Han tänkte nu på, som om han mindes något avlägset, att han nyss hört sedlarna, som hon stoppat innanför blusen, svagt prassla vid hennes rörelser. Det var pengarna hon fatt av hans mor. Tanken därpå brände honom som något skamligt. Men den skam han kände berodde väl på att han inför henne så litet förmått visa sig som man.
De gingo ut igen. Hon log mot honom och han blev åter glad. Då de skulle fortsätta ned till stationen, stötte de på arrendatorns fru. Hon stod vid ladans knut och betraktade dem med ett underligt leende. Också hon var blek med skinande ögon, som om hon upplevat något. De hälsade och gingo skrämda förbi henne, anande att hon hade ont i sinnet.
Medan de två unga voro nere vid stationen, hände det något på herrgården. Betty och hennes far sutto förtroligt samtalande mot varandra, då Adèle kom till dem. Betty spratt upp. Hon hade märkt att Adèles närvaro sällan bådade gott. Hon hade något av råtta. Nosande, vädrande, kvick i rörelserna, då något var på färde i en sophög. Nu berättade hon för Betty, inte bekymrande sig om att den gamle herrn satt där, hur hon sett Agda och Sven smyga sig in i ladan, där de dröjt väl tre kvart. Ja, tre kvart. Hon hade sett på klockan. Hon blinkade med ögonen mot Betty, som satt där förstummad och ledsen in i själen.
- Varför väntade ni på dem? sade herr Levin lugnt, men hans läppar skälvde litet under den grå mustaschen.
Adèle tog det som ett skämt.
- Nej, man bör väl inte vänta, när två unga ha litet hyss för sig, sade hon menande.
Orden gjorde Betty plötsligt rasande.
- Tyst! ropade hon till. Varför skall ni komma och smutsa oss, mitt vackra hem, med era nedriga misstankar?
Utan att bry sig om Adèle gick hon ut ur rummet. Den gamle Levin fann henne efter en stund uppe i skolrummet. Tårarna tillrade utför hennes kinder.
- Sven, Sven, jämrade hon sig högt, medan hon utan att veta det, alldeles vätte ned en uppslagen bok framför sig med sina tårar.
Hennes far satte sig bredvid henne.
- Så ja, Betty, sade han, talande som till ett litet barn. Lugna dig, min stackars flicka. Jag har nog sett det där komma. Jag märkte att det var något med Sven redan i somras, då jag var här.
- Du skulle sagt det till mig. En mor bör veta...
Levin skakade på huvudet.
- En mor, sade han, vill alltid tro att barnet fortfarande lever inom henne, att det söker sin näring och tillfredsställelse hos henne, att det är en lem av hennes kropp. Hon fattar inte, inte ens sedan han blivit en vuxen människa, att han ej fortfarande genom ett hemlighetsfullt band är fästad vid henne. Det bandet finns, men nöts och slits av med åren. Den unge gossen, vars blod minns att det en gång vilat i en kvinnas sköte, söker sig då alltid tillbaka till en kvinna, men det blir till en annan kvinna. Ibland till en yngre, ofta till en äldre. Men ynglingens kärlek till ungmön är även den alltid en minnesakt, fast han ej vet om det. För honom gäller det då att hos den älskade upptäcka och tränga fram till modern, och han blir ett barn, som tigger om att hos flickan ånyo få krypa in till moderns värme.
- Ack, tyst du käre, sade Betty otåligt. Jag förstår dig inte. Jag vet bara att Sven har gjort något orätt, och att han är min son.
Levin log litet vemodigt.
- Och du själv då, sade han blitt. Förr frågade du mig till råds om allt och var helt beroende av mig. Och hur är det nu? Jag är bara en gammal man och du lever vidare utan mig. Tror du inte jag också känt banden slitas och sett mina egna barn vandra vägar långtifrån mig? Vi äldre, vi gamla, äro inte oumbärliga. Det är bittert, när man först inser det. Men också den sorgen går över.
Betty sträckte fram sin hand leende genom tårarna.
- Du stackars pappa, sade hon bara.
Karakteristiskt för Bettys sätt att handla var, att då hon talat
med Sven, som berättade om allt på hennes frågor, skickade hon bort
honom och inte Agda. Sven fick resa till sina kusiner i Stockholm över
nyårshelgen i stället för att vara hemma, och hela lovet gick Betty
med tungt och tomt hjärta och längtade efter att få kalla den
brottslige tillbaka.
