Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Andra världskriget - Tysklands framgångar 1939—40 - Tysk kraftmätning med Storbritannien 1940—41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
579
Världskrigen
580
av general Georges. Den allierade planläggningen (plan
D) förutsåg ett tyskt anfall genom Belgien mot
Maginot-linjens n. v. del. Detta skulle mötas med att i:a
armégruppen gick in i Belgien och ev. även i Nederländerna
samt där förstärkte försvaret, en operation, som man av
politiska skäl dock ej vågade utföra, innan Tyskland
hade anfallit Belgien-Nederländerna.
Den tyska planen avsåg ett huvudanfall över
Arden-nerna med genombrott fram till kanalkusten för att n.
därom infånga de nederländska och belgiska arméerna
samt de delar av franska i :a armégruppen, som
bedömdes rycka in i Belgien vid ett krigsutbrott. Den tyska
armén var med hänsyn härtill uppmarscherad med
armégrupp C under general v. Leeb i Västvallen (17 div.),
armégrupp A under general v. Rundstedt mot de
luxem-burgska och belgiska gränserna (44 div.) och armégrupp
B under general v. Bock mot den nederländska gränsen
(28 div.). 47 div. stodo som reserv. Huvuddelen av de 10
pansardiv. ingick i armégrupp A för att utföra
genombrottet mot Engelska kanalen. Luftflottorna 2 och 3
under general Kesselring, resp. general Sperrle skulle
understödja anfallet. De omfattade sammanlagt c:a 2,500
flygplan i främsta linjen.
^Is på morgonen började tyskarna anfallet
överraskande. Det inleddes med omfattande framgångsrika
flyganfall mot flygfält för att erhålla luftherraväldet samt mot
kommunikationerna. I terrorsyfte insattes flyget bl. a.
även mot Rotterdam. Det nederländska försvaret bröts
snabbt ned av de bättre utbildade och ledda tyska
trupperna. 13/s lämnade drottning Vilhelmina landet och
begav sig till London. Regeringen följde efter för att
därifrån fortsätta att leda återstående delar av väldet. Den
nederländska armén kapitulerade 15/s (jfr Nederländerna,
sp. 731 ff.).
»«/5 började franska i:a armégruppen att gå över den
belgiska gränsen. Frammarschen stördes föga, men
arméerna hunno ändock ej längre än till Antwerpen—
Louvain—Namur—Dinant—Sedan, där försvar upptogs,
innan det belgiska försvarets huvudställning längs Meuse
och Albertkanalen var genombruten (jfr Eben Emael).
Det tyska anfallet nådde 12/s det ovan angivna allierade
försvaret, till vilket även huvuddelen av belgiska armén
vikit, och bröt 13/s—15/s igenom mellan Sedan och Dinant,
varvid 9æ franska armén helt revs upp. Med Aisne och
Somme som flankstöd ryckte därefter tyskarna snabbt
fram västerut mot Engelska kanalen. Abbeville togs 2%,
och därmed voro de allierade splittrade i två grupper.
I Belgien voro då inneslutna den belgiska armén samt
huvuddelen av den brittiska exp.-kåren och 1 :a franska
armén, sammanlagt c:a 40 div.
Under tiden hade den franska krigsledningen
ombil-dats. Konseljpresidenten Reynaud övertog själv
försvarsministerposten, och marskalk Pétain ingick som
vice konseljpresident, medan Daladier flyttades till
utrikesministeriet. Dagen efter avlöstes general Gamelin
av general Weygand. Denne gav order om utbrytning i
samverkan med anfall norrut från en s. om Péronne
nybildad armé, men läget var redan då hopplöst.
Inför det hårda tyska trycket kapitulerade kung
Leopold med den belgiska armén 28/s. Den belgiska
regeringen förklarade honom vara ur stånd att regera och
bildade en exilregering i London (jfr Belgien, sp. 587). De
återstående inneslutna brittiska-franska styrkorna
erhöl-lo 27/s order att evakuera från Dunkerque (se d. o.)
Närmare 340,000 man undkommo. Den tunga materielen
måste dock helt lämnas.
Den nye franske överbefälhavaren skapade genom
omgrupperingar en front s. om Somme och vidare i ö.
riktning mot Maginotlinjens n. v. del. Under det fortsatta
tyska anfallet stod v. Bocks armégrupp B närmast
Engelska kanalen intill trakten av Laon och v. Rundstedts
armégrupp A med sin vänstra flygel mot Maginotlinjens
n. v. del. Tyskarna voro nu avsevärt överlägsna.
Anfallet började vid armégrupp B 5/« och vid armégrupp A 9/s.
Huvudanfallen fördes fram dels över nedre Seine längs
atlantkusten, dels ö. om Paris i ryggen på
Maginotlin-jen, som därjämte 15/« angreps frontalt av armégrupp C.
Den franska arméns motstånd bröts snabbt, och Paris
togs ult. Vissa delar av Maginotlinjen presterade dock
ett gott försvar.
Italien förklarade 10/« Frankrike och Storbritannien
krig, trots att de allierade genom president Roosevelts
förmedling ställt i utsikt territoriella avträdelser. En
italiensk armégrupp under kronprins Umberto gick till
anfall men nådde icke några större framgångar.
17/s begärde och 24/« beviljades Frankrike vapenstillestånd
av tyskarna. Frankrike uppdelades i två zoner, det
tysk-ockuperade Frankrike, omfattande n. delarna av landet
jämte hela atlantkusten, samt det s. k. Vichy-Frankrike
med Vichy som huvudstad och Pétain som statschef;
italienarna ockuperade en obetydlig landremsa vid den
fransk-italienska gränsen. Se vidare Frankrike, sp. 68.
I London bildade general de Gaulle en fransk
nationalkommitté, representerande de fransmän, som ville
fortsätta kampen, men hans ställning var urspr. ytterst svag.
Tysk kraftmätning med Storbritannien 1940—41.
Slaget om Storbritannien. Efter Frankrikes
vapenstillestånd stod Storbritannien som ensam motståndare till
axelmakterna, innan Italiens angrepp mot Grekland i
okt. 1940 och Tysklands mot Jugoslavien i april 1941
skänkte nya bundsförvanter. Hitlers krigsplanläggning
våren 1940 syftade icke längre än till seger över
Frankrike samt Belgien och Nederländerna. Han synes dock
ha räknat med att Storbritannien skulle vara villigt till
fred efter hans segrar på Europas fastland, vilket bl.a.
erbjöds i segertalet i tyska riksdagen W7. Emellertid
åstadkoms under Churchills starka ledning en enorm
kraftsamling av Storbritanniens resurser. En total
mobilisering av arbets- och värnkraft ägde rum. Den så gott
som helt sönderslagna armén reorganiserades snabbt.
Då Storbritannien icke syntes vilja ge upp striden,
blev Hitlers närmaste mål, att krossa motståndaren på
andra sidan Engelska kanalen. Härför krävdes en
invasion. Trots att den tyska marinledningen ställde sig
mycket skeptisk mot att en sådan skulle lyckas,
utfärdades de slutliga orderna härför 16/? 1940. Invasionen,
med täckbenämningen Seelöwe, ansågs möjlig endast om
luftherravälde kunde erhållas. Härför insattes två
luftflottor med c:a 2,700 flygplan, som dock icke kommo i
gång med sina anfall på allvar förrän i början av aug.
De lyckades icke att lösa sin uppgift att vinna slaget
om Storbritannien tack vare det effektiva
brittiska jaktförsvaret, varför förberedelserna för Seelöwe
avbrötos (ställda på framtiden 17/s och slutligt inställda
I2/io). I avsikt att genom terrorbombning och anfall mot
hamnar och industrier förmå britterna att sluta fred
fortsatte emellertid flyganfallen mot Storbritannien ända
till maj 1941, vid vilken tidpunkt företaget bedömdes helt
misslyckat. Samtidigt erfordrades också huvuddelen av
det tyska flyget på östfronten. Det tyska flyget led
under slaget om Storbritannien svårersättliga personella
förluster.
I anslutning till förberedelserna för invasionen
intensifierades ubåtskriget mot Storbritannien genom att
Tyskland 17Is förklarade de brittiska öarna i blockad och
fastställde ett operationsområde för ubåtarna. Dessa voro
dock för få till antalet för att genom tonnagesänkningar
allvarligt kunna inverka på Storbritanniens
försörjnings-läge. Ubåtskrigets höjdpunkt nåddes icke förrän c:a 2
år senare. Storbritannien erhöll efter hand allt starkare
stöd från U.S.A. (se Förenta staterna, sp. 503).
Krigshändelserna i Medelhavsområdet. Den tyska
krigsledningen ansåg Medelhavsområdets
krigsskådeplatser vara av sekundär betydelse, vilket visades av
de halvhjärtade tyska insatserna där. För britterna var
däremot Medelhavsområdet och Mellersta östern av
avgörande betydelse för det fortsatta kriget. Kampen om
förbindelselinjerna i Medelhavet kom att spela en
huvudroll för krigshändelserna inom området. De brittiska
gingo i öst-västlig riktning och skyddades av de tre
huvudbaserna Gibraltar, Malta och Alexandria, medan
axelmakternas gingo i nord-sydlig riktning mellan Italien
och Libyen. Britterna hade 1 eskader stationerad i
vartdera v. och ö. Medelhavet. Huvuddelen av den franska
flottan fanns 1940 i Medelhavet. De allierade flottorna
voro vid krigsutbrottet avsevärt överlägsna den italienska
flottan. Vid Frankrikes sammanbrott i juni 1940 flydde
huvuddelen av den franska flottan till franska
Nordafrika, där den stod till Vichy-regeringens förfogande, el.
till brittiska hamnar. Läget förändrades härigenom till
Storbritanniens nackdel. För att de franska enheterna ej
skulle kunna insättas i striderna, avväpnades de i
brittiska hamnar befintliga fartygen natten 1940.
Därjämte insattes Gibraltareskadern, som 3/? sänkte el. svårt
skadade 3 franska slagskepp i Mers el-Kébir (n. v. om
Oran) och sh förstörde 1 slagskepp i Dakar.
Vichy-rege-ringen svarade med att avbryta de diplomatiska
förbindelserna med Storbritannien lh. Viktigare för denna makt
var dock, att faran från den franska flottan var
eliminerad. De båda brittiska eskadrarna voro dock alltjämt
underlägsna den italienska flottan, varför britterna voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
