Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Andra världskriget - Ledningen i kriget övergår till de allierade - De allierades offensiv mot ”fästningen Europa”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
593 Världskrigen 594
Vid japanernas försök följ, månad att taga Midway
uppstod sjöslaget vid Midway s/e—6/s 1942, i vilket
japanerna ledo allvarliga förluster i fråga om hangarfartyg
(4 sänkta) och på dessa stationerade flygplan. De
obesatta öarna Attu och Kiska i Aleuterna togos av
japanerna 6/s—7/s 1942. I juli 1943 voro de åter i amerikansk
hand.
Rabaul, knutpunkten för de japanska förbindelserna i
s. Stilla havet, bedömdes icke vara fullt säkrad med
mindre än att Salomonöarna helt tagits. Därför besatte
japanerna Tulagi i maj och Guadalcanar i juli. De
allierade insatte en motoffensiv 7/s 1942. Därmed inleddes
mer än ett års hårda utnötningsstrider om
Salomonöarna, som slutade med framgång för de allierade (8/z 1943
togs Guadalcanar, och ’/n s. å. ägde landstigning rum
pä Bougainville).
De allierades offensiv mot ”fästningen Europa”.
Samverkan mellan de allierade. På
Casablancakonfe-rensen i jan. 1943, där såväl Roosevelt som Churchill
voro närvarande, uppdrogos riktlinjerna för
krigföringen under 1943. De tyska ubåtarna skulle nedkämpas och
största möjliga mängd krigsmateriel och
förnödenheter transporteras till Sovjetunionen. Målet för de
närmast förestående offensiva operationerna var att
ockupera Sicilien för att säkerställa kommunikationerna i
Medelhavet, lätta det tyska trycket på den ryska fronten
och öka trycket mot Italien. Invasionen i Frankrike
skulle förberedas genom att från Storbritannien insätta
kraftigast möjliga strategiska bombning av motståndarens
krigsindustri samt i detta land samla största möjliga
styrka för invasionen. Operationerna i Stilla havet och
Ostasien skulle fortsätta för att vidmakthålla trycket
på Japan. Därvid borde Burma återtagas samt
Marshallöarna och Karolinerna anfallas. På
Casablancakonferen-sen skapades tesen om fiendens kapitulation utan villkor.
På en konferens i Washington i maj 1943 utformades
planerna närmare.
Vid krigsutbrottet 22/s 1941 erbjöd Churchill
Storbritanniens stöd åt Sovjetunionen, och redan ,2/? slöts en
bi-ståndspakt, som utbyggdes till ett 20-årigt
vänskapsfördrag 26/s 1942. Även Roosevelt lovade stöd. Materiel
lämnades från okt. 1941 i efter hand allt större skala via
Murmansk och Archangelsk samt genom Iran, som
härför i samförstånd ockuperades av ryska och brittiska
trupper i slutet av aug. 1941. Kommunikationerna i Iran
förbättrades, och under kriget lämnades denna väg c:a
5 mill. ton krigsmateriel och råvaror till Sovjetunionen.
Den under 1942 hårt ansatta Sovjetunionen krävde dock
aktiv hjälp i form av en ”andra front”, landstigning på
västra delen av den europeiska kontinenten.
Roosevelt, Churchill och Stalin möttes i Teheran 28/n
—V12 1943- Konferensen godtog, att invasionen skulle
börja i maj 1944 i samband med en operation mot
Sydfrank-rike samt att ryssarna skulle gå till anfall ung. vid
samma tidpunkt för att binda de tyska trupperna på
östfronten. Det vore även önskvärt, att Turkiet före
årsskiftet inträdde i kriget på de allierades sida.
Italien juli 1943—krigsslutet. Invasionen av Sicilien
ägde rum 1943 på s. ö. delen av ön. De italienska
styrkorna (c:a 10 div.) hade lågt stridsvärde, och
huvuddelen gav upp striden i slutet av juli. De tyska
divisionerna (småningom 4) trängdes samman till n. ö.
Sicilien, varifrån de transporterades över Messinasundet
i mitten av aug. Messina togs 17/s av de allierade.
De allierades framgångar på Sicilien utlöste en kris
inom den italienska statsledningen. Mussolini häktades
25/t, och marskalk Badoglio bildade ny regering. Denna
förklarade sig vilja fortsätta motståndet på tysk sida
men tog redan 3/s upp kontakten med de allierade för att
få vapenstillestånd. s/s undertecknades också ett sådant
i hemlighet på Sicilien. Grundprincipen var ovillkorlig
kapitulation. Av misstro till italienarnas förmåga att
kunna fortsätta kriget förstärkte tyskarna i juli och aug.
sina styrkor i Italien; bl. a. bildades en armégrupp i n.
Italien under fältmarskalk Rommel.
Invasionen av Italien (Operation Avalanche) började
med att general Montgomerys 8:e armé 3/s gick över
Messinasundet och ryckte fram genom Kalabrien. 9/s
följde 5:e arméns (general Clark) landstigning vid Salerno
i avsikt att taga Neapel och avskära de s. därom
opererande tyska truppernas återtågsväg. En mindre operation
(ur 8:e armén) ägde samtidigt rum mot Taranto.
Då det italienska vapenstilleståndet tillkännagavs 8/s,
avväpnade tyskarna de italienska trupperna i Italien,
besatte franska medelhavskusten, som försvarades av en
italiensk armé, samt övertog helt militärförvaltningen
och försvaret av Balkanhalvön. Konung Viktor Emanuel,
kronprins Umberto och marskalk Badoglio lyckades fly
till den av de allierade besatta delen av landet, varifrån
krig 13/io förklarades med Tyskland (Italien
”medkrig-förande”) och en mindre armé under marskalk Messe
började sättas upp. Den italienska flottan överlämnade
sig till engelsmännen på Malta.
Mussolini befriades av tyska fallskärmsjägare 12/s och
ställde sig 15/s i spetsen för den av tyskarna 9/s bildade
italienska motregeringen.
Rommels armégrupp insattes för att bygga ut ett
försvar i Apenninerna mellan La Spezia och Pesaro,
medan fältmarskalk Kesselring i s. Italien skulle fördröja
fiendens framryckning norrut och därigenom vinna tid
för försvarets ordnande. Mot landstigningen i Salerno
insatte Kesselring huvuddelen av en armé, medan
mindre delar fördröjde 8:e arméns framryckning. Motanfallen
mot Salerno ledde till en kris för 5æ armén, som
emellertid övervanns, och 16/s förenades 5:e och 8:e arméerna,
vilka fortsatte framryckningen norrut. De allierade hade
under striderna i Italien fullständig flygöverlägsenhet.
Tyskarna utrymde Sardinien 20/s och Korsika 5/io 1943.
Emedan Kesselring, från 21/n överbefälhavare i hela
Italien, lyckades väl fördröja de allierade i s. Italien,
beslöt han uppta försvar s. om Rom i den snabbt utbyggda
s. k. Gustavlinjen, som sträckte sig tvärs över
Apenninerna. Där hejdades de allierades framryckning i dec.
av vinterregn och segt tyskt motstånd.
5/i2 1943 sammanfördes hela Medelhavets
krigsskådeplats under ett befäl (general Eisenhower, från
årsskiftet 1943/44 general M. Wilson). De allierades närmaste
mål blev nu att taga Rom. För att avskära
förbindelserna till det starka tyska försvaret i Gustavlinjen
landsattes 22/i 1944 en armékår ur general Clarks 5:e armé vid
Anzio och Nettuno s. om Rom. Tyskarna bildade dock
snabbt en front, och de allierade lyckades nätt och jämnt
hålla brohuvudet inför de tyska motanfallen i febr. Mot
Gustavlinjen igångsattes i mitten av jan. 1944 häftiga
anfall, främst mot Cassino-området, vilka i febr, och
mars stegrades till verkliga materielslag. De allierade
kunde dock icke bryta försvaret utan voro tvungna att
tillföra förstärkningar, så att de i maj disponerade 32
div. i s. Italien, bl. a. en fransk armékår under general
Juin och en polsk under general Anders. Därtill kommo
6 div. i Nettunobrohuvudet. började ett nytt väl
förberett anfall, föregånget av en omfattande bombning av
tyskarnas förbindelser norrut. Gustavlinjen genombröts,
och Cassino togs 18/s. De allierade anföllo ur
Nettunobrohuvudet 23/ö, och de tyska trupperna råkade i en svår
kris samt tvingades vika. Rom, som redan i aug. 1943
förklarats för öppen stad, togs 4/o. Betydande styrkor
avdelades nu för den avsedda invasionen i s. Frankrike.
15 :e armégruppen trängde därefter norrut under delvis
hårda strider mot de i den bergiga terrängen
fördröjande tyskarna samt nådde i början av aug. den tidigare
utbyggda ställningen i Apenninerna, den s. k. Gotiska
linjen. I hårda strider anföllo de allierade sept.—dec. det
tyska försvaret. Betydande terrängvinster gjordes, främst
av 8:e armén, nu under general McCreery, utefter
Adriatiska havet, men något genombrott skedde ej. Vid denna
tidpunkt hade den italienska fronten avsevärt minskat i
betydelse i förhållande till det stora avgörandet i
Tyskland, och under början av 1945 var stridsverksamheten
ringa i Italien.
Efter de allierades landstigning i s. Frankrike i aug.
1944 bildades längs fransk-italienska gränsen en front,
som stod sig till krigets slut. 12/i2 1944 efterträdde
fältmarskalk Alexander general Wilson som högste
befälhavare i Medelhavsområdet, och till chef för 15 :e
armégruppen i Italien utsågs general Clark.
Striderna i Ryssland sommaren 1943—våren 1944.
Våren 1943 skedde en kraftig uppladdning på båda sidor.
Ryssarna avsågo en omfattande offensiv på hela
sydfronten, sekunderad av mindre offensiver på de
nordligare fronterna. Tyskarna kunde med sina relativt små
resurser detta år icke göra en allmän offensiv utan
endast en begränsad sådan. Denna planlades som en
knip-tångsrörelse mot det mot väster av ryssarna bildade
s. k. Kursk-utsprånget. Anfallet, som urspr. planlagts
till april, blev av olika anledningar uppskjutet och slutl.,
trots armégruppchefernas varningar, ansatt *h. Det
träffade emellertid en mycket väl förberedd motståndare och
ebbade ut efter en vecka. Då igångsattes starka ryska
motanfall på ömse sidor om Kurskutsprånget, varigenom
Orel och Belgorod togos 5/s. Därmed var den tyska
offensiven helt bruten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
