Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Den krossade krukan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljud ifrån sig. Ett tredje barn ritade med allvarlig min med
fingret figurer i talgen, som runnit ned från ljuset. Och en
helt liten en satt inkrupen i en stor kopparkittel, i vilken han
dunkade med en tegelsten och framkallade ett oväsen, som
skulle ha bringat Stradivarius till vanvett.
En tunna stod alldeles i närheten av elden, och på denna
tunna satt en tiggare. Det var kungen på sin tron.
De tre, som tillfångatagit Gringoire, förde honom fram
till denna tunna, och det inträdde tystnad överallt, så när
som på pojken i kitteln.
Gringoire vågade varken andas eller höja blicken.
— Hombre, quita tu sombrero! sade en av de tre, som
huggit honom, och innan Gringoire förstod, vad mannen
menade, hade denne ryckt av honom hatten.
En dålig hatt, det är visserligen sant, men ändå bra att ha
i solsken eller regn. Gringoire suckade.
Men nu riktade kungen ordet till honom från sin höga
plats.
— Vem är den där skurken?
Gringoire spratt till. Hur skarp och hotande denna röst
än var, påminde den honom om en annan röst, som samma
dag på morgonen hade utdelat det första slaget mot hans
mysteriespel genom att gnälla mitt bland publiken: "En
allmosa!" Han tittade upp. Det var verkligen Clopin
Trouille-fou.
Clopin Trouillefou, klädd i sina kungliga insignier, hade
inte på sig en enda trasa mer eller mindre än förr. Hans sår
på armen hade försvunnit. I handen höll han en av dessa
piskor med vita läderremmar, varmed rättvisans tjänare
höll pöbeln i schack. På huvudet bar han ett slags rund
huvudbonad, som var tillsluten upptill, men det hade varit
svårt att säga, om det var en barnmössa eller en
kungakrona, ty den liknade båda dessa ting.
Emellertid hade Gringoire, utan att veta varför, börjat
fatta en smula hopp, då han i Mirakelgårdens kung kände
igen sin fördömde tiggare från stora salen.
— Mäster, stammade han. Monseigneur. . . Sire ...
Hur skall jag kalla er? sade han till sist, då han kommit till
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
