Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Andra världskriget - De allierades offensiv mot ”fästningen Europa”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
595
Världskrigen
596
På östfronten hade tyskarna vid denna tidpunkt c:a
200 div., och de uppskattade de ryska divisionernas antal
till 400—500. Det tyska flygvapnet kunde från sommaren
1943 aldrig avdela mer än högst c:a 1,500 flygplan till
östfronten. Det ryska flygvapnet däremot var under
ständig utveckling, sedan flygindustrien återhämtat sig
efter evakueringen 1941—42 och leveranser av
amerikanska flygplan kommit i gång. Under de två sista åren
kunde därför ryssarna sätta in c:a 15,000 flygplan för
understöd av marktrupperna.
Den försenade ryska sommaroffensiven, som börjat
utlösas under Kursk-slaget, igångsattes under aug., efter
hand även på övriga frontavsnitt mellan Azovska sjön
och n. om Smolensk. De tyska mellersta och s.
armégrupperna samt armégrupp A (återuppsatt sommaren
1943) tvingades till ett allmänt återtåg, så att de i
början av okt. voro tillbakadrivna till ställningar, som gingo
från Velikije Luki över Vitebsk och Gomel samt s.
därom längs Dnjepr till Zaporozjje och vidare till
Me-litopol. N. armégruppen berördes ej av den ryska
sommaroffensiven.
I början av okt. fingo de ryska armégrupperna nya
namn, näml. 1 :a—4:e ukrainska, i:a—3:e vitryska och
i:a—2:a baltiska. Under hösten fortsatte de ryska
offensiverna. I Ukraina tog 4:e ukrainska armégruppen
(general Tolbuchin) i okt.—nov. 1943 området fram till
Dnjeprs mynning och avskar förbindelserna till Krim.
3æ och 2:a ukrainska armégrupperna (generalerna
Mali-novskij, resp. Konjev) anföllo mot n. delen av
Dnjepr-bågen och tvingade tyskarna tillbaka till Nikopol och
Krivoj Rog. I början av nov. anföll i:a ukrainska
armégruppen (general Vatutin) Kiev, som togs 6/u. Ett
fortsatt anfall mot väster nådde Zjitomir men blev
tillbaka-slaget. Även i Vitryssland anföllo ryssarna. I samband
med Vatutins anfall i Kiev-området tog i:a vitryska
armégruppen (general Rokossovskij) Gomel 2e/n och
tvingade tillbaka s. delen av tj ska mellersta
armégruppen till ö. om Mozyr. Omfattande anfall längs vägen
Smolensk—Minsk tillbakaslogos i okt.—dec., medan en
mindre framgång nåddes n. om Gtebsk.
De ryska vinteroffensiverna började med att 1 :a
ukrainska armégruppen under juldagarna åter anföll västerut
samt i början av jan. 1944 överskred den förutvarande
polska gränsen. Rovno och Luck togos 5/j. Tyskarna
hade på ömse sidor om Tjerkassy envist försvarat
Dnjepr. De anföllos med omfattning av 1 :a och 2:a
ukrainska armégrupperna samt voro i slutet av jan.
inneslutna (inringningsslaget vid Tjerkassy).
Huvuddelen av tyskarna lyckades dock rädda sig genom
utbrytning. 3æ ukrainska armégruppen anföll i slutet av jan.
1944 i s. Ukraina. Nikopol togs 8/s och Krivoj Rog ”/a,
varefter armégrupp A vek till i höjd med Cherson.
Efter omgrupperingar fortsatte det ryska anfallet i början
av mars. Kraftsamlingen hade därvid förlagts till i:a
ukrainska armégruppen (nu general Zjukov) för att
genom omfattning norrifrån tvinga tyskarna att utrymma
s. Ukraina. Den ryska offensiven fick stor framgång.
Pruts övre lopp nåddes i slutet av mars, Odessa togs
“/i och Tamopol 15/4. Med anledning härav ersatte
Hitler i slutet av mars v. Manstein och v. Kleist med
fältmarskalk Model, resp. generalöverste Schörner,
samtidigt som armégrupperna omdöptes till Nordukraina, resp.
Sydukraina. De nya cheferna fingo order att upprätta
en ny försvarsfront från Dnjestr-mynningen till
Kisji-njov över lasi, längs Karpaternas östsluttning till
Kolo-myja och därifrån till Kovel, vilket var slutfört till
mitten av april. Denna front höll, tills den ryska
sommaroffensiven 1944 började.
Med en offensiv, som började Vs 1943, lyckades
ryssarna att till början av okt. driva bort tyskarna från
Kuban-brohuvudet, och i nov. togs ett brohuvud på
Kertjhalvön. Sedan Krim i början av nov. 1943
isolerats av Tolbuchins armégrupp, anföll denne i början av
april 1944 över Perekopnäset, samtidigt som en rysk
armé anföll från Kertjhalvön. De försvarande tyska och
rumänska förbanden tvingades tillbaka till Sevastopol,
som ryssarna togo 9/s. Endast delar av de försvarande
räddades genom sjötransporter.
I mitten av jan. 1944 anföllo ryssarna den tyska n.
armégruppen för att närmast helt befria Leningrad och
därefter återerövra de baltiska staterna. På
Leningrad-fronten anföll marskalk Govorov mot s. och på
Volchov-fronten general Meretskov mot väster. Tyskarna
trängdes tillbaka till Luga, vars försvar gavs upp i slutet av
jan., och därefter till Narva-linjen, där ryssarnas anfall
hejdades, v. Küchler avsattes som armégruppchef med
anledning av motgångarna. Inför ryssarnas fortsatta
anfall i febr, över Velikije Luki och väster om Ilmen
tvungos tyskarna tillbaka till en ungefärlig linje Pskov
—s. v. om Nevel, där striderna avstannade. Det ryska
anfallet mot de baltiska staterna var därmed tills
vidare hejdat.
Mot mellersta armégruppen, där fältmarskalk v. Busch
ersatte fältmarskalk v. Kluge som chef, anföllo ryssarna
under jan.—mars men lyckades ej vinna några större
framgångar.
Under striderna på östfronten sommaren 1943—våren
1944 hade ryssarna visat sig avgjort överlägsna, och den
slutliga utgången av striderna i ö. var skönjbar. Så gott
som hela Ryssland var återerövrat med de fördelar detta
innebar i fråga om försörjning och produktion. De sista
vårmånaderna 1944 utnyttjades för att förbereda den
offensiv, som skulle ske i anslutning till invasionen i
Frankrike.
Invasionen i Frankrike och striderna på västfronten
intill slutanfallet. Vid Diepperäden (se Dieppe) 19/s 1942
prövades invasionstekniken i stor skala, och före
Nor-mandieinvasionen hade man fått ytterligare erfarenheter
från Nordafrika, Sicilien och Italien. På en konferens i
Quebec i aug. 1943 fastslogs, att invasionen skulle ske
på normandiekusten med ’Is 1944 som preliminärt
anfalls-datum. Det i Medelhavet frigjorda landstigningstonnaget
skulle utnyttjas för en samtidig operation mot
Sydfrank-rike (Operation Dragoon).
Som allierad överbefälhavare utsågs i dec. 1943 general
Eisenhower med flygmarskalk Tedder som
ställföreträdare. General Montgomery blev chef för armé-, amiral
Ramsay för marin- och flygmarskalk Leigh-Mallory för
flygstridskrafterna. Genom Montgomerys tillskyndan
utökades den första anfallsvågen betydligt. Detta medförde
ökade krav på tonnage och en förskjutning av
tidpunkten för invasionen till början av juni.
Tonnagebristen åstadkom också, att operationen mot Sydfrankrike
måste uppskjutas, till dess transporttonnage kunde
övertagas från Normandie.
Ang. de direkta anfallsförberedelserna för invasionen,
se Normandieinvasionen 1944. Färdiga att sättas in på
anfallsdagen funnos i Storbritannien 39 div., c:a 21,000
stridsflygplan och 5,000 transport- och glidflygplan samt
i allt 2,870,000 man, anslutna till exp.-styrkan. Därtill
kommo 41 div. i U.S.A., beredda att avsegla, när
tillfälle gavs, samt 10 div., som skulle deltaga i operationen
mot Sydfrankrike.
Det tyska försvaret i väster stod under befäl av
fältmarskalk v. Rundstedt. Invasionsfronten (Bretagne
t. o. m. Nederländerna) försvarades av armégrupp B
under fältmarskalk Rommel, medan armégrupp G under
generalöverste Blaskowitz försvarade Sydfrankrike.
Försvaret stöddes på den s. k. Atlantvallen, i Goebbels
propaganda synnerligen stark men i själva verket av
mycket varierande värde, i det aktuella invasionsområdet
svagt. I Rommels armégrupp ingingo 35 inf.-div., varav
endast 12 voro tillgodosedda med erforderlig materiel och
personal, övriga divisioner, på gr. av sin organisation
icke förflyttbara, bestodo mest av icke-tyskar,
personal, som var mindre duglig för fronttjänst, el. f. d.
markpersonal ur flygvapnet. Som reserver i
armégrupperna samt till v. Rundstedts förfogande funnos 9
pan-sardiv. av relativt god kvalitet. Kustartilleriet var starkt
inom Pas de Calaisområdet men svagt inom
Normandie-området. 3:6 luftflottan under fältmarskalk Sperrle
skulle understödja försvaret, men den bestod 5/s av
endast 481 flygplan.
Landstigningen ägde rum 6/e 1944, och redan 12/s hade
de allierade lyckats åstadkomma ett sammanhängande
brohuvud med en bredd av 100 km och ett djup av
mellan 10 och 30 km (se Normandieinvasionen 1944).
Erövrandet av hamnar var av utomordentlig betydelse för de
allierades underhållstjänst, varför snarast efter
landstigningen amerikanska styrkor anföllo ut mot
Cotentin-halvön, där Cherbourg, dock mycket förstört, togs ”/«.
Tyskarnas småningom framförda reserver kastades
hu-vudsakl. in mot britterna vid Caen, där de efter hand
förblödde genom de allierades flygöverlägsenhet. I slutet
av juli stodo 30 allierade divisioner, av vilka 8 voro
pansardivisioner, mot sammanlagt 27 tyska divisioner med
en styrka, motsv. ung. hälften av de allierades.
25/i kunde de allierade börja utbrytningen ur brohuvudet
vid Saint-Lö i riktning mot Avranches med 1 :a
amerikanska armén, föregången av flygets bombmattor.
Avranches togs, och i början av aug. var Bretagne-halvön
avskuren. */s organiserades amerikanska 12:e
armégrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
