Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Släktet Plantago är i vår flora lätt att känna igenkänna på den basala bladrosetten, de hela bladskiborna med flera jämnlöpande eller något bågiga nerver och det täta axet i toppen av en bladlös stängel. Därtill kommer blommornas oansenliga hylle och stora ståndarknappar på fina, långt utskjutande strängar. Hos denna art är blomkronan helt liten, hinnartad och brunaktig. Inga insekter besöka dess blommor, men i stället äro ståndarna så byggda, att de sättas i rörelse av den svagaste vindgfläkt, varvid ståndarmjölet skakas ut och följer med vinden; och därigenom kan märket, som likaledes är långt utskjutande, erhålla åtminstone några korn av det kringyrande ståndarmjölet. Blommorna äro alltså anemofila eller vindblommor (nr 74), och ståndarstadiet, fig. 2., är det sista under blomningen.
Genom sina blomningsfenomen såväl som bladens form härmar spetsgrobladet i viss mån gräsen, bland vilka det växer ymningt och under skilda former dels på ängar, dels på torra ängsbackar och hällar. Blomningen pågår nästan från vår till höst. Arten saknas blott i de nordligaste delarna av vår länder.
Ännu allmännare genom hela norden är det vanliga grobladet , Plantago major L., med äggrunda blad och långa, smala, bruna ax; det är särskilt en av de ymnigaste växterna på vägkanter och gångstigar (därav det skånska och danska namnet "vägbrädd"). Arten har en otrolig utbredningsförmåga, och med europeer har den spritt sig till andra världsdelar kring odlingar och nybyggen (i Nordamerika har den fått namnet "de vites fotspår"). Namnet "groblad" syftar på det gamla bruket att lägga de friska bladen på sår för att dessa skola läkas eller gro samman; de läggas även på getingsting för att lindra värken.
Tavl. 127. Plantago lanceolata , Fig. 1 växten med avskuren rot, 2 blomma i sitt sista stadium, hanstadiet (5/1), 3 fröhus (6/1), 4 frö (6/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
