- Jaså, det visste du inte? sade Gotthard överlägset till Angela.
- Vilket då? frågade Angela och rynkade ögonbrynen.
De sutto framför den öppna spiseln i skolrummet och stekte äpplen efter skoldagens slut.
- Hur en ko kalvar, lilla dumbom, sade Gotthard.
Angela ryckte till. Hon var förrådd. Edla hade talat om hennes hemlighet för Gotthard. Angela gav Edla en blick, men Edla tittade bara på äpplena som snurrade i trådar framför brasan. Det hade börjat fräsa av de röda äpplena, de svängde och vände på sig i värmen från elden. Angela var tyst, medan Gotthard skämtade över hennes okunnighet. Hon tänkte sorgset att så där var det alltid. Gotthard och Edla delade allt emellan sig. Förtroenden likaväl som äpplen och godsaker. De hade tusen hemligheter sinsemellan, som de i Angelas närvaro gjorde häntydningar på som hon ej kunde förstå. Det var som om de med varandra talat ett språk, som ingen utomstående kunde begripa ett ord av. Och Angela var en utomstående, och fastän de i vanliga fall, och icke som just nu, voro vänliga mot Angela, kände hon starkt att hon ända inte hörde ihop med dem. Gotthard och Edla hade sina sovrum bredvid varandra. Och om kvällarna samtalade de genom väggen om allt som hänt under dagen. De voro båda litet mörkrädda och då knackade de genast i väggen till varandra, ja de hade utbildat en mängd små signaler som kunde framföras med olika korta och långa knackningar. De hade läst om ett par fångar i ett fängelse som meddelat sig med varandra på det sättet. Och varje kväll lekte de fångar, vilket var mycket roligt och spännande. Men Angela hade ingen där hemma att leka fånge med, därför gick Gotthards retsamhet henne till hjärtat.
- Vill du ha ett äpple? sade Edla. Hon kände att Angela var ledsen. Äpplena spredo en god doft omkring sig. Ett som suttit för nära elden blossade nästan, glödande hett.
- Nej! svarade Angela med gråten i halsen.
Hon ville inte ha något äpple, hon ville inte ha något alls av de där två.
- Aha! utbrast Gotthard bara och log.
Det blev för mycket. Angela rusade upp.
- Jag vill aldrig mer tala till dig, ropade hon upprörd och sprang ut ur rummet.
Det gick några dagar och Angela höll sig undan från Gotthard. Hon var djupt sårad och ville inte ens tala med honom. Edla som gärna ville vara god vän med Angela, men inte släppa Gotthard, försvarade honom.
- Förstår du inte, han bara skämtade, sade hon. Jag får tåla mycket av honom, jag, tillade hon och tänkte på hur Gotthard ofta nupit henne riktigt hårt.
Edla var lik sin far till utseendet, men inte till sinnelaget. Hon var inte så stark till hälsan som de två bröderna. Hennes insjunkna bröstkorg tydde på en benägenhet för lungsot. Lungsot var kanske det enda i världen Betty var riktigt rädd för. Hennes egen mor hade haft klent bröst, judar ha ofta anlag för lungsot och Betty var rädd för Edlas skull. Hon gav henne mjölk att dricka och mycket smör på brödet, men Edla förblev lika mager. Hon hade ingen fantasibegåvning, men en stark läslust och lärde sig fort allting utantill. Angela hade däremot svårt för att lära sig utantill. Hon fattade instinktivt redan nu en dikts skönhet och läste rysande av fröjd om och om samma stycke, medan Edla kunde rabbla det högt, fast med fel betoningar på meningarna, eftersom hon sällan förstod deras innehåll. Elsa, som tyckte sig se sina egna anlag hos Edla, uppmuntrade henne ända inte. Hon hade vid mognare år börjat förstå hur dumt hon slukat allt, på samma sätt som Edla, njutande av att kumna utantill utan att gripa andemeningen. För Angela hade hon en särskild ömhet som hon sökte dölja, då hon inte ansåg det rätt att visa att någon var hennes favorit. Men ibland dröjde hennes blickar vid Angelas huvud, då det lutade sig över boken. Och åter tyckte hon sig se Hugo, eller hon spratt till vid ljudet av Angelas röst, vilkens klang ibland påminde henne om Hugos. Elsa hade lagt märke till att Angela och Gotthard blivit ovänner, utan att hon det minsta anade orsaken. När hon därför en dag såg Angela lysa upp, då hon fann en stor påse äpplen på sin plats, förstod Elsa att Gotthard tagit första steget till försoning.
Efter lektionen grep Angela hastigt sin påse med äpplen. I trappan mötte hon Gotthard, han försökte se likgiltig ut och småvisslade som om han inte hade en aning om sin gåva. Han och Edla hade kvällen förut genom väggen kommit överens om att Angela borde försonas. Egentligen var det väl Edla som hittat på det där fåniga med gåvan. Angela stannade mitt framför Gotthard med glittrande ögon. När hon såg glad ut som nu, var hon förbluffande söt, det hade Gotthard aldrig förut tänkt på.
- Vill du ha ett äpple, Gotthard? sade Angela.
Gotthard blev röd över hela ansiktet, tog ett äpple och bet i det. Ingen av dem sade något mera, och försoningen var fullkomlig.
De långa kvällarna sedan barnen lagt sig och Hans gått in i sitt rum för att i ro få läsa eller skriva brev, brukade Betty och Elsa sitta inne i vardagsrummet och sy. Betty var inte road av handarbeten, men hon tyckte att hon måste hålla Elsa sällskap. Mest talade de då om barnen, och Betty gladde sig åt att Elsa tycktes så bra förstå dem. Hon var själv aldrig riktigt säker på Gotthard, som ofta visade sig häftig. En stormande häftighet som snart gick över och då han efteråt var lika ångerfull, som han nyss varit ond. Han var begåvad, men intresserade sig ej för något särskilt ämne. Och det tyckte Betty att han skulle göra. Elsa sade att så voro de flesta pojkar i den åldern. De splittrade sig på en massa saker för att slutligen slukas av ett intresse, för kemi, historia, ibland matematik, och ändå kunde man inte vara säker på att de inte sedan uppe i gymnasistklasserna till sist ägnade sig åt något helt annat.
- Bevare mig väl för att vara pojke! kunde då Betty stillsamt säga. Och ändå slår det mig ibland, då jag är litet nedstämd, förstås, en aning om att Gotthard kommer att bli militär, bara för uniformens skull. Han är så galen i allt som lyser, alldeles som en skata efter silverskedar.
Elsa var snart helt och hållet hemma hos Betty och Hans. Det berodde inte bara på deras egen hjärtlighet och deras önskan att hon skulle trivas, utan också på hennes förmåga att gå upp i omgivningen. Så hade hon format sig efter Angelas föräldrar, varit dem nyttig på tusen små sätt och troget beundrande lyssnat till deras samtal. Hon var så ensam, hade inte något som var riktigt hennes eget, därför var det väl hennes lycka att kunna bli den tredje hos två andra. Det blev hennes hem detta att låna värmen från andras brasor. Blev hon icke själv värmd på detta sätt, fick hon inte själv del av de vänliga blickarna i Hugos lyckliga äktenskap, liksom nu i Bettys och Hans'? Hugo hade hon förälskat sig i, och nu började hon känna nästan detsamma för Hans. Hans drömmande min förtjuste henne, hans röst, ja hans nervösa knäppande med fingrarna. Hon måste älska någon, liksom en hund måste ha en herre. Hon hade ju själv liknat sig vid sin hund. Om kvällarna när hon låg i sitt rum på nedre botten hörde hon Bettys och Hans' fotsteg över sitt huvud eller deras lågmälta röster då de samtalade med varandra. Och hon somnade in med drömmar om kärlek och lycka, ändå i sitt innersta medveten om att den fulla kärleken ej skulle komma på hennes lott. Hon hade redan funnit sig i att vara en gammal flicka, skyddande sig från ensamhet och ledsnad på detta sätt.
Ofta bad Betty Petra komma om kvällarna och sällskapa med dem. Utan att vilja erkänna det ens för sig själv, fann Betty tiden ganska lång med Elsa. De voro så helt och hållet olika varandra, och det hände ju att samtalet om barnen också kunde sina. Snart kom Petra nästan regelbundet ett par kvällar i veckan sedan Angela lagt sig. Hans skickade sin vagn för att hämta henne, då han ej ville att hon skulle gå ensam i mörkret. De tre fruntimren utgjorde en liten sluten och behaglig krets som kämpade mot höstens mörker och de långa kvällarnas tråkighet. Betty läste högt, glad att få smussla undan det prövande broderiet. De hade valt Thackerays Familjen Newcome i svensk översättning. Både Petra och Betty hade läst den förr, men för Elsa som ej sysslat mycket med romanläsning var den gamla boken ny. Hon roade ständigt Betty och Petra med sina naiva anmärkningar, hon var spänd som en barnunge på fortsättningen, och varje kväll det skulle läsas högt räckte hon fram boken, vari hon lagt ett märke, med anmärkningen:
- Få nu se hur det går!
Ibland höll hon upp nålen och glömde att sticka i den på nytt, och hennes fingrar rörde sig, medan hon stirrade på Betty, som om hon i luften fortsatt att brodera, inte längre med silket utan med berättelsens ord.
- Tänk! sade hon helt upplivad. Den där vackre unge mannen kunde väl få sin söta kusin. En sådan gammal häxa till mormor! Ja ja, hur skall det nu bli?
Själva de båda tjocka volymerna i de gröna klotbanden med pressningar och författarporträttet i guld på pärmen förtrollade henne.
- Den tar nog aldrig slut, sade hon förhoppningsfullt, så tätt tryckt som den är.
Det omständliga beskrivandet tröttade henne inte alls. Hon drog en suck av otålighet, när Betty slutade och lade dit bokmärket igen.
Men en kväll bröts plötsligt deras harmoniska cirkel. Adèle hade nu en tid lagt märke till att Petra så ofta om kvällarna for till sin bror och svägerska, och av jungfrurna hos Hans hade hon fått höra om högläsningsaftnarna. Hennes högsta önskan var nu att hon skulle få komma med. Varför hade inte hon, Adèle, inbjudits? Det fordrade väl den ringaste artighet. Hur skulle hon uppnå detta mål? Hon valde det dramatiska sättet, emedan det låg bäst för hennes lynne och sinne för dessa scener, vilka hon aldrig tröttnade på, även om hennes man för länge sedan slutat att intressera sig för dem. Hon valde en ny publik, en publik som inte kände henne så väl och därför skulle låta sig förbluffas.
På landet spökar det. Vindens sus för med sig viskande röster, bud från en annan värld. I mörkret knacka knotiga fingrar på fönsterrutan. Steg rassla på trädgårdsgången. Det tar i dörrvredet, men tittar man ut, är ingen där. Ett barn ropar klagande i skogen. Det är kanske en räv som stryker där uppe i skogskanten och ser ned på ljusen i herrgården. Men det kan likaväl vara ett barn, som klagar sin nöd, som längtar hem igen till den varma stugan, till far och mor, till syskonen, till lampans sken över arbetsbordet. Ett dött litet barn. Ja, den lilla tokiga gossen, som nyss dog ute i skogen. Hans ande får ingen ro. Liksom den stackaren förut strövade omkring ute på vägarna, irrar nu hans ande omkring på de gamla kända platserna. Adèle trodde det eller trodde det inte. Det kunde just göra detsamma.
En afton då arrendatorn var borta och Petra rest till Betty, rusade Adèle ut i skogen, fram på genvägen till Ekered. Hon sprang som en jagad, och fastän hon ej från början, då hon stängt dörren bakom sig och skyndat ut i den svarta kvällen, varit rädd, steg stämningen i skogen henne åt huvudet, så att hon verkligen blev skrämd. Hon kom fram till herrgården lagom upphetsad, barhuvad och utan kappa. Hastigt sprang hon uppför trappan. De andra där inne i vardagsrummet hörde någon utanför och sågo lyssnande upp.
Adèle steg då plötsligt in till dem. Petra ryckte till av obehag, Betty sänkte boken i knäet. Adèle var vitare än vanligt om kinderna. Hennes bleka ögon tycktes ha sjunkit in i ögonhålorna och vilade som djupa skuggor i ansiktet. Hennes hår föll oordnat omkring hennes axlar. Ovillkorligt meddelade hon något av sin egen hysteriska skräck åt de andra.
- Jag stör er. Förlåt! sade hon med sin ständigt hesa röst. Men jag såg gossen!
- Vilken gosse? utbrast Elsa.
Hennes runda glasögon blänkte.
- Den döde! Den där lilla stackaren. Jag var alldeles ensam. Det knackade på fönstret. På dörren. Och då såg jag hans bleka ansikte mot rutan.
Hon sjönk ned i en stol, den bekvämaste, och dolde rysande sitt huvud i händerna. Fast det bara var en effekt hon ville åstadkomma, trodde hon i det ögonblicket att hon verkligen sett gossen. De andra tittade på varandra. Genomskådade de henne? Att hon bara kom för att söka deras sällskap? Hur skulle de kunnat det? Adèles nya publik var icke misstrogen och förstod sig icke på dessa hysteriska scener. Ehuru ingen av de tre kvinnorna tyckte om Adèle, hade de dock medlidande med henne. Deras afton hade hon förstört. De voro helt bestörta. Petra själv kände litet samvetskval över att hon inte förut bett Adèle komma, utan låtit henne sitta ensam bland spökena. Från denna afton bådo de alltid Adèle vara med dem, utan att ha en aning om att hon fräckt väckt upp det döda barnet för att få sin vilja fram. Själv var hon helt stolt över att ha lyckats.
- Jag skrämde dem från vettet, förklarade hon sedan för sin man, i ett plötsligt behov av att få förtro sig åt någon. Nu tycka de synd om mig.
Hennes man hörde på med avsmak.
- Du är tokig, Adèle, sade han och trodde kanske själv att hon var det.
Nu var det en förrädare i deras läger, men ingen av de tre kvinnorna hade en aning därom. De voro särskilt vänliga mot Adèle, som om de därigenom kunde överskyla det obehag de kände av att tvingats tillsammans med henne. Vad hjälpte det dem att de voro vänliga? Deras hemligheter spårade hon upp. Deras små svagheter föllo henne strax i ögonen. Medan Betty läste, plägade Adèle med plirande och dolda blickar se sig omkring i rummet. Boken begrep hon inte alls. Sådant sentimentalt pjosk hade hon vuxit ifrån. Hon begagnade de andras intresse för läsningen till att studera dem. Varpå berodde deras framgång i livet? Hur kom det sig att Betty ägde dessa härliga gamla mahognymöbler, vackra barn, en god man, att Petra hade en herrgård och ett lugnt och fridfullt liv? Och Elsa... Elsa brydde Adèle sig först inte om. Hon var lärarinna, ett slags underordnad i alla fall. Och hon såg för löjlig ut med sina glasögon och sin svällande fetma. Men så kom Hans med i detta skuggspel. Ty ett skuggspel var allt vad Adèle såg. Liksom om kvällarna skuggorna stiga kolossala och svarta uppför väggar och tak och grymt driva sin lek med människorna i rummet, så att deras kroppar ibland bli till jättars kroppar, med utspärrade fingrar och stora tunga huvuden, som avbilda sig mot väggens ljusa fält, och ibland krympa till gnomer i hörn och vråar då lampan flyttas, alltid vanskapta, alltid groteska, så formade också Adèles heta hjärna liknande bilder av de människor hon lärde känna. Verkligheten nöjde hon sig aldrig med. Blixtsnabbt såg hon Elsa rodna, då Hans steg in, lade märke till hur hon med huvudet på sned anammade hans ord, och hon jublade över att hon till sist funnit något otillbörligt också i detta till synes så idealiska hemliv.
Elsas stackars kärlek hade hon snart genomskådat. Hon berättade om
den för den tandlösa tvättgumman, som med sin ständigt mumsande
käringmun tycktes lättare smälta och omsätta traktens
skvallerhistorier än vanlig föda. Och snart tisslades det försåtligt
om Hans och Elsa, liksom förut om arrendatorn och Adèle. Men Adèle
själv njöt glupskt av aftnarnas trevnad och av att äntligen ha blivit
förtrolig med de människor hon avundades.
