Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Första världskriget - Litteraturanvisningar - Andra världskriget - Tysklands framgångar 1939—40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
577
Världskrigen
578
kriegskämpfen deutscher Truppen und Freikorps” (5 bd,
1936—39); O. Riebicke, ”Was brauchte der Weltkrieg?”
(4æ uppl. 1940). — Sjökriget: C. C:son Lindberg
och D. Landquist, ”V. till sjöss” (2 bd, 1916—19); A.
Giron, ”Sjöslaget utanför Skagerak” (1917); A. Örnberg,
”Undervattensbåtskriget” (1920); J. S. Corbett och H.
Newbolt, ”History of the Great War . . . Naval
operations” (5 bd, 1920—31). •— Luftkriget: ”Die
deut-schen Luftstreitkräfte im Weltkriege”, utg. av G. P.
Neumann (1920); H. Jungstedt, ”Flygvapnets uppkomst
och utveckling” (1925).
4) Frederna. G. Hanotaux, ”Le traité de Versailles”
(1919); E. J. Dillon, ”Fredskonferensen” (1920); ”A
history of the peace conference of Paris”, utg. av H. W.
V. Temperley (6 bd, 1920—24); H. Nicolson,
”Peacema-king 1919” (1933; sv. övers, s. å.); S. Bonsal,
”Unfini-shed business” (1944; sv. övers, s. å.).
Andra världskriget.
Andra världskriget blev om möjligt än mer
allomfattande än x:a v., alldeles särsk. om man
tar hänsyn till de avgörande krigsoperationernas
utbredningsområden. Under i:a v. utspelades de
huvudsakl. i Europa och på Atlanten, men under
2:a v. voro även Afrika, Asien och Oceanien
skådeplatser för avgörande och blodiga militära
uppgörelser. Under i:a v. hade i huvudsak de
traditionellt givna formerna vid krigsutbrott
iakttagits, men under 2:a v. övergåvos dessa ofta.
Formella krigsförklaringar utfärdades i vissa fall
icke alls el. först sedan aktiva fientligheter
inletts mellan två makter. Även blev gränsen
mellan neutral och krigförande makt under 2:a v.
mer svävande än under 1 :a v., bl. a. genom
införande av begreppet ”icke krigförande makt”.
De formella fredssluten efter 2:a v. åter ha varit
inskränkta till ett minimum, och övergången
från krigstillstånd till fred avviker i det mesta
från tidigare sedvanliga normer. — V. utbröt, då
tyska trupper V9 1939 utan föregående
krigsförklaring inföllo i Polen samt då Storbritannien
och Frankrike 3ä besvarade detta med formliga
krigsförklaringar till Tyskland.
Den direkta anledningen till v. var den
konflikt, som 1939 uppstått mellan Tyskland och
Polen. Bakgrunden till denna liksom dess
utveckling är tecknad i redogörelsen för resp. lands
historia. Hur den maktgruppering kommit till
stånd, som var förhanden vid krigsutbrottet, och
hur den internationella utvecklingen gestaltat sig
under mellankrigsåren — framför allt då den
spänning, som Hitlers utrikespolitik medfört —,
framgår av art. om de olika makterna, sålunda
Frankrike, sp. 65 ff., Italien, sp. 250 ff., Polen,
sp. 352 ff., Ryssland, sp. 464 ff.,
Storbritannien, sp. 155 ff., Tjeckoslovakien, sp. 166 ff.
och Tyskland, sp. 605 ff.
Vid 2:a v:s utbrott voro axelmakterna
avgjort överlägsna de allierade i fråga om
offensiva vapen, ss. pansar och flyg. Detta bidrog i
hög grad till de inledande framgångarna. Ä
andra sidan voro axelmakterna klart underlägsna i
fråga om sjöstridskrafter och ej heller förberedda
på ett ubåtskrig. Detta i förening med i
utgångsläget icke utnyttjade personella tillgångar
och en ej helt utnyttjad krigsindustri (trots
allierade bombningar nådde denna sin
maximikapa-citet först hösten 1944) medförde, att den
offensiva kraften relativt snart avtog.
NF XXII — 19
KRIGETS FÖRLOPP.
Tysklands framgångar 1939—40.
Polen och Skandinavien sept. 1939—våren 1940. Medan
de tyska trupperna inföllo i Polen, vars underlägsna
arméer snabbt besegrades (se Polen, sp. 353 f.),
kvar-blevo västmaktstyrkorna, trots att de före Polens
sammanbrott voro de tyska trupperna i väster mycket
överlägsna, i Maginotlinjen, i överensstämmelse med den
allierade krigsplanens defensiva uppläggning. De mest
aktiva under 2:a v:s första period voro ryssarna, som
redan 17/s tågade in i Polen för att bemäktiga sig de i
det tysk-ryska fördragets hemliga klausuler dem
tillerkända delarna av landet. Den urspr. långt västerut
dragna tysk-ryska demarkationslinjen genom Polen flyttades
österut vid en ny tysk-rysk överenskommelse 28/s. I
utbyte förklarade sig Tyskland desintresserat i huvuddelen
av Litauen; redan i augustipakten hade det gjort detta
för Bessarabiens, Lettlands, Estlands och Finlands del.
Kort efter Polens likvidering vidtog Sovjetunionen
åtgärder för att taga makten i andra länder, som Tyskland
erkänt tillhöra den ryska intressesfären. 28/s tvangs
Estland, s/io Lettland och 10/io Litauen att avsluta fördrag
med Sovjetunionen, som erhöll militära stödjepunkter i
de tre länderna. 5/io vände sig Sovjetunionen till
Finland, av vilket den krävde vissa landavträdelser, bl. a.
av Hangö och områden på Karelska näset.
Förhandlingarna härom gåvo intet resultat, och s0/n började ryssarna
militära operationer mot Finland (se Finsk-ryska
vinterkriget 1939—40). Västmakterna ville begagna Finlands
anhållan om hjälp till att över Norge och Sverige sända
trupper till finska krigsskådeplatsen. Det främsta syftet
därmed var att på så sätt kunna stoppa transporten av
svensk malm till Tyskland. Emellertid avslogo både
Sverige och Norge 2/s 1940 en västmaktsframställning om
fritt genomtåg. Rysk-finsk fred slöts 12/s och bortryckte
grunden för de allierades planer i deras dåvarande form.
Dock hyste västmakterna så stort intresse för att vinna
sina syften, att deras högsta krigsråd 2S/s beslöt en ny
aktion i Norden. Man skulle omedelbart utlägga minfält
i norska territorialvatten samt utrusta en för Norge
avsedd exp.-styrka samt företa åtgärder även gentemot
malmtransporterna från svenska hamnar till Tyskland.
8/4 verkställdes minutläggningarna vid Norges kust och
under så demonstrativa former, att västmakterna tycks
ha avsett att direkt framkalla tysk reaktion.
Denna kom snabbare än väntat, redan nästa dag. Sedan
Hitler i nov. 1939 inställt en planerad stor offensiv i
väster, hade det finsk-ryska kriget och förvecklingarna
kring Skandinavien tilldragit sig tyskarnas
uppmärksamhet. Redan i okt. betonade amiral Raeder för Hitler
nyttan av att behärska den norska kusten ur maritim
synpunkt. Den norske nazistledaren Quisling gav Hitler
förhastade och överdrivna meddelanden om
Storbritanniens planer mot Norge och det engelska inflytandet i
landet. 24/a 1940 började de militära förberedelserna för
en militär aktion mot Skandinavien, 2/i gav Hitler order
om, att en sådan skulle verkställas. 9/< besatte tyskarna
Danmark, som efter kort motstånd s. d. kapitulerade,
och Norge, som upptog den ojämna kampen och
utlovades allierad hjälp. Om krigsoperationerna i Norge se
d. o., sp. 114 ff. Sedan de allierade utrymt Norge,
kapitulerade de norska styrkorna 7’s.
Nederländerna, Belgien och Frankrike maj—juli 1940.
Under slutet av sept. 1939 började den tyska armén att
överföras från Polen till västgränsen. Ett flertal ledande
militärer önskade uppskjuta offensiven i väster, emedan
landets stridskrafter bedömdes, ännu ej tillräckligt
upprustade. Häremot framhöll Hitler, att tillfället till
offensiv var lägligt, enär segern i Polen gjorde det möjligt
att föra ett enfrontskrig, och att ingen visste, huru länge
denna möjlighet, med hänsyn till Sovjetunionens
opålitlighet, stod till buds. Den nya offensiven i väster
fastställdes därför att börja 12/n 1939. Den blev dock med
hänsyn till främst den inbrytande hårda vintern och
oppositionen uppskjuten (i flera etapper) till våren 1910.
På allierad sida hade i maj 1940 uppmarscherat i n.
10 nederländska div. och 22 belgiska. Mot den belgiska
gränsen stod i:a franska armégruppen under general
Billotte med 51 div., varav den brittiska exp.-kåren
under general Gort på 9 div. I Maginotlinjen fanns
general Prételats 2:a armégrupp och s. därom 3:6
armégruppen under general Besson, sammanlagt 43 div.
Härtill kommo talrika fästningsförband. I reserv funnos
endast ett mindre antal divisioner. Allierad högste
befälhavare var general Gamelin, och befälet över
stridskrafterna mellan Engelska kanalen och Schweiz fördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
