Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wrangel (Wrangell), ätt - Wrangel, 12. Carl Gustaf - Wrangel, 13. Wolmar - Wrangel, 14. Erik, d. ä. - Wrangel, 15. Erik, d. y. - Wrangel, 16. Carl Henrik - Wrangel, 17. Ferdinand von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
473 Wrangel 474
Maximilian sina trupper förena sig med de
kejserliga, och denna övermakt jämte Brandenburgs
och Sachsens osäkra hållning tvang svenska
hären att draga sig undan åt Westfalen. I början
av 1648 framryckte W. till övre Pfalz och
förenade sig i Franken med Turenne, varefter de
vid Zusmarshausen (17 maj) slogo Melander,
som stupade. Bayern härjades, men W. fick
avsked från överbefälet, som uppdrogs åt
pfalz-greven Karl Gustav (6 juni 1648).
1648 blev W. generalguvernör i Pommern och
1651 greve. 1653 blev han riksviceamiral. I
Karl X Gustavs polska krig deltog W. med
utmärkelse, förde flottan utanför Danzig 1655, var
Adolf Johans stöd i slaget vid Gnesen och
Fredrik Vilhelms närmaste man i slaget vid
Warszawa (1656). Han följde konungen mot Holstein,
stormade natten till 24 okt. fästningen
Frederiks-odde och blev riksamiral. Vid övergången av
Lilla Bält 30 jan. 1658 förde han högra flygeln
och följde efter konungen över Stora Bält 5 febr,
med 2,800 man. Då svenskarna på sommaren ånyo
landstigit på Själland, intog W. Kronborgs slott
och förde i slaget i Öresund 29 okt. befälet över
svenska flottan i dess kamp mot de överlägsna
holländarna.
Efter Karl Gustavs död blev W.
överbefälhavare över svenska krigsmakten i Danmark. Som
riksamiral blev han en av Karl XI :s förmyndare
och i sept. 1664 riksmarsk. Till 1669 vistades
han likväl mest utomlands som
generalguvernör i Pommern och chef för svenska trupper
i Tyskland. Som riksmarsk förmådde han icke
upprätthålla rikets krigsmakt vid slagfärdig
styrka. Vid de skarpa brytningarna inom
rådsregeringen 1669 ställde han sig mot De la Gardie
på änkedrottningens och majoritetens sida men lät
1672 med mängden av riksrådet vinna sig för det
franska förbundet. Man hade endast tänkt sig
en väpnad neutralitet, men behovet av de franska
subsidierna ledde till en inryckning i
Branden-burg. W., som på grund av ålder och
bräcklighet ej längre var vuxen sitt kommando, måste
nedlägga överbefälet. Om W. som byggherre se
Skokloster och Wrangelska palatset. — Litt.: H.
A. Karsten, ”K. G. W. Hans ungdomstid och
första krigarbana 1613—1638” (1916); B.
Steck-zén, ”K. G. W:s fälttåg 1646—1647” (1920).
Svenska friherrliga ätten W. af Lindeberg
(fri-herrlig 1654, fortlever i Sverige).
13) Wolmar W., friherre, militär (1641—
75), överste 1665, generalmajor 1667,
generallöjtnant 1674. W. deltog i fälttåget i Tyskland 1674
•—75 och förde de svenska trupperna i
drabbningen vid Fehrbellin.
14) Erik W. d. ä., den föreg:s brorsons son,
friherre, politiker, författare (1686—1765). W.
var kommissionssekr. hos C. Gyllenborg i London
1712—14, sekr. hos Görtz vid Ålandskongressen
1718, blev landshövding i Skaraborgs län 1727,
i Närkes och Värmlands 1729. Känd för sin
stora nitälskan för näringarnas uppblomstring,
gjordes han av hattarna till riksråd 1739 men
motsatte sig deras krigspolitik och kom snart att
snarast räknas till mössorna; 1743 avgick han
frivilligt ur rådet. W. uppträdde på äldre
dagar också som skönlitterär förf, med de för
Kungl. skådeplatsen författade och där uppförda
tragedierna ”Fröken Snöhwits tragædia” (1737)
och ”Torilla eller Regner och Swanhwita” (1738),
otympliga och naiva försök att förena äldre
svensk dramatiks (Messenius) motivval med den
nyare franska tragediens versform. W:s
självbiografi är tryckt i ”Handlingar rörande
Skandinaviens historia”, 26 (1843).
15) Erik W. d. y., den föreg:s son,
friherre, politiker (1721—60), lagman på Gotland
1749, framträdde vid förberedelserna till
riksdagen 1751 som en av de verksammaste medl. av
hovpartiet. Med sin hänsynslöshet, sin rådighet
och sin skarpa penna gjorde han hovet betydande
tjänster, författade kungens utlåtanden i
kampen mot rådet och torde även vara upphovsman
till de välskrivna och hätska partiskrifterna
”Constans sincerus” och ”Mössornas testamente”
1755. Vid riksdagen 1755/56 stod han i främsta
ledet och angrep rådet på det skarpaste. Sedan
det i febr. 1756 upptäckts, att W. inom armén
sökt vinna anhängare för en statsvälvning,
ansåg han sig emellertid nödsakad att avvika ur
landet och flydde till Norge samt vidare till
Hamburg, varefter hattmajoriteten bland
ständerna dömde honom till avrättning in effigie.
Från Hamburg sökte W. bl. a. förbindelse med
Fredrik II i Preussen och med England i avsikt
att få till stånd en bonderesning i v. Sverige
men erhöll föga uppmuntran; redan 1760 avled
han i Hamburg.
II. Huvudgrenen Höbbet-Addinal.
Svenska friherrliga ätten W. af Adinal
(fri-herrlig 1680, utslocknad i Sverige 1833, fortlever
i utlandet).
16) Carl Henrik W., friherre, militär
(1681—1755), deltog i Stora nordiska kriget,
slutl. som överstelöjtnant vid Skånska
ståndsdragonerna, fången vid Perevolotjna 1709, överste
1722, generalmajor 1732. Befälhavare under
Bud-denbrock i finska kriget 1741, bär W. det
huvudsakliga ansvaret för nederlaget vid
Villman-strand ^/s s. å., varvid han sårades och
tillfångatogs, men den olyckliga utgången skylldes på
överbefälhavaren, och W. hyllades efter
hemkomsten ur fångenskapen som folkhjälte, blev
1743 generallöjtnant, 1754 fältmarskalk.
17) Ferdinand von W., friherre,
ryskbaltisk sjöofficer och forskningsresande (1796—
1870), deltog 1817—19 i Golovnins
världsomseg-ling och ledde 1820—22 en exp. till sibiriska
kusten i Ishavet. W. ville bl. a. kontrollera
obekräftade infödingsrykten om förekomsten av en
större landmassa norrut, det sedermera funna
Wrangels land, som han dock ej fann, liksom ej
heller under en ny exp. 1823—24. Under
sammanlagt bl. a. 4 farliga, c:a 6,000 km långa
släd-resor vunnos dock betydande geografiska
resultat. Efter en ny världsomsegling 1825—27 var
W. 1829—34 guvernör i ryska Amerika (Alaska),
blev 1847 viceamiral och medl. av marinstaben,
1848 chef för rysk-amerikanska handelssällskapet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
