Genast Angela kom in i salen sökte hennes ögon ängsligt födelsedagsbordet. Brevet med det utländska frimärket måste ju ligga där.
Astrarna och tårtan, ett par presenter från Petra och ett par brev från Stockholm funnos på det lilla bordet, men icke brevet från Thomas Meller. Ansåg Petra verkligen att hon hade rättighet att gömma undan det?
När Petra och Angela en stund efteråt sutto vid frukostbordet, gingo Angelas ögon oupphörligt
forskande till Petra.
-Skall du inte läsa dina brev? sade Petra glatt.
-Jo, svarade Angela och såg ned i sin tallrik.
Men inom henne ropade det: Thomas Mellers brev. Jag vill ha det. Det är skrivet till mig. Han måste ha vetat att det var min födelsedag och beräknat avsändandet så att det skulle komma i tid.
Hennes händer darrade efter svimningen nyss.
Men hon kunde inte förmå sig att säga något till Petra om brevet. Sedan den där aftonen på ön
hade Angela också en stark känsla av att Petra förstod allting bättre än hon själv, att hon hade
rätt till Angela, ja till hennes hemligaste liv. Därför sade hon ingenting. Hon bröt de två breven
som lågo bredvid henne. Det ena var från Paula. Det andra från Edla. Edlas brev var kort. Hennes
brev voro alltid korta. De brukade ju ocksa utgöra mamma Bettys förtvivlan. Hon gratulerade
Angela på ett torrt och korrekt sätt, och Angela tänkte att kusin Edla lika väl kunde låtit bli att
skriva. Vad hon skrev gav ändå ingenting. Den snälla Paula, vars stil var som en oläraktig skolflickas,
hade däremot fyllt sex sidor med sin vänliga och välmenande ande. Först på slutet av ett
tillagt ark stod en blyg fråga, om Angela ännu träffat Gotthard.
-Berättar Paula något nytt från Stockholm?
frågade Petra.
Angela svarade först nej. Hon var så upptagen av tanken på Thomas Mellers försvunna brev. Men
så erinrade hon sig något av vad Paula omtalat.
-Jo, det var sant, sade Angela hastigt, Lilian tycks ha blivit ond på den vackra Frideborg deras
husjungfru på Nybo, du minns. Hon skall flytta.
-Lilian är oresonlig, sade Petra. Hon kan aldrig ha en jungfru länge.
-Jag tror att Frideborg väntar ett barn med löjtnant Bernard Landborg, kom det långsamt från
Angela.
Petra blickade hastigt upp. -Hur vet du det?
-Hon gav mig något slags förtroende en gång i somras, sade Angela sorgset.
Och hon mindes hur hon suttit i Frideborgs lilla kammare pa Nybo en morgon, då Frideborg blivit försenad med sina göromål, emedan hon känt sig så illamående.
Petra frågade inte mera om Frideborg. Men Angela såg så tydligt för sig den vackra Frideborg
som gråtit när hon talat om midsommaraftonens upplevelse med Bernard Landborg. Och
när Angela frågat henne, varför hon berättat detta just för henne, hade Frideborg mött hennes ögon
och sagt: -Därför att... därför att... Då hade Angela förstått att Frideborg anat hennes egen hemlighet
- kanske hade hon sett henne på väg till Thomas Mellers fiskarstuga. Och så hade Frideborg med
ens blivit sig själv igen och trippat ut med sin svängande gång: en nätt, men lydig liten husjungfru,
som måste återta sitt arbete.
Men när hon försvunnit hade Angela borrat ner sitt ansikte i den oordnade bädden och för första
gången känt en stark aning att Thomas skulle lämna henne. Olycksaningen hade åter smält un dan,
men Angela mindes det ögonblicket nu med en liten rysning som kom hennes axlar att skälva.
-Du är väl inte sjuk? frågade Petra med öm oro.
Mitt brev. Ge mig mitt brev, kved det inom Angela. Men inte heller nu kunde hon få fram
orden.
- Nej, jag är visst inte sjuk, mumlade Angela.
Fram på dagen kommo Betty och Gotthard åkande. Gotthard lät vagnen elegant svänga fram till verandan och stannade hästen med ett ryck av tömmarna. Så hoppade han ur och räckte fram handen till Betty, som tung och ovig och skrattande steg ned från baksätet. Men Betty hade ej väl satt foten på marken, förrän Gotthard var framme vid trappan. Han hade en stor korg med äpplen av en särskilt utsökt sort åt Angela. Han räckte henne den, och eftersom Angelas båda händer voro upptagna av att hålla i korgen, vars innehåll doftade så förunderligt gott, passade Gotthard på att kyssa henne på kinden.
Betty ropade glatt: -Det är rätt, Gotthard. Angela måste bli kysst på sin födelsedag.
Det var bara Petra som såg Angelas ofrivilliga min av avsmak och att hennes kinder blevo vita.
Och nu var det Bettys tur. Hon kramade Angela häftigt och smusslade en present i hennes hand. Angela måste på Bettys bön genast titta på gåvan. Hon fick med sina kalla darrande fingrar fram ett litet rött saffiansetui och öppnade det. Där låg en ring med en pärla. -För du har ju inga ringar, Angela, sade Betty ivrigt, själv förtjust över ringen. Och Betty tog Angelas hand och satte ringen på hennes finger.
Det borde varit Thomas, som givit mig en ring, tänkte Angela modstulen och nedstämd.
Men Betty väntade på hennes tack. Man skulle ge storartat och bli storartat tackad också. Sådan var Betty. Och
Angela gav henne då en kyss, medan Betty häpen märkte att tårarna plötsligt droppade från hennes svarta ögon.
-Blev du så rörd? viskade Betty och höll Angela åter intill sig. -Ja, viskade då Angela tillbaka med ett
leende.
Betty fick inte tro att Angela grät av längtan efter Thomas Meller, av oro för att Petra gömt Thomas' brev - och
av sorg över att ringen inte varit från honom.
-Jollra nu inte mera, sade Gotthard. Bjuda ni inte på kaffe på den stora festdagen?
När de sutto vid kaffebordet, måste Betty höra vad Edla skrivit. Angela räckte henne brevet, och Betty läste det. Det var snart gjort. -Edla är litet kortfattad, sade hon med en suck. -Hon är odräglig, sade Gotthard och tog för sig av alla kakorna. -Du får inte säga så om din enda syster, varnade Betty med en glimt i ögat. Om en bror inte älskar sin syster innerligt, då är han ett uttryck för en inneboende ondska i allt, då styr djävulen hela världen. -Det gör han ju också nu, svarade Gotthard bryskt. Har inte mamma en aning om hur de kriga för närvarande? Det är syskon och kusiner som slå ihjäl varandra och hitta på de mest raffinerade pinomedel åt varandra - inte minst bland de barn i förskingringen som kallats Israels.
Men Betty ville inte tala om kriget. Det hade brutit sig in över hennes lugna kärleksfulla liv, och hon ville icke
riktigt erkänna det. Hon led fruktansvärt, då hon tänkte på hur familjer och hem nu föllo i spillror.
Familjebegreppet hemmet, fortplantningen av nya lyckliga släkten: det var ju Bettys enda religion. Hon dyrkade
familjen, alla dessa skilda medlemmar som måste hålla samman i nöd och lust. Vad henne själv angick, så hade
hon ju nu, sedan Hans dött, ändå barnen kvar, och alla hennes känslor och drömmar koncentrerades då
inom denna trånga krets. Hans hade alltid förr hejdat hennes högtflygande drömmar om barnen och spått olycka
och oväder. Nu när han var borta, kunde ingen mer hindra Betty i hennes tankars vilda framfart, ännu hade intet
av barnen vållat henne någon besvikelse. Ännu voro de så unga - alla möjligheter till att bli det stora och
märkvärdiga Betty fantiserade om funnos alltjämt för dem.
- Gå din väg ett tag, sade Betty efter en stund till Gotthard. Du måste väl titta på ladugården och jämföra den
med vår. Jag vill prata med Petra och Angela. Gotthard reste sig. -Bered er på en sensationell, uppseendeväckande
nyhet, som det nu varje dag står på tidningarnas löpsedlar, sade han skrattande. Ha ni inte märkt hur
mamma pöser av den?
Och han gick ut ur rummet. De hörde honom vissla nere på gården. -Vad är det, Betty? frågade Petra.
Petra anade vad det var fråga om. Så upplivad såg Betty endast ut, när hon fått höra något om en glädjande tilldragelse bland de sina.
Och Betty sade: -Käraste, Bess väntar en liten igen. Sven har skrivit och berättat det för mig. Kanske att jag om några månader får en liten dotterdotter . . . är jag inte en lycklig kvinna?
Petra kastade en hastig blick på Angela. Angela satt med nedslagna ögon och fingrade på sin klänning. Då kände Petra ett oändligt medlidande med henne. Det var så det skulle berättas, som Betty nu gjorde det, med glädjestrålande blickar: att ett nytt litet barn skulle födas till världen. Bess omgiven av sina anhöriga, redan med en liten gosse springande omkring sig och ömt skyddad av sin man... Vilket olika öde mot Angelas! Angela som bara hade Petra.
Petra måste tvinga sig till att säga något. - Så roligt, stötte hon fram. Jag vet hur det gläder dig, sådana tilldragelser i familjen, Betty. -Ja, hur skulle jag kunna vara annat än lycklig? svarade Betty med en suck ur sitt överfulla hjärta.
I det ögonblicket nästan hatade Petra Betty. Hur kunde hon sitta där så belåten och trygg, liksom vaggande fram och tillbaka i den bredsitsiga familjegungan, medan Angela med bleka kinder tätt bredvid henne svalde ned gråten och fingrade på sin klänning som i yrsel? Betty visste ju ingenting om Angela. Nej! Men hon borde förnimma något i luften omkring sig. Hon borde med varje andetag suga in den stämning av oro och beklämning hennes ord frarnkallat. Och för första gången tänkte Petra bittert att Betty trots alla de kärleksfulla blickar hon strödde omkring sig på sin väg genom livet, trots den öppna famnen och de städse lika givmilda kyssarna, ändå var något av en jättelik, en monumental egoist. Hade inte hennes kropp blivit fet och mäktig av de uppblåsta tankarna som evigt kretsade omkring hennes barn? Levde hon inte på dem, deras minspel, deras rörelser, minsta ord som utgick från deras heliga munnar? Var det inte som att dyrka sig själv, att som i en stor spegel beundra reflexerna av sitt eget älskade jag? De hade alla i släkten varit så vana vid att se upp till Betty, Betty den goda, Betty den visa, utan vilken lille Hans ej skulle kunnat reda sig, att Petra nästan var förskräckt över sig själv och kände att hennes tankar på något vis voro hädiska. Men hur väl Betty än vårdat sig om Hans och ömmat för honom, hade hon dock inte kunnat hindra honom från att skjuta sig. Petra sade sig det med verklig hätskhet nu, därför att hon led så av Angelas sorgsna ansikte. Hade kanske Hans till sist funnit att något, något mycket viktigt, ändå fattades hos Betty? Hade han kanske för sin egen lidande ensamhet sökt hennes blickar och funnit dem uppfyllda av Gotthard allenast eller något annat av de beundransvärda barnen? Hade han sträckt ut sin magra tärda hand och gripit blint och tomt i luften, därför att Bettys händer redan voro upptagna?
Petra spratt till vid att höra Angelas röst. Förvånad hörde Petra Angela säga till Betty, utan att vända huvudet åt hennes håll: -Kommer inte det här barnet bra snart på det förra? Vet Bess riktigt hur hon skall sköta sig?
Då förstod Petra till sin häpnad att Angela tänkte av Betty försöka få höra hur hon själv skulle sköta sig för att
vara säker om att föda ett friskt barn. Och Betty, som inte kunde ana syftet med Angelas fråga, föll strax i den
oskyldiga snaran. Ingen var villigare än Betty att tala om sådana saker. Petra hade inom sig undrat över att inte
Jacob Levin givit Angela några råd, när hon varit hos honom. Han tycktes inte ha gjort det, och då Petra frågat
Angela därom, hade hon fått en stark känsla av att Angela inte hade lust att tala om besöket hos Jacob. Men här
satt nu Jacob Levins syster, som var nästan väl så god som någon kvinnoläkare, ja kanske med större kännedom
om barnsängar och barnaföderskor än Jacob själv. -Jag har alltid sådan ängslan för Bess, sade
Betty, och två par oroliga och uppmärksamma ögon riktades genast på henne. Hon är lat, Bess, förstå ni, och det
allra viktigaste de första månaderna är att man inte är rädd för att promenera och röra på sig. Man skall helt
enkelt i största möjliga mån uppföra sig som vanligt. Det är klart att man känner sig trött, men ingenting är
farligare den tiden än att förfalla till att ständigt sträcka ut sig på en schäslong som vore man en sjukling.
-Vill Bess göra det då? frågade Angela igen. Hon tänkte på hur Petra denna månad oupphörligt tillhållit henne
att vara försiktig - så dumt försiktig att hon knappast fick ta i något. Utan att tänka därpå sände hon Petra en liten
förargad blick. Vad kunde väl Petra veta, som aldrig fått något barn? Petra blev också helt skamsen och osäker
på sig själv.
Aldrig hade väl Betty haft så uppmärksamma åhörarinnor som Angela och Petra, och hon begagnade också tillfället att tala sig varm om sitt älsklingsämne. Där satt nu Betty, hela tiden med Bess i sina tankar och redan med ett nytt förråd av kärlek för det nya liv som skulle bli till - detta som skulle bli Bess' och Svens barn och Bettys barnbarn - och gav utan att ha en aning därom en hel mängd goda råd åt Angela.
Angela hade fått färg på kinderna. Hennes mun log halvöppen, litet fuktig, som hade hon velat kyssa Betty av tacksamhet för den vishet och uppmuntran som flödade ifrån henne - till dess Betty halvt generad tystnade och utropade med sin djupa röst: -Men detta kan väl inte intressera er, kära barn?
Då slog Angela strax åter ned sina ögon. Men hon log fortfarande. Nu hade hon glömt att Petra tagit Thomas' brev, innan hon fått läsa det. Bettys ord hade på nytt väckt till liv all hennes ömhet för det barn som låg väntande under hennes hjärta. Med skräck tänkte hon på denna sista tid, då hon varit så glad och stolt över detta barn, och hon mindes hur hennes hjärta slagit hastigare av lycka då Jacob Levin sagt henne att hon skulle föda. Nu kom denna glada varma känsla åter över henne, när hon lyssnade. Hon skulle bli mor. Hon var redan mor! Hon sade sig att hon då också måste uppföra sig som en mor. En mor är inte rädd för smärta. En mor får inte låta sorgsna tankar komma över sig. Glad med lyftat huvud skall hon gå med sin skatt och låta solen, som är i ett hemligt förbund med allt groende och växande, lysa över sig.
När Gotthard kom tillbaka in efter sitt besök i ladugården, fann han tre kvinnor med rosor på kinderna och leende, hemlighetsfulla ögon. -Mammas nyhet tycks ha gjort underverk, anmärkte han. Ni sågo faktiskt litet molokna och trötta ut, när jag lämnade er. Det är rent märkvärdigt vad samtal om barnungar tyckas pigga upp fruntimmer. Då spratt Betty till och såg på Angela. Vad kunde denna djupa rodnad, dessa glänsande ögon betyda? Betty hade varit så upptagen av att tala att hon inte lagt märke till Angelas ansiktsuttryck.
En sällsam tanke steg upp inom Betty: Tänk om Angela är kär i Gotthard!
Inte förr hade detta fallit Betty in, förrän hon var säker därpå. Det var därför Angela rodnade, när Gotthard steg in i rummet. Bettys underbare, vackre son! Vem skulle ocksa kunna motstå honom? Om Betty varit en ung flicka, skulle hon aldrig ha kunnat tänka sig att bli kär i någon annan. Jo, möjligtvis i Sven! En blyg och ändå het kärlek var det naturligtvis som kom Angelas kinder att glöda.
Betty var visst inte för kusinäktenskap. Det sades ju att barn i sådana äktenskap ofta bleve misslyckade, finge någon inre skavank. Men om nu verkligen Gotthard och Angela . . . Inte var dessutom Angela, så söt hon än satt där och log, på något sätt värdig Gotthard... Men om nu i alla fall... Betty var med ens säker på att då skulle hennes egen oförstörbart livskraftiga och överlägsna stams starkare och eldigare blod rädda barnen från att bli mindervärdiga. Hon småmyste redan för sig själv på samma sätt som hennes far, gamle Benno Levin, brukade sitta och le åt något roligt han kokade ihop. Redan vädrade hon bröllop. Bröllop på Ekered! Bettys tankar voro så hänsynslöst snabba. Redan dånade bröllopsklockorna i hennes öron. Men vad menade Gotthard då? Betty gav honom en vek blick. Ack, Gotthard blev ju så fort kär. Bara han anade en kjol i närheten! Och Angela, henne hade han ju alltid beundrat. Och medan Bettys tankar irrade kring bröllop och snart voro framme vid barndopet, ty så fullständigt hade hon sedan länge levat sig in i assimileringen att dop föreföll henne som något naturligt och till och med självskrivet, lade Angela sina händer mot sitt bultande hjärta. Hon hörde inte vad de andra pratade om. Hon bemödade sig ej ens att lyssna... Hon hade känt trycket av en liten späd hand mot sitt hjärta. Denna lilla hand höll detta hjärta fånget. Och hon visste att den nu icke mera skulle släppa sitt tag.
När Angela den aftonen kom upp på sitt rum och tände det elektriska ljuset, såg hon genast Thomas Mellers brev med den utländska poststämpeln ligga på nattduksbordet. Hon tog det sakta och försiktigt i handen, som om hon varit rädd att det skulle slå lågor ut ur kuvertet. Så gick hon intill Petra med det.
Petra, som redan lagt sig, såg henne komma, och det stack till ett litet vasst stygn inom henne. Skulle Angela
förebrå henne nu att hon ej lämnat fram brevet förr? Hon hade inte kunnat förmå sig till det. Hela dagen hade
hon burit det på sig och ej givit det till Angela av rädsla för att det skulle innehålla något som kunde förstöra
födelsedagen. Det hade varit besynnerligt för Petra att bära på ett brev fran Thomas Meller, ett brev som inte
var ställt till henne. Hon mindes hur denna handstil för många år sedan gjort henne lycklig.
- Skall du inte läsa ditt brev? frågade hon Angela.
- Jag visste att det kommit, svarade Angela. Det var Adèle som berättade det för mig. Hon hade
sett det utländska frimärket.
-Visste du det? Då har du väl varit mycket ond på mig?
Angela drog samman ögonbrynen.
- Nej, jag var inte ond. Jag var bara litet ledsen och orolig.
Så såg hon på Petra: - Hörde du vad Betty sade? Nu måste jaggöra långa ordentliga promenader, röra mig mycket. För barnets skull. Jag är så glad att ha fått litet råd. Jag visste ju inte alls... och inte du heller, Petra.
Det var som Angela pa nytt alldeles hade glömt brevet.
- Skall du inte läsa det? frågade Petra igen.
- Nej. Angela rev det långsamt i bitar och gick fram till kakelugnen där glöden ännu voro röda. Hon
kastade in bitarna. -Låt det brinna, sade hon bekymmerslöst. Han vet ju ingenting om barnet. Ocb det är bara det
som intresserar mig.
Men först nu, när Petra såg Angela riva Thomas Mellers brev i stycken, tyckte hon sig förstå hur Angela måste ha älskat honom - och nog fortfarande älskade honom. Angela visste att Thomas inte skulle komma tillbaka. Därför stod hon väl inte ut med att på nytt påminnas om honom.
Men Angela föll på knä vid Petras bädd och sade lågt, som om hon upprepat en av sina barndoms böner:
-Det är nu bara du och jag och barnet. Jag har glömt Thomas. Låt oss vara tillsammans, Petra, vi som älska
varandra.
Petra såg ned på Angelas ljusa huvud. Men hon trodde henne inte.
