Denna klara höstdag i början av oktober fyllde Angela tjugu år. Det var nu två höstar sedan Angela firat sin födelsedag på Eka. Föregående år hade de ju varit i Stockholm.
Angela vaknade av att hon hörde Petra smyga sig nedför trappan. Medan hon lyssnade till Petras försiktiga steg och log en smula åt att trappan, trots den så lätta tyngden av Petras kropp, ändå då och då knakade till, slöt hon åter ögonen för att somna om. Man fick ju inte stiga upp först på sin egen födelsedag. Men Angela lyckades inte i sitt beslut att sova. Nu öppnade Petra dörrarna till glasverandan. Nu knastrade sanden under Angelas öppna fönster. Petra var på väg ner mot trädgården för att leta upp några frusna astrar till Angelas födelsedagsbord. Så långt Angela kunde minnas tillbaka hade alltid dessa frusna, svagt frasande astrar prytt hennes bord, då hon på sin födelsedag kommit ned i salen på Eka. Och när hon under sina slutna ögonlock såg för sig födelsedagsbordet med sin tårta och de violetta och röda astrarna i en krans runt den vita duken, tyckte hon att tiden stått stilla. Ingenting hade hänt under alla dessa år. Hon var densamma, Petra, astrarna, Eka voro desamma. Och ljudet av den stora väggklockan, som nu slog sju klingande slag därnere i salen, hade precis samma hemlighetsfullt ropande röst som den haft i Angelas barndom, då hon ibland förskräckt kunde vakna om nätterna vid klockans slag, som om en främmande i mörkret ropat hennes namn.
Angela vände sig mot fönstret. Genom en springa i rullgardinen kom solen in. En stråle av ljus gungade lätt fram mot Angelas säng. På väggen träffade den en av kristallkronans prismor. Angela såg hur det däruppe i taket tändes en stjärna som ett ögonblick strålade i alla regnbågens färger. Och Angela låg stilla med en djup förnimmelse av frid. Det var som om hela hennes värld lagt sig till ro under denna overkligt skimrande stjärna. Hade tiden verkligen stannat? Var hon åter barnet Angela som vilade här och med en känsla av fröjd väntade på vad födelsedagen skulle bringa henne?
Ännu smekte natten och drömmarna hennes panna. Denna frid varade. 0, den varade! Angela förde handen sakta mot tapeten och följde en grön stjälk som lät en rosenknopp spricka ut. Rosor, blad, stjälkar. Var hon icke i en berså, där solskenet försökte tränga sig igenom lövverket och lät fläckar av ljus och skugga brytas i sanden under hennes fötter? Hon hörde Johan von Pahlens röst. De sutto tillsammans i hans berså, och Johans vänliga ögon vilade på henne. Det var ro och goda drömmar i hans ögon. De talade om Angelas blå rullgardin. Den blå rullgardinen som suttit framför fönstret i Angelas barnkammare och stolt visat upp ett vitt slott och en damm med svanor. Nu såg Angela den. Den fyllde hela rummet med ett svagt darrande blått skimmer, som om en flik av barndomens evigt blå sommarhimmel kastat sin skugga över det. Och som från långt håll nåddes Angelas öron av prinsessans spröda silverröst. Då mindes hon sin döda mor Irenes röst. Och nu stod hennes mor där och ville att hon skulle stiga upp och ta emot sina presenter. Men eftersom Angela kommit in i de dödas värld, hörde hon också Stanny Landborg tala tätt invid sig. Men hennes ord dränktes i vatten. Hade de simmat ut tillsammans från badhuset vid Ösa? Vart tog Stanny vägen? Försvann hon så alldeles?
Angela reste sig förskräckt på armbågen. Det tryckte över hennes bröst som om något ville kväva henne.
Hon sprang fram till rullgardinen och drog upp den. Genom det öppna fönstret slog då oktoberluften, syrlig och frisk med en doft av äpplen, emot henne. Och Angela drack in den i djupa andetag. Ångesten försvann åter. Hon tänkte på hur Petra och hon funnit varandra ute på ön, och hon blev lugn vid den tanken.
De väldiga träden runt omkring gårdsplanen hade fått färgklickar av scharlakansrött och brandgult. Det var som om några sena blommor nu i höstens första svartnande månad brustit ut från kvistar och grenar, tända till liv av en alltför feberaktigt brinnande sol. Angela klädde sig hastigt. Hon måste ut och fånga oktobermorgonens skönhet. Petra skulle inte bli ond på henne, om hon nu uppenbarade sig alltför tidigt. Men när Angela kommit ned på gårdsplanen, gick hon inte efter Petra mot trädgården, som hon först tänkt, utan vandrade i stället ned i parken. Inte en vindfläkt rörde sig i träden. Det lätt gulnade gräset skimrade av droppar från frosten som höll på att smälta bort. Men längst inne i parken, dit solen ännu icke nått, lyste det vitt som om morgonen fört den första snön med sig. Angela stod stilla och såg på detta vita rena. Hennes forna kärlek till Eka gamla gård, som skymts bort under dessa oroliga månader, vaknade med förnyad styrka. Hennes hand blev kall och sval, när hon nu strök den över gräset.
- Jag älskar, viskade Angela,
Det var inte Thomas Meller eller barnet under sitt hjärta hon menade med de orden. Det var stillheten, tystnaden, den genomskinliga skönheten i Ekas park hon älskade. När en fågel nu flög upp mot den blå himlen, följde Angela den med blicken, men hon frågade sig icke vart den flög och kände ingen lust att flyga med den. Här var hennes hem! Här på Eka skulle hon föda sitt barn. Och det första detta lilla barn skulle bli medvetet om var Ekas gungande gröna park.
Angela gick ned mot sjön. En lätt dimma stod orörlig lyftad över vattnet som om en vit svan vilat sina vingar på dess yta. Och Angela satte sig på en av stenarna vid stranden.
Med hakan stödd i handen såg hon ut över sjön. Därborta låg ön, men den var dold i den skimrande svanens vinge. Angela hade lust att bedja. Men det var så länge sedan hon bett till en Gud, som mer och mer dragit sig tillbaka in i en okänd salighets himmel, att orden icke kommo över hennes läppar. Men hela hennes själ var stillhet. Hon drömde utan att se några syner, oroades icke av några tankar. Hon var ett stycke av Eka park. En liten droppe av den blanka sjöns vatten. En stråle av den lysande solen. Så ville hon förbli i evighet. Kanske detta underbara vita tillstånd var evighetens liv?
Hur länge Angela suttit så visste hon icke, men hon fick med ens en känsla av att någon betraktade henne. Hon vände på huvudet. Ett stycke ifrån henne stod Adèle och såg på henne med en genomborrande blick. Det var något ohöljt nyfiket och lystet i denna blick som kom Angela att rysa till. Men hon behärskade den rädsla hon alltid haft för Adèle och ropade:
-Goddag, Adèle.
Då kom Adèle långsamt gående över gräset fram till Angela. Det prasslade av frusna grässtrån som knäcktes under hennes fötter.
-Jag var på väg ned till tvättstugan, sade Adèle och stannade framför Angela. Jag har ständig sysselsättning. Mitt arbete tar aldrig slut. En annan får slita.
Angela lyssnade tåligt till den vanliga strömmen av klagomål som nu flöt över Adèles läppar. Alltid var det smutskläder att tvätta. Tord drog ned så mycket. Och nu hade till på köpet tvättgumman blivit sjuk så Adèle måste sköta byken ensam. Men under hela tiden som Adèle talade flyttade hon inte sina ögon från Angelas gestalt. Det var som om hon instinktivt anat sig till den förändring Angelas kropp höll på att gå igenom.
-Du har magrat, avbröt hon sig och pekade med ett stelt, som Angela tyckte hotfullt lyftat, finger mot Angelas midja.
Angela kröp ihop på stenen. Hon skakade av en plötslig frossbrytning.
-Inte heller du är fet, stammade Angela och försökte le.
-Nej, det är för att en annan har sorger och bekymmer, svarade då Adèle. Men du, en ung flicka, som bara är till för att vara lycklig... Du borde väl fetma av lyckan din.
Angela vågade inte se på henne. Detta nyfikna, grymma sökande med blickarna, detta hotfulla finger som icke ville sluta upp att peka, liksom om det redan träffat punkten där Angelas hemlighet vilade... Var det inte så människorna snart skulle se på henne? Skulle de inte knuffa till henne med hårda knogar och bita med smala läppar, lika Adèles?
Hon är en häxa, jag kan inte undgå henne, tänkte Angela som så många gånger förr.
Hon såg ut över vattnet. Svanens vinge vilade inte längre beskyddande över en skön värld. Vattnet slog redan i skum mot strandens stenar. Förde icke vågorna med sig dun och brutna vingpennor från en sårad fågel som nyss dolt den soliga tysta morgonen under sina vingar?
-Jag träffade brevbäraren nyss, sade Adèle. Det var ett brev med utländskt frimärke till dig bland posten.
Då gjorde Angelas hjärta ont. Thomas hade således skrivit, och denna onda kvinna hade vänt hennes brev mellan sina händer!
-Det är min födelsedag i dag, sade Angela
tonlöst.
-Å visst ja, ropade Adèle då med tillgjord
älskvärdhet. Hur kunde jag glömma mig så, fastän
Tord påminde om det i går kväll? Han är alltid
så mån om att jag skall lyckönska hans älskade
fröknar von Pahlen på deras högtidsdagar. Jag
har den äran att gratulera då.
-Tack, kom det kvävt från Angela.
Så reste hon sig med svårighet. Allting dansade runt för henne. Sjön hävde sig upp mot himlen, och mellan sjön och himlen öppnade sig en svart käft som ville sluka henne i en munsbit.
För första gången i sitt liv svimmade Angela. När hon efter ett par sekunder vaknade till sans igen, var Adèles bleka ansikte tätt inpå henne.
-Stackare, hörde hon Adèles röst jollra genom det återväckta blodets dån som brusade i kaskader genom hennes öron, ja inne i hjärnan.
Angela befriade sig försiktigt ur Adèles armar. Hon reste sig.
-Jag mår visst inte bra, sade hon osäkert.
-Nej, nej, mumlade Adèle som blivit förtretad över att Angela så snart gled undan hennes händer. Ett litet illamående. Det kan väl aldrig betyda något. Jag brukade känna det så en gång, men det var ju när jag väntade det där - som blev missfall. Angela är förstås bara litet överansträngd. Det har väl varit för mycket dans och andra nöjen uppe i Stockholm, kan jag tro.
Med fasa betraktade Angela Adèle. Och när denna nu på nytt närmade sig, ryggade Angela tillbaka. Menade Adèle något med de där orden? Hade hon redan förstått att Angela väntade ett barn? Det var väl omöjligt. Adèle var den sista Angela ville skulle få veta något. Med ett slags vidskeplig fruktan föreställde hon sig att Adèles ögon skulle kunna göra barnet ont redan medan det vilade i sin moders liv. Adèles eget förbannade sköte hade inte lyckats frambringa annat än ett missfall. En inifrån anfrätt frukt, fallen från ett träd som aldrig ägt någon friskhet.
Men Angela kunde inte undgå Adèle. Det hade sett alltför illa ut efter svimningen nyss, om hon nu vänt Adèle ryggen och löpt sin väg.
Adèle viskade:
-Jag skall inte säga något till Petra om att du svimmade, lita på mig. Vi få inte ge anledning till att stackars Petra börjar oroa sig i onödan. Det vore inte rätt av oss, när det inte finns någon orsak.
Det var Adèle som nu, triumferande över att hon skrämt den avsvimmade, vände Angela ryggen och gick ned för stigen till tvättstugan.
Angela stod kvar och såg efter henne. Hon ryckte till, då Adèle hårt slängde upp dörren, så att den jämrande vred sig på sina gångjärn. Det lät som om ett djur som någon slagit eller våldfört sig på givit ett skrik ifrån sig.
Angela begav sig skyndsamt upp i parken igen. Hon flämtade litet. Hjärtat slog så hårt. En gång vände hon sig om, som om hon trott att Adèle var efter henne.
Därnere i tvättstugan vred Adèle häftigt ur
plagg efter plagg som hon lyfte upp ur det kalla
vattnet. Hon hade inte alls misstänkt något om
Angelas verkliga tillstånd. Men med en förnimmelse
av makt kände hon på sig att hon lyckats
göra Angela rädd, och blotta vissheten därom göt
en forunderlig styrka i hennes magra händer.
