Ett par dagar efter det Frideborg varit hos Josef Wahlbom befann sig denne på väg uppför trapporna till fru Lilian von Pahlen. Han hade ingen aning om Stellans planer på Frideborg, och det hade inte heller Lilian. Josef kände sig dessa dagar som om en bägare farligt berusande vin förts till hans läppar, och han längtade endast efter att få svälja mera. Dessa nätter hade han uppfyllts av en härlig idé som Gud själv måste ha ingivit honom. Han skulle gifta sig med Frideborg. Därför ville han träffa Frideborgs rike förförare. Den där löjtnanten borde gärna vilja bli av med Frideborg, det var Josef säker på. Att knyta vad som väl kunde kallas för en nära släktskapsförbindelse med en så rik familj kunde Josef ha stor fördel av för sin verksamhet. För visso kunde det också bereda honom icke litet av den snöda, men i denna världen oundgängliga mammon, genast han talade om att han hade för avsikt att gifta sig med Frideborg och bliva en god fader för herr löjtnantens barn, som han skulle giva en kristlig och sedlig uppfostran. Således resonerade Josef, den av Gud uppfyllde, fast i andra, förtäcktare ord och mera omskrivande vändningar, på alldeles samma sätt som Bernard och Stellan. Frideborg hade dessa dagar blivit en kapitalplacering. Om man ville, men det behövde man kanske icke, kunde man förklara det därmed att folk hade blivit litet rubbade av kriget. De giftiga moln, som från Europa blåste in över det lilla Sverige, fördärvade sinnena. Pengar blev det enda man kunde sätta någon lit till under dessa första krigsår. De dogo inte. De smälte inte i elden - ännu så länge och om de voro av gott guld. De kittlade retande mot huden. Aldrig hade måhända guldet varit sa åtrått som nu.
Josef Wahlbom log för sig själv och ringde på Lilians dörr. Nu skulle han föra Frideborgs talan. Han skulle upphöja den stackars lilla i hennes belackares åsyn. Vid Josefs breda sida skulle hon finna en tryggad plats.
Han fann Lilian ensam i förmaket. Hon hade ännu inte läst något i de små svarta religiösa böckerna han lyckats
avyttra till henne. Alexandra hade tagit all hennes tid i anspråk. Var det därför hon såg skuldmedveten och en
smula generad ut? Ja, sannerligen, hon drog en suck av lättnad över att Josef inte alls sporde henne om hon
tillägnat sig böckernas innehåll.
-Har Herren skänkt friherrinnan sin dyrbara nåd dessa dagar? fragade Josef och bredde ut sina svarta rockskört
över en av de eleganta stolarna. Han sag ut som kråka som slår sig ned på ett rågfält. Tjock och pösande satt han
där, lycklig att få tala om Herren, men också lycklig att snart få börja prata om sitt och den härliga unga flickan.
Lilian blev litet förvirrad. Hon hade aldrig hunnit riktigt vänja sig vid dessa troendes sätt att tala om Gud. De inledde alla sina samtal med hans heliga namn. Som andra sade: "det är vackert väder idag" eller: "får det lov att vara en kopp te?" så frågade Josef helt fryntligt, om Herren skänkt henne sin nåd. Hade Herren det? Om det var Herrens förtjänst att Alexandra återkommit till henne, så hade han ju onekligen varit nådig. Lilians torra kropp blommade åter upp i en senhösts hetsiga rus. Redan hade Lilian glömt sitt nyvaknade religiösa nit. Hon hade icke satt sin fot i Jerikokapellet sedan Alexandra åter satt sin i hennes våning. Lika hastigt som hennes intresse för andliga ting väckts, lika hastigt hade det slocknat i och med att Alexandra på nytt införts i hennes liv.
Hon var en blomma som hämtats upp från avskrädeshögen, dit Alexandra kastat henne när hon försvunnit från
dem i somras, och nu grönskade hon åter i livgivande vatten. Nej, icke Herren, Alexandra var det som skänkt
henne sin nåd.
"Herren", det lät så kavat och egenkärt manligt, och hon frågade sannerligen icke nu efter några herrar. Hon höll
på att svara Josef det, men ryckte till. Hade hon talat högt och skulle pastorn bryta ut i hårda beskärmelser över
hennes hädelse? Ingalunda. Josef Wahlboms ögon glittrade och skeno av belåtenhet. Han väntade alls inte på
hennes svar. Han spann över sin egen tilltänkta lycka. Pengar! Kärlek! Han svällde av goda aningar oeh sin
Guds välsignelse.
-Vi skickade friherrinnan bort Frideborg? frågade han, och knäppande andaktigt sina händer, sade han plötsligt
"vi", såsom det stod i de gamla trosfriska skrifterna, i stället för varför, ty han tyckte det passade bättre i en
sådan stund.
Lilian sände honom en vass blick. Vad hade den där läsarprästen egentligen med hennes hushåll att göra? Hon
höll på att ge honom ett förargat svar, men så kom hon att tänka att det var genom pastorns medling som
Alexandra åter blivit hennes dyra väninna. Pastorn och hans "Herre" hade ju ändå fört den älskade tillbaka till
hennes famn.
- Hon var inte så helt att lita på, sade Lilian och slätade över sin blick med ett småleende.
Men blicken hade redan stungit Josef. Han höjde förmanande pekfingret.
-Kanske, sade han högtidligt, kanske att friherrinnan i sitt hjärta var orolig för denna flickas jordiska skönhet.
Kanske också att friherrinnans egenkärlek blev sårad av att hon ingalunda alltid är någon ödmjuk person. Nu är
det dock min plikt att säga att friherrinnan oförtövat bör taga henne tillbaka. Flickan springer ute på gatorna om
kvällarna i . . . i en röd hatt som lyser. Hon kan lätt råka djupt ner i synden. Och det kan medföra ett gruvligt
ansvar för friherrinnan och bli en tung börda för friherrinnans förut rena och obelastade hjärta.
- Men pastorn säger ju själv att hon springer ute och ränner om kvällarna, anmärkte Lilian spetsigt. Även i
övrigt talar pastorn som om pastorn kände henne ut och in, tillade hon nyfiket.
Wahlbom såg ut som om han allvarligt tog hennes fråga i övervägande och lika allvarligt frågade sig själv, om han skulle svara ja. Kände han Frideborg? "Kände?" Han blundade betänksamt. O ja, han hade ju känt henne!
Nu halkade skynket av henne. Hennes bröst och armar voro nakna - så skinande nakna. Hennes lättsinniga skratt, silverklart som en porlande bäck, trummade på nytt mot hans öron. Han öppnade sin mun. Men i stället för det förtröstansfulla och blott halvt medlidsamma "ja" han tänkt säga kom inte ett ord över hans darrande läppar.
Lilian såg häpen på honom. Vad tog det åt honom? Hade han blivit tokig? Hans händer rörde sig tungt. Så grep
han plötsligt Lilians hand och kramade den. Lilian fann behag i det manliga greppet om hennes smala hand. Så
kunde också Alexandra, älskade Alexandra, fatta tag i hennes hand och låta den vila i hennes.
-Friherrinnan känner det heliga äkta ståndet, sade Josef med beslöjad röst. Länge har friherrinnan själv levat
däri och fullgjort sina äktenskapliga plikter mot kanslirådet. Därför kan jag nu också förtro mig åt friherrinnan.
Han gjorde en paus och drog åt sig sin hand. Han förde den upp mot pannan som för att klara sina tankar.
-Jag har följt den arma Frideborg, sade han.
Han hejdade sig. Det lät som om han sprungit efter henne på gatan. Det var ju rena rama sanningen, men
sanningen kan sägas på många sätt, och en andans man bör välja det minst anstötliga.
-Jag menar att jag övervakat henne, tillade han hastigt. Hon har givit mig sitt förtroende i ett uppriktigt anfall
av ruelse. Hon väntar ett barn med en rik ung man, hennes förförare, som ej vill veta av henne. Jag grundar på
ett medel att rädda henne.
-Väntar hon ett barn, slamsan? utbrast Lilian. Där ser pastorn hur rätt jag hade då jag körde iväg
den där slinkan.
- Nej, nej, det var för visso inte rätt gjort, svarade Josef högtidligt avvärjande, och så får friherrinnan inte tala.
Det är oss alla forbjudet att kasta den första stenen. Men friherrinnan har kastat ut den stackars flickan själv till
gatans gamar. Friherrinnans hus är dock ett gott hem och var ett skydd för henne.
Vid tanken på den röda hatten, som lyst hans väg i gatumörkret för ett par kvällar sedan, och på vad som sedan
hade hänt blev han endast ännu mer, icke förtvivlad utan upptänd, när han hörde Lilian kalla henne slamsa och
slinka.
- Jag har beslutat att rädda henne, sade han gällt.
-På vad sätt då? frågade Lilian intresserat. Skall hon in på någon anstalt? Det kan hon behöva, stycket, bara de
inte bli för mesiga med henne.
-Jag har kommit hit för att säga fru friherrinnan det, sade Josef. Jag vill att friherrinnan åter skall ta sig an den
fallna. Friherrinnans inflytande är säkert välsignelsebringande och flickan sörjer bittert över att friherrinnan inte
vill veta av henne. Ja, jag har lärt känna henne och nu menar jag som sagt att friherrinnan åter skall ta emot
henne och fortsätta att lära henne allt vad till ett välordnat hem hörer. Sedan skall jag. . . skall jag gifta mig med
henne. Lilian kunde inte få fram ett ord, så förvånad blev hon. Frideborg och denne predikant! Nu kände hon sig
med ens ledsen över att hon kört av flickan. Predikanten skulle tyckt mera om henne om hon inte gjort det.
Plötsligt såg hon på honom med nya ögon. Hon hade inte tänkt på honom förut som på en man med mäns begär
och känslor. Nu gjorde hon det, ty på det oegennyttiga frälsningssyftet trodde hon inte mera än hon ville. Den
nya upptäckten berörde ganska angenämt hennes sinne. Alexandra hade väl inte helt förstört henne. Hon kunde
ännu se med välbehag på en man, även om hon tröttnat på den gode Peter.
Josef såg det intryck han gjort. Han hade en redan i missionsskolan så smått förvärvad och under de lärorika
kolportörsåren snabbt utbildad förmåga att läsa i dessa sällsamma, grumliga och svårutgrundliga brunnar:
människornas hjärtan. Han började tala med henne om Frideborg som en bror kan tala med en syster. Han
smickrade hennes fåfänga genom att utbreda sig över hennes utomordentligt goda inflytande över flickan. Det
egentliga motivet som förestavade hans önskan att Frideborg skulle få komma tillbaka till kanslirådets var
ju nämligen icke så mycket att hon skulle lära sig god matlagning, vilket dock också det var en välsignad sak,
utan att han menade att hon så skulle hållas i någorlunda säkerhet för alla anslag från männen, till dess han
slutfört sina underhandlingar med löjtnant Bernard och bleve i stånd att gifta sig. Även skulle både hennes värde
som parti och hennes ställning gentemot Bernard oerhört vinna på att hon så på något vis halvt skulle bli en
dotter i huset i det ansedda von Pahlenska hemmet. Om sina väsentligaste egoistiska planer för egen del,
spekulationen på en betydande hemgift från löjtnanten, nämnde han naturligtvis intet. Han berättade endast på
ett sätt som rörde Lilian som kvinna om sin längtan efter ett kvinnligt väsen och hur han skulle bliva en
kärleksfull far för det oskyldiga barnet.
-Kanske ett gossebarn som vår frälsare, sade han drömmande.
De talade med huvudena tätt intill varandra. Den kraft Josef nyss som man känt i Frideborgs armar och när han vilat i hennes sköte fördes i starka pulsslag över från hans hud till Lilians hand, som han ofta med omedveten ömhet ånyo tryckte. För en kort stund glömde Lilian Alexandra, Alexandras intensiva smekningar, Alexandras förtvivlade sätt att kyssas, för denna nya förnimmelse, som kom hennes ögon att mystiskt fyllas av blänkande ljus. Hon blev nästan ung på nytt av att viskande höra talas om en sund och naturlig kärlek mellan man och kvinna. Josef sade ingenting om att han redan lägrat Frideborg. Han skulle blygts över att ens anspela på något sådant för Lilian. Men han var fylld av sprängande lust och såg ut som om han vore beredd att i en fauns, en Herkules', en Simsons översvallande, det otroliga förmående kärlekskraft sluka alla kvinnor, unga som gamla, i sin starka väldiga famn och låta dem samtliga förnimma och smälta bort i alla extasers svindlande fröjder.
De foro upp och drogo sig med skuldmedvetna miner ifrån varandra vid att dörren öppnades och Stellan steg in i salongen. Han gick tyst över mattan fram till sin mor. Han såg inte hennes rodnande kinder. Han var nedstämd och osäker, emedan han kommit i avsikt att tala med Lilian om Frideborg. Ännu hade han ej avgivit sitt svar till Bernard, han skulle först tala om sina planer för sin mor och sedan gå till Bernard antingen Lilian ville eller inte ville skänka sitt samtycke, vilket ju för resten var alldeles överflödigt. I vilket fall som helst var han fast besluten att gifta sig med Frideborg, men han blev alltid så arg, när han väntade sig det minsta motstånd.
Fnissande hälsade han på predikanten, vars spring i hans föräldrars hus han halvt tyckte om, då han personligen
och som man vida föredrog honom framför Alexandra och även i övrigt fann honom vara en lustig och trevligt
skrattretande prick, men halvt också skarpt ogillade, emedan han intuitivt i honom vädrade en inkräktare som i
motsats till Alexandra var inriktad på att föra ägodelar från huset, Nu var han nästan glad över att en främmande
och just Josef skulle vara närvarande vid detta samtal. Lilian måste ju visa sig från sin
bästa sida för predikanten. Han satte sig mitt emellan dem.
-Vad vill du här mitt på förmiddagen? sade Lilian litet otåligt.
Ännu länge hade hon velat samtala ensam med Josef Wahlbom. Hennes händer kramade nervöst mot knäet.
-Om jag inte misstar mig, vill herr von Pahlen ge sin moder ett förtroende, sade predikanten som noga granskat
Stellans ansikte. Jag skall därför be att få dra mig tillbaka.
-Äsch, gå inte, sade Stellan klynkande.
-Nej, gå för all del inte, sade också Lilian.
Josef sjönk åter ned på stolen.
Stellan började en förvirrad berättelse om hur det varit på Kiss Nilssons fest. Han hade inte alls tänkt lämna någon skildring av den, men för honom var ju den där kvällen för evigt förbunden med det så plötsliga lyckliga uppslaget i fråga om Frideborg.
Sedan nämnde han i förbigående att Bernard Landborg visat sig där ett tag. Nu var han så nära att tala om Frideborg att det brändes. Men han hade svårt att komma fram med det. Hela historien måste för Lilians öron låta otrolig. I stället redogjorde han nu i korthet för grevens planer på en längre Berlinvistelse och sade att han ämnade följa med. Han förstod att hans mor inom sig undrade hur han inbillade sig kunna få medel till en dylik extravagans. Båda visste så väl att Peter ej hade lust att lämna Stellan några pengar.
Så tystnade han med ens och vred hjälplöst sina välformade händer. Josef Wahlbom betraktade honom
tankfullt.
- Herr von Pahlen kom hit med en god sons hjärta, överfullt av vad herr von Pahlen ville anförtro sin moder,
sade Josef i sin predikoton.
Stellan höjde slappt på axlarna.
-Nå, men vad är det då? Kryp fram med vad det är, sade nu också Lilian i uppmuntrande ton.
Stellan fnissade till litet. Han gjorde gärna det, när han var upprörd också. Nu höll han handen för munnen.
- Mamma kommer inte att tro mig, och tror mamma mig, blir mamma nog inte vidare förtjust.
-Men så ta då bort handen, utbrast Lilian nervöst. Jag hör knappast vad du muttrar, när du står och poserar så
där. Du verkar ju lika onaturlig som de besynnerliga modellerna på dina tavlor.
-Nå, mamma får skylla sig själv då, sade Stellan. Eftersom mamma nödvändigt vill höra så...
-Visst vill herr artistens mor höra på artisten, sade nu Josef, vilkens nyfikenhet också blivit väckt.
Stellan gav honom en föraktfull blick. Med sina vanliga omkastningar önskade han nu plötsligt predikanten
långt bort - så långt vägen räckte.
-Jag hade tänkt... jag hade så smått tänkt gifta mig, sade han förskräckt för sin egen röst, som lät gäll som en
bilsignal. Jo, se jag tänkte gifta mig med . . . med Frideborg.
Det blev dödstyst i salongen. Lilian och predikanten sutto orörliga. Slutligen tog Josef Wahlbom upp sin stora
näsduk och torkade sig över pannan.
Stellan viskade:
-Varför säger inte mamma någonting?
Då lyfte Lilian upp sitt ansikte mot honom. Hon tänkte verkligen säga något. Men i stället förvreds hennes mun
i en stygg grimas, som om hon velat spotta ut något som smakade allt för illa.
-Vem är egentligen den där slynan? sade hon slutligen och såg från Stellan till predikanten.
Så tog hon Stellans fingrar och gav honom ett par hårda svidande smällar över dem som om han blivit en liten
pojke igen.
-Skall du nu också gifta dig med dina underliga modeller? sade hon. Vet du vad pastor Wahlbom nyss berättat
för mig? Pastorn tänker också gifta sig med Frideborg. Det är pastorn som skall gifta sig med Frideborg. Pastorn
kom före.
Stellan gapade. Han blev eldröd i ansiktet. Långsamt stoppade han fingrarna i munnen och sög på dem för att lindra svedan. Han väntade på att predikanten skulle säga något.
Josef Wahlbom vred oroligt på sig.
-Jaha, sade han litet förläget. Jag hade nog varit betänkt på detta. Jag hade verkligen varit betänkt på att återföra
den där stackars vilseförda unga flickan på den rätta vägen.
-Vet du av att hon väntar en liten? frågade Lilian hätskt.
-Det är klart, svarade Stellan.
Men plötsligt rann sinnet på honom. Han gav predikantens ben en kraftig spark och sprang upp.
- Pastorn tar henne inte ifrån mig, hör pastorn det? tjöt han ursinnigt. Jag skall ju fara till Berlin med henne.
Allt är redan uppgjort, vet jag. Och här kommer pastorn och blandar sig in. Jag förstår nog meningen med det
här. Det är bara list och uträkning, det hela. Det kan en barnunge begripa. Pastorn vet vem hennes älskare är. Det
vet händelsevis jag också. Men han lämnar inte ut den vackra flickan till vem som helst och allra minst till
någon snörvlande svavelpredikant. Jag har fått löfte om henne.
Lilian började gråta. Predikanten gned sitt ben. Mycket hade han varit med om under sitt tidigare
kringflackande som kolportör, men aldrig hade han mötts av sådan medfart. Han ville gå. Långsamt försvunno
hans lyckodrömmar. Bara svedan i benet blev kvar.
-Herr artisten skulle försöka tänka sig väl före och behärska sig litet, sade han bevekande. Tänk på vilket slag
ett sådant giftermål blir för artistens mor.
Lilian sträckte bedjande ut händerna mot Josef.
- Gift sig ögonblickligen med henne, goda pastorn, snyftade hon. Låt inte min Stellan förnedra sig så djupt.
Men predikanten hade hastigt sansat sig. Han förstod att det här var något som uppgjorts mellan Bernard
Landborg och Stellan von Pahlen. Gåve han sig in i en strid med de där två fina gossarna skulle det viktigaste i
hans planer ju ändå förfalla och han skulle mista de förmånliga förbindelser, som han redan hade, i stället för att
ytterligare tillknyta dem och förvärva nya.
-Jag drar mig tillbaka som jag strax i början sade att jag ville göra, förkunnade han med ett hjärtevarmt tonfall.
Herr artisten har tydligen företrädet, men herr artisten borde inte bedröva sin mor.
Stellan gav honom en argsint blick.
-Pastorn skall inte lägga sin näsa i blöt bara för pastorn är ledsen över att pastorn sprack på den här kuppen,
fnyste han.
Så vände han sig till Lilian.
-Jag är i alla fall tjugufem år och för länge sedan myndig, sade han, så du kan inte hindra mig.
-Men du kommer inte att få ett öre av oss, skrek Lilian till.
-Då får jag försöka reda mig på egen hand, suckade Stellan. Det ha ju pappa och mamma alltid tutat mig i
öronen att en bra karl skall göra.
Predikanten gav honom en sorgsen blick. Den där unge mannen hade uppenbarligen lyckats gå honom själv, Josef, långt i förväg. Det var han som nu hade att vänta den betydande hemgiften av herr löjtnanten. Ack! Ack! Det var beklämmande att se hur beräknande redan de helt unga hade blivit i denna onda tid.
Han satt tyst och betraktade tankfullt de två förbittrade ansiktena framför sig. Också han frågade sig, vem denna Frideborg egentligen var. Redan hade hon sått split mellan mor och son. Lilian såg inte ut som om hon skulle kunna komma över detta. Och också Josef hade fallit för hennes skönhet och hade nu gjort sig löjlig genom att tillkännagiva sitt tillämnade giftermål, medan han utan att veta det redan var slagen ur brädet av Stellan.
Vem var hon? En flicka i röd hatt som med gungande höfter vandrade gatorna fram i skymningen. Hon hörde förmodligen inte riktigt hit. Hon var nog en främling. I hennes ådror flöt säkert ett främmande blod. Därför voro hennes ögon så svarta, hennes mun så brinnande, hennes hy så elfenbensvit. Själva hennes höfter hade en främmande ras' gungande rytm. En spanjorska. Kanske en zigenerska. Måhända också en av det förvillade Israels fagraste döttrar. I varje fall: en liten vandrande hedninna! Även om judafolket strängt taget icke skulle räknas till hednavärlden - och för resten: någon renodlad lilja från Saron var hon väl ändå näppeligen.
Josefs tankar spändes mödosamt. I detta ögonblick tyckte han att hon var eld och blod och kriget självt. Tände hon inte som det flammor var hon gick fram i sin röda hatt? Hon splittrade familjer. Mödrar förbannade henne. Hon krossade hjärtan. Så log Josef åter åt sig själv. Vad fantiserade han väl om? Hon, Frideborg, kriget! En lättsinnig tös som inte visste vad hon ville, som lade huvudet på sned och viskade sitt ja åt vem som helst som tiggde om hennes underlivs brunst.
Hans tankar irrade: Österlandets skimrande döttrar, krigets genius, hans egen synd och därpå byggda världsliga
välgångsdrömmar som så snöpligt krossats, Guds hjordar av trogna som lockats bort från fridens och
rättfärdighetens vägar och nu i alla länder stodo söndrade och stridande inbördes. Och plötsligen hörde han sig
själv säga, i det han reste sig:
-Profeten Jeremias, trettioförsta kapitlet, verserna tio till fjorton. "Den som Israel förskingrat haver, han varder
honom ock igen församlandes och skall taga vara uppå honom såsom en herde på sin hjord, Ty Herren skall
förlossa Jacob och hjälpa honom utu dens mäktigas hand. Och de skola komma och glädjas på Sions höjd och
skola med honom söka intill Herrans gåvor, nämliga till korn, must, oljo och ung får och oxar, så att deras själ
skall varda lika som en vatturik örtegård, och skola intet mer bekymrade vara. Alltså skola jungfrurna lustiga
vara i dans, därtill unge man och gamle, den ene med den andre, ty jag skall förvandla deras ångest i
glädje och trösta dem och fröjda dem efter deras bedrövelse. Och jag skall göra prästernas hjärta fullt med
glädje, och mitt folk skall mina gåvor hava tillfyllest, säger Herren."
Gripna av en gemensam förskräckelse hade Stellan och Lilian stirrat på varandra. Skulle karlen ge sig till att utan att be om lov hålla en predikan i Lilians salong? Detta gick dock över alla gränser.
Men fylld av Herrens mäktiga ord och de gamla bibeltexternas patos, sande Josef en oförfärad och strålande
blick omkring sig och sade:
-Låt mig nu sjunga en sång, en bön för alla vilsegångna och förskingrade.
Och rummet, som nyss genomskurits av onda och förtretade röster, renades för några ögonblick av sångarens muntra och tillitsfulla toner. Det var en "Bön för Israel", som han icke själv visste, varför han hade kommit att tänka på - men det var väl därför att han så länge hade arbetat i Israelsmissionens tjänst:
Tänk på ditt gamla förbundsfolk, o Herre,
tänk pa ditt Israel, fjärran från dig!
Ack, uti otro och hårdhet, dess värre,
har det gått bort ifrån sanningens stig.
Värdes dock ännu dig trofast förbarma,
se till ditt folk, som förkastat din nåd!
Herre, besök och förlossa de arma,
lär dem att känna ditt salighetsråd!
Lilian, som först hade trott att Josef blivit galen, började så småningom bli intresserad efter hand som sången fortsatte:
Tänk på förbundet med Abraham, medan
ännu i Mamre han uppslog sitt tält!
Tänk på din tjänare Moses - och sedan
alla profeter, som synglaset ställt,
glade i tron, mot den himmelska staden,
medan de gästat som främmande här,
alltifrån Enok, den lysande raden
till Malakias, den ytterste där.
Detta skulle ha varit något för Betty, tänkte Lilian. Hon som alltid såg så viktig och självmedveten ut, om hon så befann sig bland både friherrinnor och grevar, varför var hon inte här nu, så hon kunde påminnas om sitt enkla för att inte säga misstänkta ursprung och besinna de behjärtansvärda maningarna i denna sång? Sångaren hade emellertid plötsligt glömt fortsättningen och gjorde ett uppehåll för att söka rätt på texten i en av de små svarta böckerna som han hade försålt till Lilian. Sedan han snabbt hittat den, fortfor han:
Tänk på förbundet med Sonen - det lyder
ju på en evig, en orubblig nåd.
Tänk på det löftet, o Herre, som tyder
än på fullbordan av frälsningens råd.
Samla det skingrade Israel åter,
högt låt det svaja, ditt rikes banér,
korsets banér, under vilket du låter
friden på jorden bli bofast allt mer!
Nu strömmade Lilians tårar av rörelse, som de förut strömmat av förargelse över Stellans vanvettiga påhitt.
Hjälp och välsigna, behåll och bevara
alla som börjat att tro i ditt namn,
styrk dem i frestelsens mörker och fara,
lär dem att fly till din öppnade famn!
Mörkret och kölden och dimmorna vike,
Ijuset - o, spride allt längre det sig!
Och då vi fostras som barn för ditt rike,
gör oss ock alla till ett uti dig!
Josef var färdig. Det lyste av honom. -Jag måste gå nu, sade han med en av sina artiga små bugningar av sin stora kropp.
Lilian lyfte sina förgråtna ögon mot honom, men den av bibelspråk och sång alldeles förkrossade Stellan flög
före honom på dörren. Han hade inte någon längtan att få vidare sällskap med denne predikant. Stellan skyndade
sig att uppsöka Bernard Landborg. För honom berättade han nu om allt, även att pastor Josef Wahlbom prompt
ämnade fira bröllop med Frideborg. Att han genast dragit sig tillbaka, nämnde icke Stellan, då han fann det
överensstämmande med sin fördel att påpeka att stora svårigheter reste sig inför honom. Bernard hade hört talas
om predikanten Wahlbom. Han gav till ett nervöst skratt, då han erfor att Wahlbom tänkte knipa Frideborg. Så
kramade han hårt Stellans hand.
-Det kan han lugna sig med att vi skola bli två om. Nu är jag ytterligare förtjust över att vi ha räddat henne från
ett sådant öde. Du skall ha henne! utbröt han nästan hysteriskt. Du skall ha henne!
Och Stellan såg till sin förvåning hur lik Bernard var sin mor. Hans slappa mun hade fått ett motbjudande uttryck. Njöt han inte rent av att påtvinga den vackra Frideborg det parti han själv bestämt? Var han kanske en "åskådare", en sådan som gladde sig åt att koppla ihop andra, som fann en pervers njutning i att åse andras parningslekar? Men då var han ju också lik Stellan själv!
Och Stellan kände en alltmer stegrad sympati för sin nye vän, medan de nu fördjupade sig i att ordna det som
de i hemlighet och sinsemellan kallade "sin affär". Och den aftonen överflyttades Frideborg och hennes hemgift
slutgiltigt bland Stellans tillgodohavanden.
