Frideborg hade verkligen varit på väg till Kiss Nilssons ateljé, men råkade bli uppehållen och kom aldrig dit den aftonen.
Under det att Stellans samtal med Bernard Landborg ägde rum promenerade Frideborg långsamt gatorna
framåt. Visserligen var hon redan ett par timmar försenad, men det brydde hon sig inte alls om. Snöflingorna
föllo lätt och smeksamt mot hennes eldröda hatt. Ibland stannade hon framför något butiksfönster och granskade
med glänsande blickar metalliska sidentyger eller sköna modellhattar. Medan hon stod så framför ett fönster,
ryckte hon till vid att en djup röst hjärtligt sade:
-God afton, fröken. Vi ha visst sett varandra förut.
Frideborg hade ofta hört de orden från herrar om kvällarna. Det var ju deras vanligaste sätt att söka inleda
bekantskap. Men när hon nu blickade upp, såg hon vid sin sida predikanten Josef Wahlbom i sin svarta rock. Då
måste Frideborg verkligen le. Ja, de hade mycket riktigt träffats förut - senast häromdagen i förstugan utanför
Jerikokapellet.
-Jag har bråttom, sade hon emellertid onådigt och skyndade vidare.
Men hon hörde hans klumpiga steg och flämtande andedräkt bakom sig. De gingo länge så, Frideborg före med lätta springande steg och Josef Wahlbom ett stycke efter henne, varm och tung och klumpig i sin tjocka svarta rock.
Frideborg såg ibland upp på himlen. Snöflingorna hade upphört att falla. En rymd fylld av hemlighetsfullt mörker mötte hennes blickar vart hon såg. Den ruvande himlen gjorde henne beklämd till mods. Frideborg sorn älskade allt som glittrade och blänkte brukade bli glad, när stjärnorna lyste fram. Också Josef Wahlbom sneglade ibland upp mot himlen. Gud hade denna afton slutit sig innanför dessa mörka gardiner. Hans öga vilade icke längre på Josef Wahlbom. Och Josef Wahlbom var icke i kväll Guds lille gode stridsman. Han var trött att kämpa mot köttets begär. Han hade ju visserligen fått en stor skräck för att synda mera så svårliga efter sitt forhållande med Adèle Holmström, men sedan den aftonen hans hand ovarligt strukit mot Frideborgs varma lena hud, hade han icke desto mindre oupphörligt drömt om henne. Han råkade sällan några unga flickor. Det var mest blott halvgamla eller åldrande damer sådana som Alexandra Vind-Frijs och grevinnan Carola som omgavo honom, och de fingo honom endast att desto häftigare längta efter något riktigt ungt och doftande. Han grät där han gick i Frideborgs spår. Han grät därför att hans sinnen sade honom att han åter svårt skulle komma att förbryta sig tillsammans med denna syndfulla flicka. Och han kände redan Guds straffdom - Guds hand som slog så hårt, när den träffade något av Herrans egna barn på villovägar. Ty Guds öga gick nog ändå genom molnen och uppdagade allt. Därför grät Josef Wahlbom, men kunde samtidigt inte släppa den röda hatten ur sikte.
Slutligen tog han ett par djärva, klivande steg framåt och var vid Frideborgs sida.
Hon gav honom en snabb blick. Hennes mun log.
-Fy, en predikant som springer efter flickor! sade hon.
- Ja, svarade Josef Wahlbom ur sitt betryckta hjärta. Det kan ju synas förunderligt.
Men hans ögon ato henne: den vackra gestalten, höfternas gungning under dräkten, den röda svallande
munnen. Han måste känna denna unga kvinna, "känna" såsom Bibeln, den heliga, menade det. Han måste ligga
när henne en natt som denna. Ljödo icke smygande kvicka steg överallt i storstadens snår i afton? Lockade icke
man och kvinna på varandra? Vädrande av kättja med saliven rinnande ur mungiporna sprungo de emot
varandra. Josef snuddade djärvt vid Frideborgs gungande flickkropp. Det susade i hans öron. Han blev blek av
ett begär som så länge varit tyglat.
-Jag bor har strax bredvid, mumlade han hest. Jag skulle vilja tala med er. Vi ha mycket att säga varandra.
- Menar pastorn verkligen det? sade Frideborg, och hon saktade genast stegen.
Hon drevs av en hemlig lust mot denne Herrens tjänare, som bara för en liten tid sedan så strängt och
bestraffande talat med henne om de köttets gärningar, varåt han förstod att hon redan lånat sin ungdom.
-Kom! sade Josef Wahlbom plötsligt med något av sin vanliga myndighet i rösten.
Han brukade ofta i sina predikningar använda detta lilla korta uttryck. "Kom", sade han och menade att hans dyre åhörare skulle stiga fram till Guds fotapall. Kom till Jesus! Kom till Guds underbara evigt gröna ängar! Kom till stranden av en evig salighets hav! Kom och lyssna till en klingande änglakör! Kom till Guds starkhets händer! Kom, och den till mig kommer, honom kastar jag icke ut.
Men nu när han gav denna uppmaning till lilla Frideborg, menade han ju endast att hon skulle komma till honom i hans säng.
Frideborg ryckte ocksa till för det nya i hans röst. Hon giek nästan alltid dit andra befallde. Sällan hade hon
någon egen vilja, hur egensinnig hon än ibland kunde förefalla. Och innan hon visste hur det gått till, hade en
port öppnats för henne nere i Klara, och hon var på väg uppför en smal trappa. Josef hade tänt trappljuset och
gick nu tyst efter Frideborg uppför trapporna. Han var inte förvånad över att hon följde honom. Men utanför
dörrarna stannade han och lyssnade, rädd att någon skulle sticka ut huvudet och få se honom komma tassande
här med en flicka i röd och utmanande hatt. För att vilseleda dem som kanske lyssnade till hans syndiga steg
talade han andfått:
- Ja, fröken skall ju bara hämta de där andaktsböckerna. Vilka härliga Guds ord det står i dem!
-Tripp, trapp, svarade Frideborgs klackar smällande.
-Ja, det var välsignat gott på mötet i kväll, pustade Josef och följde med lurande och blodfulla röda ögon
Frideborgs vackra vad som frestande blottades upp till knävecket vid varje trappsteg.
Han fortsatte sitt fromma tal och låtsades svara på lågmälta frågor från flickan. Han var väl känd i huset. Man visste att han var punktlig som ett urverk och förde ett sådant rättskaffens liv. Hyresgästerna hade fäst sig vid honom och nickade vänligt, då han kom stövlande i sin svarta prästerliga rock och med andaktsböcker under armen. Denna deras vänskap och vördnad för en så värdig Herrens tjänare kändes under denna vandring upp till hans två små rum som en tyngd i nacken på Josef.
Nu hörde han någon öppna porten därnere och steg i trapporna.
De voro strax uppe vid hans dörr. Bara några trappsteg till, och ingen skulle sett Josef komma med denna
flicka, som möjligen såg ut såsom någon av Bibelns unga kvinnor hade gjort, en Judit, en Abisag, men absolut
icke såsom vad man på Stiftelsen menade med en bibelkvinna.
- Ja, Gud allsmäktig vare allena äran, fortsatte Josef att mässa.
Nu hade Frideborg hunnit upp till hans dörr. Hon vände sig om och såg på predikanten, och nu vaknade med ens hennes impulsiva naturs sinne för humor. Det var något oemotståndligt komiskt med denne svartklädde man med det skinande ansiktet, som var så ivrigt hack i häl på henne och nästan bet henne i klackarna. Guds ord och salvelsefyllda förmaningar stego uup från hans runda svällande mun som små ballonger. Frideborg brast i ett klingande skratt. Hon slog händerna över bröstet och vek sig dubbel. Hon nästan kiknade. Det silverklara skrattet kom som en glittrande brusande bäck forsande nedför trapporna och tog i farten med sig det försvarsverk av himmelska fraser som predikanten under sin väg byggt upp mot möjliga misstankar. Det spelade utefter väggarna, detta lättsinniga skratt, och predikanten hörde hur dörrar försiktigt öppnades och hur det tisslade och tasslade av viskande röster. Det bodde många gamla damer i huset, och nu hade de fått något att undra över och viska om.
Josef Wahlhom var med ett språng uppe hos Frideborg. Hans stora varma hand slöt till hennes mun:
- Pinas du svårligen av ditt anfall? Och han låtsades att han var med en sjuk människa som han ville bispringa.
-Tyst, du olyckliga, viskade han i hemlighet, vit i ansiktet av förskräckelse.
Och alltjämt med handen över denna svällande och våta mun, som sände elektriska stötar genom hans kropp satte han med sin andra hand nyckeln i tamburdörren och lät den fara upp för en stöt av hans bastanta känga.
De tumlade båda två in i den trånga mörka tamburen, där det var en lukt av kaffe, ty Josef lagade själv sin
frukost hemma på ett spritkök. Frideborg hade hastigt slutat att skratta. Predikanten som inte hade ljus i
tamburen tände i sitt lilla arbetsrum.
- Stig på då, sade han på en gång barskt och hjärtegott, som om han inte alls tvingat henne att gå med upp, utan
snarare motsatt sig detta, men givit efter för hennes behov av hjälp och sin egen människokärlek.
Hon stod en smula vacklande på tröskeln och blinkade mot ljuset. Här var kallt, och hon drog upp sin pälskrage. Josef var sparsam med ved och lyse. Han var det mera av instinkt än därför att han var tvungen. Hans smala ottoman med ett par flottiga kuddar såg inte vidare inbjudande ut. En liten vit Thorvaldsensk Kristus sträckte välkomnande fram ett par trötta armar. Uppe på väggen grät samme milde Kristus med törnekrona på sitt huvud omramad av en svart trälist.
Frideborg gick fram till tavlan på väggen. Hon såg upp på den, och tårarna trängde strax fram i hennes egna ögon. Hon tyckte att Kristus grät för hennes skull. Hur stapplande hade hon icke lupit vägen framåt denna tid! Och nu hade hon följt denne okände falske predikant upp på hans rum!
Josef lade tungt sin arm på hennes axel. Han gav det plågade ansiktet på väggen en rädd blick. Också över
Josef Wahlbom grät Kristus, han som tar alla våra synder och sorger på sig.
-Nu skola vi riktigt tala med varandra, viskade Josef, alltjämt en smula handfallen i den situation han själv
skapat. Han tog av Frideborg hatten och stod där och strök henne om håret.
-Så mjukt och tjockt gott svart hår du har, sade han och kallade henne plötsligt du, medan orden trillade runda
som ärter ur hans mun.
Frideborg log. Hon var stolt över sitt vackra svarta hår.
-Kom!
Josef drog henne ned på ottomanen.
- Pastorn sager alltid "kom", sade då Frideborg. Jag är ju här. Jag följde ju med pastorn upp.
- Jag tycker verkligen att jag sett dig förut, mitt barn, ja inte bara härom aftonen, sade Josef och letade i sitt
minne.
- Det var väl hos hennes nåd kanslirådinnan, svarade Frideborg. Jag öppnade för pastorn en gång.
-Är du i tjänst hos friherrinnan von Pahlen? frågade Josef åter förskräckt.
- Nej, jag fick sluta, käringen körde i väg mig. Nu är jag modell åt herr Stellan.
-Står du modell? Ack, ack! Ett farligt yrke, ett farligt yrke, mumlade Josef.
Men han var glad åt att hon inte längre var hos friherrinnan von Pahlen. Tänk om det skulle kommit till de troendes öron att han varit med denna flicka !
Han lade försiktigt armen runt hennes midja. Nyss när hon hade skrattat där ute i trappan hade han ångrat att
han bett henne följa med, så ofta hans ögon icke stirrat på hennes silkesklädda ben och på hennes gungande
runda bak, men här i det tysta rummet, med dörren väl låst, började begäret åter brinna trilskt och galet hos
honom. Hon var medgörlig, det förstod han. Hon böjde sig inte åt sidan, hennes händer stötte inte bort honom.
Han grep om hennes knän och han kände hela hennes mjuka kropp med ens sjunka in mot hans. Det var en doft i
hennes hår . . . Hans mun tryckte sig hårt mot hårslingorna.
- Ta av dig kappan, sade han.
Då gjorde sig Frideborg varsamt fri. Hon tog inte bara av sig kappan. Leende häktade hon samtidigt upp sin blus och spände av sig skärpet. Hon var ju så van att klä av sig i Stellans ateljé.
När predikanten fick se hennes nakna skimrande vita armar, gav han till ett litet utrop.
Han reste sig fumligt och sträckte ut händerna efter denna underbara hud. Hon stod stilla leende och lät honom
smeka sig. Nu visste hon inte riktigt varför hon lät denne predikant få se hennes skönhet. Men Frideborg kunde
ju sällan ge något skäl varför hon handlade så eller så. Kanske hon helt enkelt tyckte det var tryggt att vila hos
en Herrens tjänare, som talade så mycket om himlen. Hon hade kvar en stor vördnad för religionen. Denna tid
hade hon levat i sådan oro för vad som skulle hända henne och barnet att hon för varje ny man hon traffade -
kvinnorna föll det henne icke in att i detta sammanhang sysselsätta sig med - inom sig tänkte: kanske han vill
hjälpa mig. Efter Stellans likgiltighet för hennes kropp fann hon också ett varmt smekande behag i att låta sig
betraktas och i att en mans händer rörde vid henne. Men framför allt sög det stränga och gudliga hos honom
henne till sig, medan hennes drift alldeles släppte, nar hon kände honom osäker, vacklande eller undfallande.
Plötsligt sade hon, fast nu alldeles omotiverat:
- Kalla mig inte "mitt barn". Något barn är jag inte, det förstar nog pastorn. Men jag är med barn.
Josef Wahlboms händer sjönko hjälplöst ner.
-Är du med barn? upprepade han förvirrad. Är du med barn?
Det stötte honom icke alls tillbaka, utan gjorde honom bara på ett upphetsat sätt nyfiken. Han hade tagit upp en
flicka med eldröd hatt i sitt rum, och med henne följde all gatans oro, all stadens ström av människoöden. Vem
hade ägt henne? Vilka hade ägt henne? Ja, hon var en sådan som måste ha många män i sina fotspår. Han tyckte
sig se märken av de andras händer på hennes härliga, mjella hud. -Berätta för mig, sade han. Berätta!
-Jag fryser.
Hon drog åt sig en bit av ottomanöverkastet och skylde sina armar med det. Så satt hon hopkrupen bredvid
honom och berättade villigt om löjtnant Bernard Landborg. Varje gång hennes bröst eller arm åter blottades vid
någon rörelse eller silket på hennes ben skimrade till tände hon på nytt Josefs kättjefulla begär. Men han måste
lyssna! Det var alltid bra att få reda på saker och ting. Familjen Landborg kände han till. Utan att för sig själv
tillstå att det var för annat än andliga syften och för att vägleda och bispringa sina medmänniskor, njöt han
mycket av att få höra hur det stod till hos fina familjer.
- Då var du kanhända med honom, löjtnant Landborg, när jag träffade dig utanför kapellet? frågade han ivrigt.
-Ja, sade Frideborg. Han sprang ifrån mig.
Josef makade sig närmare henne.
-Landborgs äro mycket rika på det timliga goda, sade han.
Och han avundades dem deras rikedom. Otydligt föresvävade det honom att det varit någon mening i att han träffat denna stackars vackra vilseförda. Josef Wahlbom ville så gärna söka Guds mening i allt som hände. Om han skulle tala med den där unge löjtnanten? Kanske kunde Josef hjälpa den unga synderskan i hennes betryck och bli en medlare mellan henne och hennes förförare? Ack, han höll hela tiden på att söka tusen ursäkter för sin egen kärva köttsliga åtrå.
Med en medlidsam åtbörd tog han om hennes späda axlar. Det var inte hans mening att blotta henne. Men han
måtte varit ovarsam, ty skynket halkade av henne. Hennes armar och bröst voro nakna igen. Nu tyckte han sig se
att hon verkligen var med barn. Det eggade honom att veta att en annan redan rört henne - att befruktningens akt
redan uppenbart försiggått. Var det inte som att komma till ett moget vajande sädesfält, eller
till en fruktträdgård som redan genomglödgats av sommarens sol och av smekande milda vindar ?
-Jag skall försöka hjälpa dig i din nöd, min dotter, sade han hest. Det skall nog gå för mig, vill Gud . . .
Men vid det sista ordet reste sig begäret i all sin våldsamhet. Som en stormby sopade det Gud och alla heliga ting åt sidan. Må Jesus lyfta sina trötta armar efter Josef Wahlbom! Må han gråta blod under sin stingande törnekrona! Må alla åldrande kvinnor med förtorkade barmar och skrumpna sköten höja sina röster i bön! Josef Wahlbom ser dem icke längre. Josef Wahlbom har fått tag i något som i denna stunden är honom ljuvligare än Guds nåd och församlingens extatiska medryckthet och väckelse.
Med ett skri av frustande glädje störtar han sig över det. Hans händer bära som i två bukiga skålar Frideborgs
båda vita svällande bröst, som äro varma som fågelungars dun, och kastande all blygsel trycker han henne ned
på madrassen. Han hör hennes kluckande skratt. Nu får hon gärna skratta. Nu förlossar hon honom bara med sin
silverbäcks klara sprittande flöde.
