Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wrangel (Wrangell), ätt - Wrangel, 9. Ewert - Wrangel, 10. Peter Nikolajevitj - Wrangel, 11. Herman - Wrangel, 12. Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Wrangel
472
tion. Tyngdpunkten är där förlagd till de
forn-kristna och medeltida perioderna; hit höra arbeten
som ”Studier i gammalkristen ornamentik”
(1918), ”Lunds domkyrkas konsthistoria” (1923),
”Konstverk i Lunds domkyrka” (s. å.) och
”Korstolarna i Lunds domkyrka” (1930). Skriften
”Sverige och Polen... en ny linje i den äldre
medeltidens konsthistoria” (i Tidskr. för
konstvetenskap, 1933) var inledningen till för Sveriges
konsthistoria värdefulla och nyorienterande
forskningar. Tidskr. för konstvetenskap (1916 ff.)
räknar W. som en av sina grundare. W.
redigerade ”Svenska folket genom tiderna” (13 bd,
1938—40).
Svenska friherrliga ätten U7. af Ludenhof
(fri-herrlig 1653, utslocknad i Sverige 1790, fortlever
i Belgien, Italien, Tyskland och U.S.A.).
10) Peter Nikola jevitj W., baron,
rysk militär och politiker av tysk-baltisk härkomst
(omkr. 1878—1928). Efter bergsingenjörsexamen
1901 ägnade sig W. åt officersyrket, deltog 1904
—05 som kosackofficer i rysk-japanska kriget,
överfördes 1906 till livgardet till häst och fick
högre utbildning vid militärakad. i S: t Petersburg.
Under 1 :a världskriget förde han befäl över
kosacktrupper och blev i jan. 1917 generalmajor.
Efter den bolsjevikiska statskuppen anslöt sig
W. till Kaledin och Kornilov och sedermera till
Denikin. I spetsen för den kaukasiska
frivilliga armén intog han i juni 1919 Tsaritsyn (nuv.
Stalingrad) och skapade därmed
förutsättningarna för en vit armés
storoffensiv. I fråga
om dennas riktning
råkade W. i konflikt
med Denikin och blev
skjuten åt sidan.
Efter Denikins nederlag
övertog han i febr.
1920 överbefälet över
den vita armén på
Krim och ledningen av
den ryska
kontrarevolutionära regeringen
samt erkändes av
Frankrike som
riksföreståndare. Inom en
kort tid reorganiserade W. armén, gick i maj
1920 till offensiv mot bolsjevikerna och hade
åtskilliga framgångar. Efter det polsk-ryska krigets
slut koncentrerade de överlägsna bolsjevikerna
styrkorna mot W., som tvingades till
återtåg. 15/n 1920 lämnade W. med sin armé,
talrika flyktingar och den ryska
Svartahavsflot-tan Sevastopol och överflyttade till Turkiet,
sedermera till Balkanstaterna, där han förgäves
sökte hålla sin armé samman. 1925 överflyttade
han till Bryssel och tog anställning som
bergsingenjör. 1926 utgav W. ”Du servage au
bol-chevisme”, och 1930 utkommo hans minnen,
”Mé-moires du général W.”.
Stamhuset Tolsburg-Ellistfer.
u) Herman W., militär, riksråd (1583,
1584 el. 1587—1643), gick först i polsk
krigstjänst men valde snart den svenska sidan. W.
var 1608 ryttmästare och 1612 kommendant i
Ivangorod samt befordrades sedermera till
överste. Under den följ, tiden användes han i den
svenska lokalförvaltningen som ståthållare på
Kalmar, mottog 1619 Älvsborg, då det
återställdes av danskarna, och blev ånyo ståthållare på
Kalmar 1623 och i Jönköping 1625. 1621
bevistade han som fältmarskalk Rigas belägring
och deltog med utmärkelse i de preussiska
fälttågen 1626—29. 1630 blev han riksråd. 1632
vice-generalguvernör i Preussen. Efter att 1635 ha
deltagit i underhandlingarna om stillestånd i
Stuhmsdorf sändes han 1636 till Pommern som
befälhavare för en där sammandragen svensk kår.
Då Banér på sommaren 1637 nödgats draga sig
tillbaka till Pommern, visade det sig snart, att
de båda generalerna ej kunde samverka. W:s kår
led på hösten s. å. i hans frånvaro en svår
motgång, då den skulle hindra fienden att intränga
i Vorpommern. Efter fortsatta tvister med
Banér återkallades W. på våren 1638. Utnämnd
till generalguvernör i Livland 1643, avled han
kort därpå i Riga. — Hans brev till Axel
Oxenstierna 1614—43 äro tryckta i ”Rikskanslern
Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling”, 2:9
(1898).
Svenska grevliga ätten W. af Salmis (grevlig
1651, utdöd 1676).
12) Carl Gustaf W., son till W. 11), greve,
riksråd och riksmarsk (1613—1676). Han
studerade utrikes bl. a. skeppsbyggeri och sjöväsen,
blev 1636 överste och
1638 generalmajor.
Efter Banérs död var W.
en av de fyra
generaler, som kollegialt
förde befälet över armén,
tills Torstenson ankom,
och vid Wolfenbüttel
(1641) bidrog han
genom sitt sega försvar
väsentligt till segern.
I slaget vid Leipzig
1642 kommenderade
han under Lilliehöök
centern. I slutet av
juli 1644 övertog W.
jämte Ulfsparre och Bielkenstierna befälet över
flottan, som de lyckades föra ut ur Kieler
Förde. Senare tillfogade han en dansk eskader
förintande förluster i en strid mellan Femern
och Lolland. 1645 blev W. rikstygmästare
samt 1646 riksråd och fältmarskalk över
krigsmakten i Tyskland, sedan han från dec.
1645 fört huvudarmén under Torstensons högsta
ledning. Den nya fälttågsplanen vilade på
samverkan med Frankrike och Hessen. W. förenade
sig 31 juli vid Giessen med Turenne; de
förbundna inträngde i Bayern och hade övergått
Lech i okt., då den franska politiken tvang dem
att gå tillbaka till Schwaben. 1647 fick
Maximilian av Bayern stillestånd. Turenne skilde sig
från W., som i Böhmen förenade sig med
Wit-tenberg, intog Eger och sökte svälta ut den
kejserliga hären under Melander. Emellertid lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
